wolfy & rollspelare prs

”Jaha.” Den här Alex var tydligen av det kvinnliga könet, men han kände ändå inte personen i fråga. ”Varför ska jag behöva övertyga någonting? Jag har inte blivit galen, precis som jag sa att jag inte skulle bli.”

"Än." svarade hon bara och gäspade stort. Hon kände inte för att bråka med honom så hon övervägde nästan att lägga på men ville inte att han skulle bli surare. "Men ville du något? Du har ju ringt." sade hon sedan.

Jonathan spände käkarna och drog en hand över ansiktet.
”Jag ville bara be om ursäkt, inget mer.” Han övervägde att säga något mer men visste inte vad han skulle säga, det irriterade honom också något enormt att samtalet inte gick som planerat. ”Ska inte störa dig mer, hejdå.”

"Nej..." sade hon och rynkade på pannan, visst var hon sur på honom men hon ville inte att han skulle lägga på. Hon svalde hårt och satte på facetime istället då hon ville se honom.

”Nej?” upprepade han förvirrat, tvekade en sekund innan han kopplade samtalet till facetime. Han ville se hennes vackra ansikte. ”Jag saknar dig.” Det gjorde han trots att det bara handlade om ett dygn sedan de senast varit i sällskap med varandra.

"Jag gillar inte att bråka med dig." sade hon och tittade ner på sin mobil, vinkeln var inte den mest smickrande men hon orkade inte bry sig. Hon ville bara se Jonathan, kändes som att båda lugnade sig då. Hon tände nattbordslampan och log nöjt, tyckte att hon själv såg lite rolig ut med lite dubbelhaka och mobilen på sina lår.

Ett litet leende växte sig fram på hans läppar.
”Jag gillar inte att bråka med dig heller.” Han la sig ner på mage på sängen och höll mobilen framför sig. ”Jag gjorde det inte enbart för Bens skull,” muttrade han tillslut, kände att det var bäst att erkänna det trots att det nog var uppenbart.

Cleo la mobilen på sängen och reste sig upp, tänkte lägga sig då det började bli sent. Hon skrattade lite åt hans "erkännande", det var återigen väldigt sött. Hon klädde sig av sig och kröp ner under täcket innan hon tog sin mobil igen.
"Jag vet, älskling." Det hade varit naivt av henne att tro att han enbart gjorde det för Bens skull.

"Är du inte arg?" Det var inte som om han skulle kunna gå tillbaka i tiden och ändra på allt, han var inte säker på att han skulle vilja göra det heller även om han hade chansen. Han var glad över att ha kunnat göra något för att hjälpa hennes bror, man betalade alltid ett pris för allt och annorlunda skulle det inte vara i det här fallet.

"Du är vuxen, du kan göra som du vill. Jag håller inte med dig men du får göra som du vill." sade hon bara och flinade sedan stort, kände sig lite busig. "Är du själv?" frågade hon sedan och kollade på honom med stora ögon.