In the dark PRS Vidomina & Medi

Återigen denna kyla. Alice stelnade till och såg på honom och sedan mannen som skrämde henne.
Han var tydlogen den här Lord Zoltan. Det vred sig i magen på henne och hon drog sig undan men vad hälte det när hon blev utdragen. Hon kände sig som ett barn och hon såg över axeln med paniken i ögonen.
"Du är min död." Viskade hon innan hon såg ner och bet sig i tungan. Hur skulle hon ta sig härifrån? Léon hade sagt om något sådant skulle hända kunde och hon visste att hoppet var ute kunde hon bara göra en sak, ta sitt liv för att rädda mänskligheten. Men hon tvekade och försökte slita sig.
"Släpp mig!"

Zoltan, med hans anhängare stannade en bit från cellen för att se på. "Augustus, ta med henne till tortyrkammaren." Det var Lord Zoltan som talade. Tydligen hette, eller kallades den brunklädde mannen för Augustus. Augustus skrattade och tog ett stadigt grepp om Alice för att dra henne ur hennes cell bort från den hålan till nästa.
Däremot verkade hålan mer som ett rum. Det hade struktur, hugget i väggar för att rymma både människor, utrustning och verktyg. Augustus drog henne till något som verkade en stol. Där band han henne fast, med hjälp av vakterna. "Så att du inte kommer lös.", skrattade han roat och tog sig för pannan.

Alice såg sig om och skakade i hela kroppen. Benen vek sig men hon sattes i en stol och försökte komma loss innan hon spänndes fast. Skräcken gjorde henne orolig igen och hon vred sig.
"Snälla jag..." Hon snyftade svagt och bad en tyst bön. Skulle Léon komma? Skulle det här vara en dröm? Alice knep ihop ögonen.
"Döda mig bara." viskade hon.

Lord Zoltan tog ett steg närmare för att se på då Alices spändes fast i stolen. Han hade knäppt sina händer bakom sig och iakttog Alice med en, något som när, äcklad min. Han fnös.
"Mirakelbarnet.. Vet du varför du är här, vad som är din plikt att utföra i min närhet?" Zoltan såg på henne och började cirkulera runt henne, så som han gjort inne i tronsalen, men med mera långsamma steg.
Rådgivarna och vakterna såg roat på då deras mästare gjorde Alice till åtlöje.

När det blev stramare skrek hon av smärta och hon lät huvudet hänga. När hon blev tilltalad så skakade hon på huvudet.
"Nej." Viskade hon och en darrning hördes på rösten. Hon ville hem. Hem till Léon och sin säng. Maten och kärleken hon kände för folket och av folket.
"Nej jag vet inte." Hon kände sig illamående men svalde hårt.

Pul kom tyst in ii kammaren och hade en bok med sig och ställde sig tyst. Han gav henne en medlidsam blick men sa inget. Rörde sig inte. Han skulle ta hand om hennes sår. Få henne att vakna till och läka henne.

Zoltan fnös igen och stannade upp vid sidan om henne. "Du är inte mer än ett mirakel för oss vampyrer. Vi ska använda ditt blod. Och du ska samarbeta. Mer än så behöver du inte veta." Zoltan flinade och såg nonchalant på sina naglar och sedan Alice igen. "Nå, tänker du samarbeta?" Han lät road. Rådgivarna fnissade instämmande och Augustus stramade banden om henne. "Augustus, påminn Alice vem hon ska lyssna på." Augustus skrattade på sitt galna sätt och hämta ett verktyg. Något liknande en press. Han förde den över hennes fingrar.
Zoltan talade. "På mitt tecken kommer han krossa dina fingrar, är du beredd på det?" Augustus vevade så att pressen omfamnade hennes fingrar på hennes vänstra hand.

"Jag är inte ert mirakel. Jag är bron till fred mellan vampyrer och människor. Fred som varken människor eller vampyrer vill ta själva. Jag är deras mirakel." Hon svalde och såg ner och skakade sedan på huvudet.
"Aldrig. Jag dör hellre!" Hon försökte inte ens slita sig bort när pressen lades över hennes proslinslena hy och hon bet ihop för smärtan. När hon väl kände fingrarna krossades skrek och, spydde galla på samma gång och hon skakakde på huvudet.
"Aldrig" Skrek hon igen.

Zoltan backade i ett steg med avsmak. Alices reaktion äcklade honom. Han höll upp armen framför sig som för att skydda ansiktet sitt.
Augustus verkade dock inte lika påverkad. Han tog bort pressen. Istället gick han för att hämta något som liknade en eldgaffel. Zoltan sänkte armen när han insåg av Augustus skulle göra.
Utan att titta mot sin lord tog Augustus med sin järnpinnen för att hetta upp den. Det Zoltan nu märkte, var att sigillet för hans hem, var ena änden av den. Han drog lite på ena mungipan då. Han var imponerad över hur Augustus arbetade.
Augustus närmade sig Alice med den uppvärmda pinnen och slet upp klänningstyget vid hennes axel för att komma åt bakom hennes axel. Med en snabb rörelse pressade han det heta verktyget så att det gav ifrån sig ett fräsande ljud när hetta mötte hud.

Hon hade slutat röra sig och hade huvudet sänkt för att ta tillbaka andan. När hon kände kylan från att klänningen slets sönder hann hon inte reagera innan hennes hud brändes. Återigen skrek hon ut sin smärta och slet sig så hn nästan gjorde märkningen värre. Det luktade bränt kött och hon blev återigen stilla.
Pul såg mot sin lord och harklade sig.
"Om hon dör min lord då är allt som bortspolat. Hon kan dö av chock och infektion. Ska jag behandla hennes sår?" Sa han och såg mot Alice och svalde. Att se henne plågas var nog det värsta han sett.

Zoltan såg på Alice med en intensiv blick i förhoppning om att hon skulle ge med sig. Han var fast besluten att få henne på sin sida.
När Pul talade till honom såg han på honom med en eftertänksam blick och sänkte blicken för att låta den falla på Alice igen. Han övervägde om det var en bra idé. Ja, han hade en poäng i det han sa. De kunde inte slösa Alices liv. De behövde ju hennes blod. Färskt. Lord Zoltan nickade som svar på Puls fråga och backade bort till sitt råd som mer än gärna gjorde sin lord sällskap runtom honom.
Augustus rengjorde gjutpinnen och gick för att hämta en tång. Beredd att dra hennes naglar, men han hejdade sig då han såg Pul.