In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon drog några djupa andetag och andningen blev genast mycket lugnare. Hennes kvidanden slutade och hon slappnade av.
Båten hade börjat gå sin färd och gungade båten i små vågor.
Mannen vände sig om.
"Jag ska gå och se till att allt är till sin ordning bara."

"Vi är framme vid dagsljus. Om kaptenen har förberett som jag bett honom så är vi säkra att ta bli transporterade i kistor till slottet." Markal nickade åt Ivans ord. "Du är för otålig, Ivan.", sa han och utan att slita blicken från Alice.
Ivan såg efter mannen, men vände sig snart tillbaka att iaktta Alice. "Det är bäst att vi också finner någon sömn. Vi kan turas om om du känner dig mer trygg då." Markal skakade på huvudet. "De kommer inte störa oss. Vi kan alla sova."

Alice hade sovt under hela dagen och framm till skymmningen när hon blivit flyttad igen sov hon. När hon väl vaknade satt hon i en vagn. Hennes ögon var tunga och hjärnan snurrade. Men det hon såg fick henne att skrika. mannen, om hon kunde kalla det för man hade grönaktig hud. Hans ögon stirrade på henne och hon vände sig om när hon märkte att hon satt vid någon. Ivan. Paniken steg och hon slog mot dörren.
"stanna!" Hon hostade och kände genast kylan från dem.

Kusken verkade inte höra på. Och det var väl givet, mannen som tog med sig Ivan och de andra från hamnen hade blivit mutad.
Ivan verkade inte heller så intresserad av Alices klagoord, men greppade tag om hennes arm för att hålla henne stilla och få henne sluta slå mot väggen. "Lägg av. Det tjänar ingenting till." Han såg på henne. "Det är lika bra att du accepterar din förlust, vi har vunnit nu." Han mötte hennes blick och släppte sedan taget om hennes handled. "Du ska få se, det blir bättre snart.", sa han och såg på Markel som iakttog Alice med en roande blick och leende.

Hon såg på Ivan med en blandning av ilska, räddsla och panik. Sedan vred hon sig.
"Ivan släpp mig!" skrek hon och såg på Markel.
"Och vem är du? Vad är det som är så roligt? Hon såg på honom.

Ivan skakade på huvudet och suckade högt. Han såg på sin vän som om det verkligen hade varit värt besväret, men en blick från Markal övertygande honom. Ivan litade på Markal.
Markal flinade och gav ifrån sig ett kort, kraxande, hest, skratt. "Jag är din väg ut.", sa han och lutade sig tillbaka mot ryggstödet.
Vagnen saktade in och de stannade upp vid något som vid första åsyn verkade vara en gravplats. Det var dimmigt och runtom syntes gravstenar, enstaka statyer och plötsligt- ett slott. Det var inte samma som Ivans. Detta slott var mörkt, kanske till och med svart, med ljus från hålorna till fönster som skvallrade om att någon faktiskt bodde där, eller iallafall levde?
Slottet var högt, med flera torn och en mur runt om för att hålla ovälkomna gäster ute och skydda de som bodde där. Vagnen stannade vid vindbryggan.
Markel var först att resa sig och kusken öppnade dörren åt honom att kliva ut. Ivan såg på Alice och tog tag om hennes arm för att ta med henne ut. De blickade upp mot slottet.

Hon såg på honom och vred sig om och satte händerna för ansiktet.
"Du är en hemsk man!" Viskade hon och böörjade att snyfta. Hur skulle hon hittas? Skulle hon dö? Men när Ivan drog ut henne föll hon in i hans famn och hon såg skräckslaget upp i hans ansikte.

Vindbryggan fälldes ner. Ivan kastade en blick åt Alice och suckade. Istället för att svara henne drog han med sig henne till ingången till slottet.
Vid öppningen stod en annan man. Han var klädd i helt svart, med smaragdgröna smycken runt sin hals och runt kragen. Huvudet saknade hår, men hjässan var klädd i någon slags smycke, kanske närmare diadem som sträckte sig längst med tinningarna och pannan, dessa också dekorerade med gröna smaragder. Jämförelsevis med Markal hade han en gråaktig hudton. Kindbenen var tydliga, kanske berodde det på hur gammal han verkade vara. Han kunde inte vara långt ifrån Markals ålder. Bakom honom stod tre andra, inte så långt ifrån likadant klädd som honom, förutom att de saknade smaragder och smycket över hjässan. Och ännu en bit längre bort stod tjänare och vakter längst korridoren, beredd att tjäna sin mästares minsta vink.
Ivan såg mot stora ögon på mannen. Det var tydligt att det var någon med makt. Markal, javisst, han verkade obehaglig för de flesta, men den här, Ivan visste inte riktigt vad han skulle tro. Han svalde och såg på Markal och sedan mannen som väntade in de vid ingången.
Utan något ord närmade sig Greve Markal sig mannen och Ivan gick efter med Alice i släptåg.
"Lord Zoltan." Markal sträckte ut armarna och bugade djupt för honom. Ivan bugade så gott han kunde med Alice i sitt grepp.

Slottet var gigantiskt och Hon böjde huvudet för att försöka se upp men misslyckades för smärtan och febern gjorde henne yr. När hon såg ännu en man som såg ut att vara död stelnade hon till och nu kände hon hur hårt Ivan höll i hennes arm. just nu vågade hon inte tala och hon stod tyst vid Ivans sida med bara fötter mot den iskalla marken. Hennes tunna nattklänning gjorde att hon huttrade och skakade framför dem. Paniken fick henne att dra sig tillbaka innan hon såg upp och hängde lite med huvudet. Hon var förlorad.

"Flickan?", frågade lord Zoltan och sneglade mot Alice i Ivans grepp. "Ja, det är hon.", svarade han och nickade. Han såg mot Alice och upptäckte att hon frös, men hejdade sig från att göra något. Här var det tydligt att det var Lorden som bestämde. Och i detta fall Lord Zoltan.
Zoltan vände sig om och gick in i slottets hall och korridor. Markal gav tecken till Ivan att följa efter. Ivan gjorde som Markal menat och drog med sig Alice. "Sluta kivas, det blir varmt snart.", väste han till Alice. Han ville inte bli till åtlöje på grund av detta flickebarn. Även om hon var mirakelbarnet.
Inne i korridoren hängde facklor och ljus på väggarna för att lysa upp hallarna och korridoren. Vid första ögonkast tyckte sig Ivan att flammorna var gröna. Men han övertygade sig att såg i syne och fokuserade på att följa efter deras steg.
De följde Zoltan till hans tronsal. Tronen stod ensam med sigillet för hans hem, föreställande en spindel, bakom sitsen. Överallt var det tända ljus som kastade ett obehagligt sken. På vardera sida längst de två väggarna parkerade sig hans anhängare och vakter, beredda att tjäna och skydda ifall Zoltan så ville.
Zoltan slog sig ner på sin tron och Markal och Ivan, med Alice, stannade framför honom. Ännu en gång bugade de.
"Få se på flickan.", sa han med en bestämd ton. Ivan drog Alice framåt så hon kom närmare honom. "Buga, Alice."