Rollspelare & Wolfy prs

”Leah snälla...” sade han och reste sig upp efter henne. Han drog henne intill sig och kysste hennes huvud. ”Snälla lugn.” Viskade han och höll armarna hårt om henne.

Leah skakade på huvudet, hon tänkte inte alls lugna ner sig. Det värsta var att Jason menat allvar: hon såg inte ett spår på hans ansikte som skulle peka på att han bara skämtat med henne. Hon ville säga någonting men fick inte ur sig ett ord.
”Jag vill att han går.” Hon vände sig mot sköterskan och pekade på Jason. ”Och jag vill inte ha något från honom längre.” Hon vände sig om mot glasdörren, det kändes som om sköterskan inte fort nog kunde öppna den åt henne.

”Leah!” Sade han och rynkade på pannan. Han tog tag i hennes hand och vände henne mot sig, tänkte inte låta det vara. ”Du väntar.” Sade han till sköterskan innan han vände blicken mot Leah igen. ”Kan du bara andas? Du förstår inte vad jag menar. Vi är för beroende av varandra.” Sade han och kollade på henne. ”Den enda lyckan jag har är dina besöksdagar. Min lycka är helt och hållet kontrollerad av dig.” Sade han kort.

”Det är inte du som är här, Jason!” Hon vände dig om och gjorde en gest omkring sig. ”Du sitter inte bakom lås och bom. Men du har i över en månads tid skickat blommor åt mig istället för att komma hit. Det säger ganska mycket för mig.” Hon vände bort blicken och tog ett djupt andetag. ”Gå. Gå och hitta dig själv, fundera ut vad du vill.”

”Jag- skitsamma. Du lyssnar ändå inte. Jag älskar dig.” Sade han och klappade henne lätt på kinden innan han gick ut. Hon fick göra som hon ville, det var helt upp till henne. Han gick till sin bil och satte sig i den.

Leah såg frustrerat efter honom och skakade på huvudet, muttrade något ohörbart för sig själv då sköterskan släppte in henne i grupprummet igen. Hon satte sig ner i en av sofforna och sträckte sig efter en tidning, men var för upprörd för att vilja bläddra i den.

Jason satt i bilen en stund och samlade sig innan han körde hem igen, visste inte alls vart deras förhållande hamnat men han tänkte inte ge upp. Han ville må bra med och utan henne, gillade inte alls att han kände sig beroende av henne.

När den värsta frustrationen runnit av henne kände hon sig ängslig och ledsen. Hon var inte alls säker på vad Jason egentligen menat, allt var väldigt förvirrande. Med en trött suck gnuggade hon sina händer mot tinningarna och blundade.

Jason gick direkt till sitt rum när han var hemma, kände inte för att prata med någon om hur man mådde eller liknande. Han suckade lågt och drog frustrerat händerna över ansiktet.

Dagarna flöt på men hon kunde inte sluta tänka på Jasons ord, hur mycket hon än försökte. Det irriterade henne vilket resulterade i att hon hela tiden försökte hålla sig sysselsatt med något för att hindra tankarna från att vandra iväg.