PRS Lupple & Medi

Hon reste sig och gick runt i rummet med några rökelser i handen och mumlade en annan ramsa.

Efter två timmar så var de klara och Willow hade flyttats till sitt sovrum och öppnade sakta ögonen.
"Dorian?" Hon kände efter honom i blindo och sträckte sig efter lampan.
"Varför är det så mörkt?"

Dorian satt försiktigt på sängkanten, redo att ta sig ut genom fönstret ifall hennes nyblivna krafter skulle få frispel.
Han märkte att hon vaknade och han lät sin hand möta hennes.
"Hej älskling." Log han för att sedan se sig omkring i rummet. Det var inte mörkt.
" Det är inte mörkt." Sa han lågt men kände oron gripa tag i hela honom.

"Det är mörkt Dorian." Hon satte handen mot huvudet och suckade.
"Hur gick det?" hon blinkade några gånger och slog armarna om honom.
"Jag kan se igen. Kanske var morgonblindhet eller något. Men du har blivit så vacker. Jag kan se saker jag inte lade märke till."

Han svalde hårt och greppade hårt tag om madrassen och när hon väl förklarade att hon kunde se igen så slängde han båda armarna om henne och la märke till att handen var full av stoppning.
Han kysste henne ivrigt och skrattade lågt.
" Jag antar att det gick bra." Sa han och såg på henne.
" Du har skarpare syn menar du?" Frågade han nyfiket.

Hon nickade och såg in i hans ögon och smekte hans kind och kröp in i hans famn.
"Ja jag kan se så klart och färgerna är skarpa." Hon slöt ögonen och drog efter andan.
"Det känns lite annorlunda. " Hon llog och såg på honom.
"Så känner du något från mig? Magin alltså."

Han flinade lite och nickade.
" Så du ser hur blek jag är egentligen nu?" Flinade han retsamt och nickade.
"Kan tänka mig det." Viskade han och kysste henne mjukt.
Hörde hennes fråga och nickade lite.
" Jag känner väldigt tydligt." Sa han ärligt.

"Jag ser dig som jag alltid gjort. Jag vill inte s något annat." Hon smekte hans kind och drog av sig täcket och log.
"Jag vill ha något att äta, lax kanske eller kött." Hon tog sig ur sängen och vinglade innan hon ramlade in i Dorians famn.
"Hjälp kanske?"

Dorian flinade brett och var snabbt uppe på fötterna när hon reste sig och tog emot henne när hon vinglade till.
" Självklart." Viskade han och tog upp henne i sin famn och började lugnt gå ned mot köket.

Hon såg på honom och lutade huvudet mot hans kropp.
"Jag vill att du kysser mig. Jag vill att du säger att du älskar mig." Hon lät sorgsen och tog hans hand.

Han stannade mitt i ett trappsteg och såg på henne, studerade henne noga.
Kramade hennes hand mjukt innan han lutade sig fram och mötte hennes läppar med sina i en passionerad kyss.
Nog att det alltid hade varit svårt att kyssa henne, att hon alltid varit lockande. Men nu.
Det var mer lockande än någonsin förut.
Han drog sig bort med en flämtning och kunde nästan bara höra hennes hjärtslag, hur blodet pumpade i hennes ådror.
Men att bita henne kunde han inte. Han visste att hon var starkare än honom.
Och det var fantastiskt.
Han mötte hennes blick. "Jag älskar dig. "Viskade han ömt.