PRS Lupple & Medi

Hon såg på honom och lade armarna om honom och slöt sedan ögonen och klarmade sig fast vid honom.
"Jag vill glömma mitt gamla liv. Säg inget, lyssna bara." Hon såg på honom och tog ett djupt andetag.
"Jag vill glömma mitt gamla liv för jag blir bara ledsen. Jag minns den dagen då mina föräldrar dog så mycket klarare nu. Det var som igår. Jag hade läkaren vid min sida och hans hand på min axel. Redan då var jag deras byte." Hon suckade sorgset.
"Jag vill bara minnas er."

Dorian såg på henne, stelnade till vid hennes första ord. Glömma?
Han gillar inte alls den tanken, den idén. Han kunde förstå den men han gillade den inte.
Men han lyssnade och när hon pratat klart så smekte hans hennes kind.
"Älskling. Jag förstår att det gör ont. Men att glömma med hjälp av magi eller en vampyrs krafter är inte att bearbeta. Det är bara en flyktväg och tro mig. Man kan inte fly för länge, det är bara utmattande." Viskade han.

"Du förstår inte. Jag minns det! De hade raderat det!" Hon såg på honom.
"Läkaren sa dessutom att nu fanns det inga hinder som stoppade dem." Hon såg sorgset på honom och tårarna började rinna.
"Älskliing. Jag minns att de berömde varandra för mordet på mina föräldrar!" Hon borrade in ansiktet i hans bröstkorg och snyfftade.

Dorian såg på henne och smekte hennes rygg sakta och slöt sedan ögonen.
"Men de hade inte riktigt raderat det älskling, de hade blockerat det. Man kan alltid ta sig förbi en blockad. " Viskade han.
Han förstod att detta måste vara hemskt och om han trodde att det skulle hjälpa så skulle han gå in i hennes huvud men han trodde inte att det skulle hjälpa. Hur kunde det hjälpa?

Hon såg på hoom och snörvlade.
"Dorian..." Hon började att gråta och drog sig närmare honom.
"Jag vill vara en del av din familj.På riktigt."

Han vände om med henne i famnen och bar in henne på sitt rum, lät dörren smällas igen efter dem.
Satte sig på sängkanten med henne i sitt knä och höll henne tätt intill sig.
"Hur menar du på riktigt?" Viskade han oroligt och kände hur hela hans kropp befann sig i nån slags orolig limbo.

"Kan du inte lista ut det?" Hon torkade si i ansiktet och kvävde ett skratt och såg upp på honom. Smekte hans ring och la huvudet på sned.
"Gissa så säger jag om det är rätt."

Tristan såg på sin far.
"hur ska vi göra? Hon fyller år i morgon. " Han suckade och drog en hand genom håret.
"Hon är upprörd det känner jag men hon älskar Dorian till slutet."

Han såg på henne, kände hennes smekning på ringen och skakade på huvudet.
"Willow, sluta. Tänk inte ens tanken." Viskade han allvarligt och såg på henne.
"Jag vägrar att ge dig det. Jag vill inte döma dig till detta." Sa han och studerade henne allvarligt.

Lathan såg på Tristan och log svagt.
"Ung kärlek." Viskade han och studerade sina fingrar.
"Vi kan inte göra något alls. Vi vet vad Dorian kommer göra imorgon. Han visste att hon nån gång skulle be om detta. Detta är mellan dem." Sa han lugnt. Men nog var även han orolig.

Hon såg förkrossad ut och såg bort.
Du har fel. Det är inte det jag menade." Hon tog sig ur hans famn och vacklade mot dörren.
"Jag behöver sova. Jag är inte hungrig längre"
Ho öppnade dörren och torkade bort tårar som föll ner. Hon gick och lade sig.

Han såg å honom.
"Jo jag vet. Men jag kanske ska gå upp med något att äta till henne? "

Han lät henne gå ifrån honom, han hade ju inte riktigt något val.
Han suckade djupt och la händerna över ansiktet.
Vad menade hon? Ring som han hade eller, ring ring?
Han bet sig hårt i läppen.
Hon skulle ju få en ring. Han fingrade oroligt på asken i fickan.
Skulle hon säga ja imorgon?
Oron han kände blev mer intensiv.

Lathan såg på Tristan och log svagt.
"Gå upp med mat till henne du." Sa han lugnt och drog handen igenom håret.