prs yehet & kkaebsong

Ett litet, svagt leende stryker sig över läpparna medan blicken vilar på de vackra ögonen, faktumet att Zihao har intresse av läraryrket överhuvudtaget fascinerar honom.
"Jag tror att väldigt många skulle tycka mer om dig än Snape som lärare, om ni haft samma kunskaper." förklarar Joshua sanningsenligt, kramar om den kalla kroppen. "De flesta har nog såna tankar Zihao, tankar som får dem att inte följa det de vill. Jag tror vi kan jobba på det, det kommer trots allt ta ett tag för dig att få upp alla lärarkunskaper, under den tiden har du nog lärt dig ett och annat."

Även om allt Joshua sa lät väldigt förståndigt, kunde Zihao inte riktigt sätta sig in i hela det scenariot. Det fanns så många risker som han inte riktigt vågade ta. Han skulle aldrig klara av att få sparken, vilket han troligen skulle få. Eller, han skulle ju inte haft något val direkt, men det hade knäckt nittonåringen fullkomligt.
”Jo, kanske det..men jag är feg”, knotade han och gjorde återigen en grimas. ”Och skulle aldrig klara mig utan dig i mer än några timmar, så det skulle ändå bara gå åt helvete”, sade han sedan och pressade fram ett leende. ”Vad säger du om att be Samuel hämta te åt oss?”

Kanske Joshua ska låta ämnet skjutas åt sidan, men ändå vill han inte att den äldre ska ha så negativa tankar om sig själv.
"Kommer du ihåg hur vi skulle försöka sluta tänka sådär? Är det inte värt en chans?" frågar han tyst och slingrar fingrarna om nittonåringens röda lockar, känner hur lena de är mot huden. "Tror faktiskt vi skulle kunna göra det om vi bara försöker, vi har inte varit så duktiga på det.." påpekar artonåringen roat och låter huvudet falla på sniskan, blicken fäst på de mörka ögonen innan han vänder blicken mot dörren.
"Sam Sam?!" ropar Joshua väntandes, hör några steg mot trappen.
"Vad är det?" frågar en alldeles blöt Samuel, verkar som att han varit ute i regnet väldigt länge, kanske gått ut med Haru?
"Fixa te åt oss?"

I samma veva som Samuel kikade in i rummet, drog Zihao upp täcket till hakan och vände tvärt blicken mot ett annat håll.
”Jag försöker, men ibland måste man se livet för vad det är. Vet du någon förutom Dumbledore som skulle acceptera en osynkad varulv med aggressionsproblem?” Muttrade han och gömde slutligen huvudet under täcket. Nittonåringen var rädd för i princip allt, och detta verkade ha spritt sig. Hur i helvete kunde han vara rädd för Joshuas äldre bror? Det var bara, rent utsagt, patetiskt. Men efter allt vidrig han yttrat mot den jämnårige, kunde Zihao knappt titta på honom utan att känna skuldkänslorna bubbla upp inom sig. Relationen han och Samuel hade sinsemellan kunde helt klart förbättras en hel del.

"Jag vet inte hur lärarna tänker, nej. Men det vet inte du heller." Med ett svagt leende sätter Joshua säg upp i sängen, det verkar som att Zihao inte riktigt vill prata med den andre nittonåringen. Herregud kommer det någonsin gå att rädda deras relation med varandra? Joshua kommer inte direkt kunna ha en bror och en pojkvän som avskyr varandra.
"Ska jag fixa te till er?" frågar Samuel med rynkade ögonbryn men stönar till när han ser sin lillebrors gulliga ögon och putande läppar. Vad fan.
"Vi är sjuka, vi kan inte gå upp från sängen utan att få yrsel." förklarar artonåringen och blinkar ett par gånger, ser alldeles bedjande ut mot sin bror.

”Mhm, vi är så sjuka att vi inte kan gå”, instämde Zihao, under täcket och snörvlade till. Förbaskade förkylning. Han ville inte fråga Samuel om någon tjänst alls, men nu var det redan försent. Plus det lilla faktumet att han inte orkade resa sig upp - det spelade ju faktiskt in en hel del också. Långsamt stack han upp huvudet ovanför täcket och betraktade den jämnårige med ögon, som till skillnad från Joshuas, var smala. Inte för att han var arg eller så, utan det var helt enkelt så de såg ut. Och han kunde förvisso inte direkt neka till att han ogillade det alla gånger heller. Nej, elaka ögon var bra att ha ibland, på samma sätt som det var dåligt att ha dem i andra situationer.

Med ett lätt skratt skakar Samuel på huvudet åt de två turturduvorna.
"Okejdå," säger han och rycker på axlarna, öppnar dörren återigen. "Men jag vill höra det magiska ordet först, annars blir det inget te för någon av er."
"Snälla, snälla, snälla." gnäller Joshua tacksamt, det är väldigt bra att ha en så omtänksam broder ibland. Även om nittonåringen är alldeles för överbeskyddande.
"Zihao, din tur!" kvittrar Samuel med ett glatt leende medan blicken glider från strumporna som stickas i luften, till de två.

Fan. Med ett litet knorrade, gled Zihao ännu EM gång ner under täcket. En bister min täckte det annars stiliga ansiktet då han var extremt motvillig över att behöva be Samuel on hjälp. Efter att några långdragna sekunder passerat, kikade han upp över kanten på täcket igen och blängde på den jämnårige. Han njöt på tok för mycket av situationen för att nittonåringen skulle kunna göra någonting bra av det hela.
”Snälla, söta, rara Samuel, hämta te åt oss”, mumlade han och gömde snabbt huvudet hos artonåringen, med kinderna alldeles blossande röda. Fy fan vad pinsamt.

Det verkar som att Samuel njuter av vad det är som händer framför honom, och med ett nöjt leende nickar han mot de två.
"Eftersom att jag är så snäll, kan jag väl göra det då." säger han och skjuter upp dörren, innan han stiger ut ur rummet. Joshua vänder sin uppmärksamhet till Zihao, som gömmer ansiktet hos honom, ojdå.
"Blev du generad nu eller?" frågar artonåringen med höjda ögonbryn, finner reaktionen gullig.

”Ja, det blev jag”, muttrade Zihao, som kände sig totalt förnedrad och fånig på samma gång. ”Tror du att jag och Samuel någonsin kommer att komma överens? Jag vill att vi ska göra det, men för att vara helt ärlig känns det som om det aldrig kommer hända”, fortsatte han med en suck och började rulla runt i sängen, med händerna placerade över ansiktet. Usch, nittonåringen var så generad att han inte ens visste vart han skulle ta vägen. Att Samuel skrämde honom något alldeles förfärligt gjorde inte saken bättre..Han hade verkligen blivit mesig under de senaste två åren, hur nu det gått till.