Rollspelare & Wolfy prs

Jason åkte inte iväg förrän han såg en sköterska öppna dörren och släppa in henne. Han suckade högt och gasade hem igen, ville bara dit och hålla om henne resten av natten.

Största delen av natten låg hon vaken och tänkte på hur annorlunda situationen skulle se ut om hon slapp vara här. Det kändes som om stället dag för dag sög ut lite livsglädje ur henne, vilket förstås resulterade i att hon inte riktigt orkade försöka med maten heller.

Jason la sig i sin säng och somnade nästan direkt, var för trött och deppig för att ens orka reflektera över något. Han kom fram till att inte komma på nästa besöksdag heller, klarade inte av när hon frågade om hon kunde komma hem.

Under några veckor hade hon hållit sig till några flickor som kämpade duktigt med maten, men började så småningom lockas tillbaka till det sämre sällskapet som gjorde allt de kunde för att göra sig av med de kalorier de fick i sig under dagen.

Jason hade sett till att få blommor skickade till henne, nästa besöksdag närmade sig och han visste inte om hans psyke skulle klara av det så han skickade blommor varje vecka med uppmuntrande lappar i buketterna.

”Blommor till dig.” Vera kom gående med en blombukett. Det var allt Leah fick nu för tiden. Jason ville inte själv komma på besök men anklaga honom för det kunde hon kanske inte göra. Blommorna och lapparna som tydligen skulle fungera som uppmuntring gjorde ingen nytta, hon gav dem därför vidare till någon av de andra tjejerna som förtjänade dem mer.

Jason funderade länge på om han faktiskt skulle åka dit och ge henne en förklaring, det kändes elakt att bara inte dyka upp och blommorna gav ju inte riktigt en förklaring. Han suckade högt, tänkte inte vänta till besöksdagen utan han klädde på sig i en mönstrad skjorta, svarta jeans och en guldkedja. Han åkte sedan dit och gick direkt till receptionen.
"Hej, jag behöver prata med en av era patienter, det är akut." sade han kort och såg sig omkring efter Leah.

En sköterska kom gående och talade om att någon var där för att se henne. Leah ursäktade sig från sällskapet, undrade vem som hade dykt upp trots att det inte var en besöksdag. Förhoppningsvis gällde det inget allvarligt. Hon stannade upp halvvägs då hon såg Jason vid receptionen, visste inte riktigt hur hon skulle känna över att se honom då det gått lång tid sedan sist. Hon stannade tillslut upp några steg ifrån honom.
”Hej,” hälsade hon avvaktande.

Jason gick fram till henne och kramade hårt om henne, kände sig otroligt skyldig över att inte ha besökt henne tidigare.
"Jag älskar dig." suckade han och kysste hennes huvud. Han smekte hennes midja och slöt ögonen i några sekunder. "Jag behöver förklara mig själv." sade han sedan.

”Nej.” Leah skakade på huvudet. Hon tyckte inte att han var skyldig henne en förklaring. Han ville inte komma dit och det var förståeligt. Hon gjorde ju inte direkt det lätt för honom. ”Det behöver du inte.” Hon gick för att sätta sig ner i soffan och la benen i kors.