Skriva av sig-tråden

Vi var ca 500 i min högstadieskola och ca 900 i min gymnasieskola. Det tyckte jag var stort då Nu går jag på uni så "klasserna" är ju lite, heh, roliga. Första terminen japanska: 90 pers i klassen. Första terminen ekonomi: 200 pers i klassen. Nuvarande i franska: 9 pers i klassen xD Nybörjarklasserna är mycket, mycket större än de avancerade klasserna. Så gemenskapen blir större ju längre man går Det gillar jag med uni trots att vi antagligen är många tusen om man räknar hela Lunds universitet med alla fackulteter etc.

Varför känns livet bara så skit?
Det känns som om ingen förstår hur jag verkligen mår. Folk säger bara "det blir bättre snart" men när fan är snart. Jag har gått runt och mått dåligt i över fyra år nu och snart pallar jag inte mer. Jag gråter mig till söms nästan varje natt och jag vill bara bort härifrån, bort från denna helvetes planet. Jag sitter större delen av dagen inne i mitt rum framför dörren så ingen kan komma in, gråtandes och skakis. En och en annan gång händer det att jag skadar mig.
Det finns inte en ända person som jag kan prata med och få ut mina känslor.

Jag brukar inte vara den personen som visa mina känslor offentligt men på sista tiden bara händer det.
Jag kan sitta i klassrummet och stirra rakt ut i tomma intet och kommer på mig själv att ögonen är rödsprängda av gråt och mina klasskompisar stirrar konstigt på mig. Men ingen förstår, det ända dem gör är att kramar mig och säger att allt blir bra eller att det löser sig!!!!

Jag tror jag vet hur det känns för enligt din förklaring är våra liv ganska lika på det sättet för jag känner också så just nu. Utom att jag inte visar det så mycket hemma utan mer i skolan för där finns mitt ända stöd!! Älskar dig melle för att du finns där för mig jag klarar det inte utan dig!!!

Jag visar inte det för någon ingen i min familj vet hur jag mår.....
och inte en ända jäkel vet hur jag har det hemma!

finns om du vill snacka om det. vi kan ta oss igenom det tillsammans, vi får försöka bita igen och visa vad vi vill och hur vi vill ha det ♥

Bombarda Åh, jag känner igen mig så mycket i vad du skrev. Det är verkligen inte lätt, särskilt inte när inte ens ens vänner eller familj förstår hur illa man faktiskt mår.
Men, trots att det är olidligt jobbigt ibland, fortsätter jag att kämpa. Du också! Bottenlösa hål existerar inte på riktigt, så någon gång kommer vårt klättrande att löna sig, det är bara en fråga om tid. ♥

det är liksom hemma allt börjar från grunden varför jag mår som jag gör. JAg har det jobbigt hemma av en massa olika anledningar vilket gör att jag inte mår bra i skolan heller och har även hamnat i trubbel där.

Bombarda Har du pratat något med din skolas kurator? Jag vet att det kan kännas jobbigt och som att det inte ska ge något, men de är trots allt utbildade just för att hjälpa. En nära vän till mig var skeptiskt till en början, men det har hjälpt henne jättemycket!
Ett litet tips bara om du känner att du vill ha någon som verkligen förstår. Vi människor behöver prata om våra problem, och har vi ingen i vår närhet som vi kan göra det med är det jättebra om vi kan lösa det!
Vad är det för problem du har hemma?

Jag vågar inte gå till kuratorn, jag kommer bara sitta knäpp tyst.
Och definitivt inte skolans kurator jag har varit inne hos henne för andra saker .......

Ehmm jag kan inte berätta det, skulle gärna göra det men ja, jag hoppas du förstår. Det är ganska privat

Bombarda Hm, men om du inte vill gå till henne så kanske du kan mejla? Då kan du ta god tid på dig att både skriva och läsa, och du behöver inte sitta där och känna dig sådär jobbigt instängd och fast.
Och självklart förstår jag! Du behöver absolut inte berätta om du inte vill.

jag tror knappt jag kan göra det:/
bara och skriva det jag skrev här var jätte jobbigt...
jag har aldrig pratat om det och tycker det är riktigt obehagligt.....

men jag ska inte tråka ut er med mina problem, det finns de som har det värre♥