prs yehet & kkaebsong

Det kan anses både gulligt och töntigt att de inte kan hålla sig borta från varandra i ens några sekunder. Men det spelar ingen roll för Joshua, det enda som betyder något är att de har det bra, att de älskar varandra. Dock bryts hans tankar när han känner naglarna mot sin hund.
"Zihao, ve inte om ursäkt." Försäkrar Joshua tyst, låter fingrarna stryka tröstande över kinderna. "Vi får helt enkelt klippa dina naglar?"

”Vi klippte dem ju alldeles nyss”, gnällde Zihao och sjönk ihop med ett bedrövat ansiktsuttryck. De mörka ögonen var stint fästa på naglarna, som växt till sig på tok för mycket under de senaste dagarna. Helvete. Han knöt händerna och vände blicken upp mot taket, kvävde en suck som trängde sig upp genom strupen. Eller kanske var det bara spya? Nittonåringen hade trots allt en väldigt stor lust att kräkas. ”Äsch, vi får väl sätta bomullstussar på dem eller något..” föreslog han med rynkade ögonbryn och vände ner blicken igen. ”Fan, vi har haft det här problemet i över två år nu.”

Blicken vilar på Zihao innan han rullar ner på ryck, då faller blicken upp mot taket. Typiskt, de har alltid haft dessa problem vilket är väldigt jobbigt att arbeta med. Dock dömer Joshua ingen, aldrig.
"Vi får väl göra det, iallafall testa," säger artonåringen med ett magert leende, rullar på sig och klamrar sig fast över Zihao. Gosar in ansiktet i nacken. "Det är okej, det ger en hel del fina minnen, visst?'

Med en liten fnysning, föll Zihao ner bredvid Joshua. Han drog bestämt täcket över dem och låg sedan där och stirrade på artonåringen med en otydbar blick.
”Va? Alltså, inte direkt”, muttrade han och skakad lite på huvudet. ”Jag har bitit hål på din läpp, tagit sönder dina kläder, stuckit in nagalarna i skinnet på dig, varit extremt nära på att klippa till dig typ två gånger..vilka extremt fina minnen.” Det var troligen inte så den andre menade, men trots det kunde nittonåringen inte uppfatta det på något annat sätt. ”Nåja, alla bra minnen överväger väl allt det där..”

Joshua skakar på huvudet åt nittonåringen, slingrar armarna om honom och lämnar små pussar över hans hud.
"Alla andra fina minnen kommer alltid överväga det där. " säger han sanningsenligt och börjar göra små cirklar över Zihaos hud. "Det är synd, det håller jag med om. Men det är ingenting du kan kontrollera själv."

”Precis som du inte verkar kunna kontrollera det där urgulliga lätet du gör hela tiden..du låter som en hundvalp, vet du det?” Påpekade nittonåringen och drog Joshua till sig. ”Kan du inte typ agera filt för omväxlingsskull? Jag fryser”, fortsatte han och putade med underläppen, försökte att se gullig ut - någonting som med största sannolikhet inte lyckades vidare bra. Om Zihao bara haft lite större ögon och mjukare drag, då hade det nog gått susen. Tyvärr så var det inte ens i närheten av verkligheten, eftersom dragen istället var hårda som sten och ögonen smala och elaka.

Med ett nöjt leende nickar Joshua instämmande.
"Jo, brukade låta så när jag var liten, har hållit fast sig." Förklarar artonåringen och kravlar sig upp, för att sedan lägga sig raklång över Zihao och gosar ner ansiktet hos nacken han så mycket älskar. "Bättre?" Frågar han nyfiket och lämnar ytterligare pussar över kinderna.

Försökte Joshua faktiskt att ta kål på Zihao med sin överväldigande, underbara söthet? Nu kanske han överdrev lite, men färgen steg trots det över de bleka kinderna.
”Mycket bättre”, konsterade nittonåringen tyst ocj betraktade den yngre med ett sockersött leende. ”Jag mår så jävla kasst igen, det känns på riktigt som att min näsa ska gå av”, mumlade han därefter och rynkade lite på näsan, mest för att se om den fortfarande satt där den skulle. Nej tack till förkylningar, det var ett som var säkert.

Huvudet faller på sniskan än en gång av Zihaos ord, låter ett leende spridas när han ser den svaga rodnaden.
"Du borde nog inte skifta så ofta, kanske din kropp behöver det, men inte nu när du är förkyld." Påpekar Joshua viskandes och lämnar en puss på nittonåringens nästipp. "Ska jag gå och fixa en kopp te?"

”Men det är så mycket lättare att existera då”, gnällde Zihao och klamrade sig genast fast ännu mer vid Joshua. Nej, han ville inte ha något förbaskat te om det betydde att han skulle bli lämnad alldeles ensam i sängen. Det gick inte för sig. ”Och nej, du får inte lämna mig här alldeles ensam”, konstaterade nittonåringen kvickt därefter och satte både naglarna och tänderna i den andre. Vilket underbart försök till att gräva sig fast. Eller inte. Han var verkligen inte uppfostrad för fem öre.