PRS Lupple & Medi

Hon hade lagt sig i sängen och hon grät. Hon kunde höra en knackning och Tristan kickade in.
"Willow hjärtat jag har med mig lite mat. Sen kan du få vila. Min bror är lite trög jag vet." Han gick fram och satte ner brickan vid henne och Willow började att äta av maten.
"Kan jag få önska mat i morgon?" Tristan log och smekte hennes kind.
"Du bestämmer redan men självklart. Du fyller år och ska firas." Han log mjukt.
"Vi kommer ha en superfest i din ära."

Dorian hörde deras konversation men valde att fokusera sina sinnen på Willow.
Han var glad att hon åt, och ville gå in till henne men hon ville kanske vara ensam.
Det borde kanske vara det rätta, att lyssna på hennes önskemål.
Han snurrade på sin dagsljusring och föll bakåt i sängen och bara låg där och stirrade rakt upp i taket, på precis ingenting.

"Mycket grillat med mycket beanersås. Vitlöksbröd med potatis. Mozzarellasallad." Hon såg glad ut igen och såg ner.
"Och god efterrätt. Chips, godis, vad som helst."
Tristan såg på henne.
"Uppfattat Willow. Ät upp och vila dig. Kom ner ifall du behöver något." Han kysste hennes panna och reste sig och lämnade rummet och knackade på hos Dorian.

Han hörde Willows röst, och ord och hon lät mycket mer glad och det gjorde honom mer glad.
Han hörde och kände Tristans närvaro innan han ens knackade på.
"Kom in, broder." Suckade han och riktade blicken mot dörren och studerade istället den än taket.

Han kom in och satte sig vid hans sida.
"Du är korkad. Hon vill inte bli vampyr. Hon gav dig vinken att gifta sig." Han sa det på Latin och såg menande på honom och log.
"Jag var oroad att jag var tvungen att ringa Alexander om ett brustet hjärta. Hon blev knäckt."

Dorian såg på honom och vände ganska snart envist bort blicken.
" Det var min dagsljusring hon pillade på." Muttrade han tillbaka på latin för att sedan hårt sparka till honom vid hans nästa kommentar.
" Åh tyst." Fräste han och slöt ögonen.
" Knäckt, hon är starkare än så." Mumlade han tyst fortfarande på latin.
" Jag ska ju, imorgon du vet. Men nu är det liksom förstört." Mumlade han och gömde ansiktet bakom händerna.

"Ja men hon trodde du skulle förstå." Han skrattade och flyttade sig.
"Hon älskar dig fortfarande. Hade hon inte gjort et hade hon bett Gustaf om hjälp att fly. Hon ligger på sitt rum och längtar til imorgo. Hon älskar dig så mycket och hon kanske bara är trött."

" Hur kan hon tro att jag ska förstå när hon pekar på den ringen?" Sa han lite upprört och bet sig hårt i läppen.
" Fly? Hon skulle inte." Viskade han och kände sig nästan kallare än vanligt och satte sig käpprätt upp i sängen och tittade oroligt mot dörren.
Det skulle hon väl aldrig göra?
Han hade aldrig riktigt tänkt den tanken.
"Hon borde kanske fly med honom." mumlade han och drog handen igenom håret.
"Längtar? " Han skrattade lågt. Såklart hon gjorde.

"Skärp dig. Hennes hjärta tillhör dig. Hon är bara lite sur på att du inte fattade." Han log.
"En annan sak att hon fortfarande älskar dig är att hon inte sparkat dig från huset." Han gick ut och stängde dörren efter sig och mötte Willow.
"Åg hej ska du ner?" Hon nickade och han lade en arm om henne.

"Jag hjälper dig." Sa han och log.

Dorian såg på Tristan med en svart blick och morrade lågt.
Han hade ju helt rätt, det var vad som störde honom.
Han hörde Willows fotsteg och hörde hur de båda gick ned.
Han svalde hårt, satt kvar en stund tills de var på nedervåningen och reste sig först då.
Han klev ut från rummet och följde tyst efter ned.
Tog sig till köket och gjorde i ordning lite blod till sig innan han ryckte åt sig papper och penna och skrev prydligt ned.
// Förlåt, jag vet vad du önskar dig.. Finns det nått annat?/ Din Dorian//
Han vek noggrant ihop lappen och inväntade rätt tillfälle att ge den till Willow.