prs yehet & kkaebsong

Även om Joshua minst sagt tycker att hela situationen är något av det underligaste han varit med om, så kan han inte undgå att le av Weimins drös med tackningar. Han besvarar den yngres kram lätt, innan han drar sig undan.
"Ingen fara," säger han sanningsenligt, låter blicken glida med Zihao som puttar sin yngre bror mot dörren. I tystnad ser han efter honom, innan han återigen låter kroppen vila mot den mjuka madrassen. "Vad är det för strumpor han har egentligen?"

Bra fråga. Zihao sneglade från Joshua till dennes skrivbord, innan han bestämde sig för att stjäla ett block och en penna. Smart där. Om han inte blandade ihop strumporna med några andra, så var han nittionio procent säker på att Weimin fått dem av deras farmor och farfar. De var så trevliga och underbara att det inte ens var konstigt att den yngre brodern älskade sockorna så mycket som han nu gjorde. Nittonåringen sjönk ihop på golvet och släppte ner blocket framför sig, lutade lite på huvudet med smala ögon innan han började rista in en förklaring på pappret med hjälp av pennan.

Hela tiden vilar blicken på det tomma blocket, som Zihao kladdar upp något på. När denne sedan är klar, drar Joshua åt sig blocket för att läsa det som stod. Måste vara väldigt svårt att skriva i vargform, det är imponerande att nittonåringens ens kunnat få till en bokstav.
"Åh, då är det mycket mer förståeligt," säger Joshua med ett svagt leende och ser upp mot den äldre, låter huvudet vila lite på sniskan. "Tycker du att jag ska sticka några sockor till honom? Inte för att jag är hans farmor eller farfar, men han kanske blir glad ändå?"

Nu var Zihao mer än stolt över sig själv. Det va rinte direkt lätt att skriva genom att hålla pennan i munnen, och även om bokstäverna inte direkt var vackra, så var det helt klart bättre än ingenting. De mörka ögonen gled långsamt mot Joshua, där de vant fäste sig. Weimin skulle säkert bli glad över att få ett par sockor. Han älskade allting man kunde bära på fötterna, så varför inte. Däremot var det fortfarande extremt skumt i nittonåringens ögon, vilket resulterade i att han var tvungen att fnysa till. Den yngre brodern förtjänade inte ett par strumpor från någon så underbar från Joshua.

Zihaos reaktion får Joshua att rynka på ögonbrynen, innan han än en gång skuttar upp på fötter för att öppna en låda vid skrivbordet. Fylld med garn. Herregud, i vissa stunder är han verkligen om en gammal, trevlig mormor som stickar stockor. Ibland finner han sig själv även sitta framför engelska antikrundan med garn och stickor i händerna. Fy fan asså. Han är arton.
"Vad gillar han för färger?" Frågar artonåringen och tar med lådan med garn till Zihao, en hel drös med olika färger och olika garntyper. " Kan göra ett par till dig också om du vill?"

Egentligen hade Zihao ingen aning om vilka färger Weimin gillade, men han gissade på blått, vitt och rosa. Ja, den yngre brodern hade precis som de andra två Xie bröderna, en svaghet för rosa. Därför bestämde han sig för att fösa de färgerna åt sidan för att sedan välja senapsgult och vinrött till sig själv. Det kanske var en lite underlig färgkombination, men det sket nittonåringen fullkomligt i. Han gillade verkligen senapsgult och visste att Joshua gillade vinrött, så det kunde vara en bra match precis som de var till varandra. Gud vad klyschigt, usch. Däremot var det ju väldigt sant och metaforiskt.

"Då gör jag randiga.." börjar Joshua och tar upp de olika färgerna för att sedan fixa med ugglornas till stickan. " Vad tror du att jag skulle få för animagus?" Frågar han innan artonåringen börjar ta upp senapsgult och vinröd färg för att börja med Zihaos strumpor. "En utter? Röd panda? Katt?? Tveksamt biter han sig i underläppen och ser upp mot Zihao. "Inte en varg, iallafall. Kanske en räv."

Som det störiga, irriterande, fluffiga gosedjuret Zihao var, lade han sig i Joshuas knä. Nåja, så mycket han nu fick plats i knät. Med en liten gäspning sneglade han på artonåringen och nickade fundersamt. Nej, en varg var nog helt uteslutet, men kanske en räv? Han vispade med svansen över golvet och såg fundersam ut - någonting som måste ha sett extremt listigt ut. När allt kom omkring var det nog det bästa alternativet. Rävar var smarta, inte speciellt aggressiva och relativt små. Nittonåringen fäste de mörka ögonen på den andre, som om han frågade om Joshua verkligen skulle riskera att försöka eller inte.

Blicken faller ner mot det frågande ansiktsuttrycket, ja Joshua har bestämt sig. Visst är det värt ett försök? Kanske han kan klara det, och det skulle förändra så väldigt mycket.
"Jag ska göra det, så gott jag kan." Förklarar artonåringen och lägger en liten besvärjelse på stickningen, så att de stickas av sig själva i luften innan han slänger sig över Zihao och kramar om honom. "Röda pandor är hur vackra som helst, hoppas antingen på en sån eller en räv."

Om Joshua nu hade bestämt sig, så fanns det väl ingenting att göra åt saken. Det skulle förvisso underlätta på vissa punkter, men samtidigt var det riskfyllt. Och det betydde att Zihao inte skulle få sig en lugn stund förens det hela var över. Han sneglade faschinerat på strumporna som stackade sig själva snett till höger om dem. Intressant hur det där egentligen funkade med magi och sådär. Nej, nu fick det vara nog med allt gullande. Nittonåringen behövde uppenbarligen ta ett snack med den yngre och då var han tvungen att faktiskt kunna tala.