In the dark PRS Vidomina & Medi

Pul sa inget och han såg bara på hur de tog Alice med sig och han såg mot Ivan. Sedan började han gå efter. Viskade formler och slöt sedan ögonen.
Alice var fortfarande inte vid edvetandet och släpades vid vakterna.

Först trodde Ivan att Zoltan och hans anhängare ledde Alice bort till tronsalen, för vägen dit kände han igen. Genom korridorerna med de gröna flammorna som lyse och kalla stenväggar. Men istället för att svänga av till den stora salen gick Zoltan till rummet bredvid. När vakterna öppnade dörrarna åt de visade sig ett liknande rum, men inte alls i samma storlek. Här rymdes kanske bara hälften av så många personer som det skulle ha gjort inne i tronsalen.
Därinne fanns något liknande en tron och väggarna var klädda med tidigare vampyrlorder, eller kanske också de som fortfarande levde. Ivan tyckte sig skymta ansiktet, på någon av tavlorna, som liknade en bekant till honom. Han kunde svära på att han också tyckte sig se Markals nuna på en av målningarna. Men innan han kommit till botten med sin teori hade Lord Zoltan kastat en besvärjelse runt Alice och honom själv. Det var en ring av eld. En ring av gröna flammor. Som ett rovdjur som iakttog sin måltid gick Zoltan runt Alice vid lågorna.

Pul gick tyst efter alla och ställde sig återigen vid väggen för att se på.
Alice låg på avsvimmad på golvet och hade inte en chans nu. Pul vred sakta på huvudet och synade Ivan. Han sa inget utan stod tyst för att syna honom.

Ivan parkerade sig mot väggen för att se på när Zoltan talade till Alice. Han verkade först inte säga något. Istället se på henne på ett granskande sätt.
Ivan svalde och korsade armarna för att luta sig tillrätta med spänning. Det var en blandning av fascination och rädsla som infann sig när han såg på hur Zoltan använde sina krafter.
"Alice.", viskade han och Ivan flämtade till. Ljudet var inte bara så att det nådde henne. Trots att det var en viskning hörde hela rummet Zoltans ord. Det lät metalliskt och ihåligt. Ivan ryste och sneglade mot Pul för att se om han hade sett. Han vände snabbt blicken tillbaka till Alice och Zoltan.
Lord Zoltan stannade upp och sträckte ut sin arm för att återigen använda sin magi. Denna gång, verkade marken under de skaka. Återigen flämtade Ivan, men lyckades sätta band på sig när han såg hur Zoltans rådgivare inte verkade påverkad alls. De var van med sin mästares trollformler.
Inte en jordbävning, men golvet under Alice och Zoltan fick sprickor och ur dessa sträckte sig händer. Ivan visste inte vad han skulle tro. Ur groparna klättrade hudlösa varelser upp. Skelett.

Alice hade vaknat till och satte sig upp. Hennes klänning åkte ner, blottade hennes ena bröst och hon såg på Zoltan med en sorgsen blick. När hon såg skeletten så slöt hon ögonen. Hon var alldeles för trött.
Var de verkliga? Men Alice satt lugnt kvar och tog ett djupt andetag. Innan hon viskade psalmer för sig själv.

Skeletten gav ifrån sig hissnade ljud. Ivan kände hur han spände sig av rädsla. Det här var något av det ovanliga han lagt sin blick på. Och han hade upplevt mycket i sina dagar. Skeletten såg från Zoltan till Alice och närmade sig henne. Ivan tyckte sig urskilja fyra stycken av de. Zoltan stod stilla och såg på. De sträckte sig efter henne, men innan de hade hunnit fram hejdade Zoltan de med en invändning. De stannade upp.
"Alice. Glöm inte din plats här. Här hos mig. I mitt rike. I min makt."
Den kalla rösten spred sig i rummet, trots att det var en viskning. "Tänk att bra du skulle åstadkomma, så många du skulle hjälpa. Och du, du skulle bli älskad av många, Säg att du vill stå på min sida, Alice, och jag ska belöna dig rikligt!"

Hon stannade upp i sin bön och såg upp på honom med hat i blicken.
"Och du tror inte att jag hade mitt eget rike?" Hon reste sig ostadigt upp.
"Du har precis torterat mig och du säger nu att jag kommer vara älskad?"
Hon luktade spya och vacklade till.
"Om jag säger ja.... Vart ska jag bo?"

Zoltan grimaserade av avsmak och siktade handen mot henne för att drämma till henne över hennes ansikte i en örfil. Det ekade i rummet när hud mötte hud.
Han sänkte armen. "Augustus!", ropade han och Augustus skyndade sig fram till sin mästare. "Påminn flickan vem det är som bestämmer.", väste han och knäppte med fingrarna så att elden om de upphörde att existera och kvar stod skeletten med Zoltan.
Augustus nickade och gav ifrån sig ett fnitter för att gå fram till Alice och rycka henne i håret för att tvinga hennes huvud att tippa bakåt. Med en tång siktade han mot hennes tunga och tryckte till för att lossa en bit av den.
Ivan vände bort blicken. Det var för mycket att se.

Hon föll till golvet och hann inte komma på fötter innan håret drogs och huvudet tippades bakåt. Smärtan när tungan förlorade en bit gjorde henne svimfärdig. Tårar rann ner och hon försökte få bort tången men misslyckades. Skriket ekade i salen och hon såg bedjande på Zoltan. Blicken sa. 'Jag ger upp'

Zoltan såg nöjd ut då han insåg Alice förlust.
Han fnös och vände sig om för att knäppa med fingrarna och skeletten blev till högar av ben. "Augustus, se till att Alice vet sin plats." Augustus som verkade mer än någon annan i världen, road, skrattade högt och lossade tången för att dra upp Alice på fötter. Han brydde sig inte om om hon föll, släpade efter eller stod. Han tog med sig henne därifrån mot fängelsehålorna igen. Ivan gjorde ett försök att följa efter, med Zoltan stoppade honom. "Sir Ivan." Ivan stelnade, men bugade åt Zoltan sedan och svalde. Han kunde höra hur Augustus och Alice försvann ut i korridoren.
Augustus knuffade henne ner på golvet nere i fängelsehålorna. Han hukade sig ner och mötte hennes blick. "Så vacker. Så svag. Så skör, men så.. inkompetent!" Han skrattade igen. Strax därpå samlade han sig. "Nå. Säg efter mig- Jag ska aldrig trotsa min lord igen. Zoltan är min vägvisare och ljus i livet." Han såg på henne med en koncentrerad blick.