PRS Lupple & Medi

hon satt med de andra i vardagsrummet oc verkade prata.
"Jag känner mig fortfarande yr och svag. Kanske jag borde lägga mig? Men jag ä inte trött. Jag känner mig pigg." Hon såg ner.
"Jag är arg på mig själv att jag ville slå Dorian. Jag kan inte slå honom. Jag älskar honom." Hon kurade ihop sig och hennes hjäta började slå hårt och hon lade handen mot bröstet och började flåsa.

Dorian drack snabbt upp blodet och försökte tänka ut en bra anledning att gå in till dem men stod bara som fastlåst i köket.
Tills han hörde hennes hjärta och han var inne i vardagsrummet innan någon ens hann blinka.
Han sjönk ned framför henne och tog hennes hand oroligt.
"Älskling." Mumlade han och gav försiktigt över lappen till henne.
Det kanske skulle underlätta för henne.

Hon greppade tag om lappen men böjde sig bara frammåt.
"Det känns som innan ceremonin. Jag har så ont." Hon slappande sedan av och föll in i Dorians famn.
"Hon svimmade." Tristan for upp och drog sin mobil.
"Jag ringer Alexander!" Han såg på honom.
"Håll henne säker Dorian."

Dorian fångade in henne i sin famn.
Såg hur hon svimmade och svor högt.
Han lät sina kalla fingrar leta sig över hennes nacke och panna.
I hopp om att det skulle väcka henne.
" Bella." Röt han högt och ganska snart slogs ytterdörren upp och Gustaf kom inspringandes som varg med två andra runt sig.
Simon klev försiktigt fram och studerade Willow i chock och skräck.
Dorian blottade sina tänder och de alla backade bak några steg.
För att sedan pressa henne närmare sin kropp.

Bella kom och såg rädd ut.
"Det är inte mitt fel Dorian. Jag vet inte vad som hände." Hon såg sorgsen ut.
Willow gnydde svagt och rörde sig i Dorians famn och öppnade sakta ögonen.
"Mosa mig inte." Viskade hon,

"Han är på väg. Han är här om tio minuter." Han såg på Dorian.

" Ut. " Röt han argt, om de inte visste vad felet var så borde de om något försvinna därifrån.
För han var ursinnig. Knappt medveten om att han skakade, vilket var en väldigt konstig reaktion för en vampyr.
När han hörde hennes röst så vände han blicken blixtsnabbt mot henne och försökte försiktigt lossa på greppet om henne.
"Älskling." Viskade han chockat och lyssnade efter hennes hjärta och hennes andning.

Hon såg på honom och sprang sedan ut. Hon höll ner på marken och började att gråta. Tristan kom ut och tröstade henne medan han såg på henne.
"Jag svimade bara älskling." Sa hon och log trött.
"Du ska inte skrika på någon okej." Hon försökte sätta sig upp.
"Dorian hjälper du mig?"

Han stirrade på Willow. Han var inte ett dugg arg på henne med orolig.
" Åh tyst. Det är inte normalt. " Sa han allvarligt innan han reste sig upp med henne i famnen och slog sig sedan ned i soffan med henne i knäet.
" Jag skriker inte." Mumlade han irriterat och stirrade ilsket mot Simon som stod och muttrade något samtidigt som han gjorde rörelser.
Bella befann sig ute. Vilket i alla fall var bättre.

Hon såg på honom och suckade.
"Du skrek åt Bella." Hon smekte hans kind och slöt öonen.
"Jag hörde dig knasboll." Hon såg lugn ut och hon kunde höra en bil och hon suckade.
"Skriker du på någon igen så skickar jag ut dig."

Han svalde hårt och vände bort blicken.
"Jag ske be om ursäkt. Sen." Mumlade han.
Hörde sedan bilen och lät alla sina sinnen söka området utanför och kände av Alexanders doft och blev genast lugnare.
" Jag ska inte skrika." Sa han och såg på Willow och pussade hennes kind.
"Förlåt." Mumlade han och gav henne ett svagt leende.