prs yehet & kkaebsong

Gud, klockan kanske är runt ett på dagen om Joshua minns rätt, och han är trött som alltid. Lite som en gammal kvinna som behöver sova middag. Trött vänder sig artonåringen om, tankarna har varit överallt under början av dagen. På middagen, om kriget, deras förhållande, konversationen med Zihaos storebror, alla tankar och minnen av sin vidriga far. Kanske Artonåringen skulle må bra av att berätta detta för den äldre, men han påminner sig om att det inte är rätt tidpunkt för det. De bägge två har tillräckligt mycket att oroa sig om. Joshua slingrar armarna om lurvbollen bredvid sig och gäspar tyst, klänger sig fast i nöd och näppe för att vara säker att nittonåringen inte kommer lämna honom under sömn timmarna. Det tar kanske bara en halvminut för Joshua att somna som en stock.

Att ligga och betraktande en sovande Joshua, som var alldeles bedårande underbar, var nog en Zihaos favorit sysselsättningar. Han kunde utan svårigheter ligga och glo på den yngre i flera timmar, nästan utan att blinka. Nej, sådant dumt kunde man inte slösa tiden på när världens vackraste människa sussade sött bredvid en. För att göra saken ännu bättre hade artonåringen slingrat armarna om den äldre. Även om han inte kunde förmå sig själv att slappna av till hundra procent, så var det bra nära. Joshua såg så fridfull ut när han sov, lite som en ängel faktiskt. Inte på samma sätt som han brukade jämföra Weimin med änglar, utan på ett helt annat sätt. Var det möjligt att älska honom mer än bad nittonåringen redan gjorde? Nej, nej det var det nog inte. Bara faktumet att han lyckats förlova sig denna ljuvliga varelse var helt bisarrt. Underbart bisarrt.

Hur länge är det Joshua sover egentligen? En timma, två? Kanske fem? Det spelar ingen större roll, han är hemskt trött och utmattad att hjärnan bara står stilla när han sover i en djup dvala. Inga drömmar, inga mardrömmar. Det är härligt, och det är så artonåringen vill ha det. Dock kan han inte sova för alltid, då kroppen sakta men säkert blir piggare och piggare. Han gnäller tyst, det där lilla hundvalpslätet bara han kam få till, och för händerna till sina dunkande ögon. Försiktigt gnuggar artonåringen sig om ögonlocken, herregud vad förbaskat trött hänt, innan han öppnar ögonen för att se på Zihao. Med en liten gäspning gräver han ner ansiktet i den tjocka pälsen med ett nöjt läte. Härligt. Sömn har varit svårt att få de senaste åren.
"Godmorgon."

Herregud, ibland betedde Joshua sig verkligen som en liten hundvalp. Det där förbaskade lätet fick Zihao att komplett smälta till en rykande sörja av känslor. Hur i helskotta lyckades man ens få fram ett sånt där gulligt läte? Var det ens fysiskt möjligt? Uppenbarligen så var det ju det, men det var ändå svårt för någon som nittonåringen att föreställa sig det. Han suckade och rullade över den yngre så att han låg raklång över honom, med ögonen maniskt fästa på det där ansiktet han älskade så mycket. Tyvärr blev den underbara stunden kort, då en uppretad Weimin brakade in genom dörren med en skräll.
”Zihao, vart är mina strumpor? Åh, försök inte att låtsas som ingenting, du vet mycket väl vilka strumpor jag pratar om”, tjöt sextonåringen och började stöka omkring inne i Joshuas rum. ”Han stal mina lyckosteumpor!”

Joshua är alldeles för trött för brödernas rappakalja, strumpor, seriöst? Armarna slingrar sig återigen om nittonåringen, vilket tillåter honom att än en gång gräva ner ansiktet i den bekväma pälsen, kikar upp på Weimin mellan de lena hårstråna
"Kan du inte stöka ner mitt rum är du snäll?" Frågar han lätt, nej han vill ha sina saker på ställen där han vet vart de är. Perfektionist, minst sagt. "Zihao, stål du hans lyckostrumpor?' Blicken glider till pojkvännen.. eller ja, fästmannen vid det här laget. Nej, varför skulle de bråka om detta?

Det var tyvärr mycket möjligt att Zihao lyckats stjäla Weimins strumpor när han letat efter kläder att ha på sig i broderns väska. Han slöt ögonlocken och kvävde en suck, lät öronen falla lätt åt sidan av skam.
”Förlåt, men du förstår inte hur viktiga de där strumporna är för mig”, gnällde Weimin, som verkade ha tappat förståndet totalt. Sextonåringen lade sig rak lång över golvet för att kolla under alla möbler, strök med händerna över de ställen som låg totalt i mörker. ”Zihao, du är så jävla dum”, fortsatte han och satte sig ner mitt på golvet med tårarna sprutande ur ögonen. Det var tydligen inte bara Zihao och Yaosu som var lite lagom labila. Desto äldre den yngsta Xie brodern verkade bli, desto mer började han dra sig mot total sinnesrubbning.

Nej, Joshua gör nog inte det. Strumpor har han aldrig haft någon känslomässig koppling till. Blicken vilar på sextonåringen, är alla bröder på någon nivå labila? Det verkar som det. Artonåringen kravlar sig upp från sängen, låter fötterna komma i kontakt med det svala golvet och ställer sig trött upp med samma gnällande ljud som innan. Tänk att vara en hundvalp. Gosigt.
"Jag kan hjälpa dig leta. Vi packade ner lite kläder åt Zihao i min väska, kanske de av misstag hamnat där i " viskar Joshua och tassar fram till sin lilla väska.

”Tänk om de är borta för alltid, då kommer jag aldrig att klara mig genom livet”, ylade Weimin. Tårarna sprutade fortfarande ur ögonen på honom och för en gång skull såg han riktigt barnslig ut. Men Zihao kunde inte förmå sig att tycka synd om honom, då all hans uppmärksamhet var riktad mot Joshua som nyss låtit precis som en hundvalp. Så nedrans gulligt att nittonåringen nästan fick lust att också börja böla. Istället skuttade han efter den yngre och följde honom hack i häl, tvärs över rummet. Gud, hela situationen var verkligen extremt löjlig. Inte undra på att modern var så kylig mot sina söner.

Med rynkade ögonbryn ser Joshua ner mot sextonåringen som ligger utspridd på golvet.
"Jag tror du kommer klara dig utan ett par strumpor." Påpekar han lätt och drar åt dig som väska med extension charm. Armen sjunker ner i väskan, rotar omkring efter något som känns som lena strumpor och drar upp den ur väskan. Blicken vilar på Zihao innan han återigen vänder sig om mot Weimin. "Är de dessa, eller några andra?"

Med ett litet tjut, slet Weimin åt sig sockorna och började rulla runt på golvet av lycka. Hur kunde man egentligen bli så fäst vid ett par strumpor?
”Tack, tack, tack”, kvittrade han och slängde armarna om halsen på Joshua. Okej, det där kanske var att gå lite till överdrift eller? Zihao skakade på huvudet och började knuffa sin yngre bror mot dörren. Varför var de alltid tvugna att störa? Precis hela, jävla tiden. Det började verkligen bli irriterande.
”Du vet att det är ditt fel att jag stör, eller hur Zihao?” Muttrade sextonåringen som motvilligt började släpa fötterna efter sig mot dörren. Nähä? Det menade han inte?