Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

krya på dig!

Scorpius

Så tyst jag bara kunde och så tyst som det var möjligt för en människa att gå smög jag förbi Rose och hennes gäng. Men som vanligt hade jag inte turen på min sida och råkade därför stöta i ett bord. Med ett kras ramlade en lampa i golvet och gick i tusen bitar. Alla – som hade suttit med ryggarna mot mig – vände sig om. Det kändes som om hela kroppen frös till is. Som om jag bara kunde stå i den positionen jag hade stått i innan jag hade vält ner lampan.
Ett tag var det tyst. Egentligen hördes inget förutom Brandons VÄLDIGT avlägsna snarkningar, vilket betydde att han måste ha snarkat VÄLDIGT högt.
”Vad gör du här?” Daisy bröt tystnaden. Jag försökte komma på en någorlunda rimlig idé till att jag var ute och flanerade i slottet.
”Jag tog mig en nattpromenad” ljög jag och hoppades att de skulle svälja det. Men det gjorde de inte.
”Vad gjorde du egentligen?” Sam betonade det sista ordet riktigt mycket. Så mycket att hon nästan dränkte de andra tre ordens betydelse.
”Ehm… jag… jag… öh…” Igen försökte jag leta efter den perfekta förklaringen, men när jag slutligen inte kom på något så bestämde jag mig för att ta sanningen.
”Jag träffade Annie Brown”, var det enda jag sa.
Jag såg hur Mellie precis skulle öppna munnen och protestera över det, när de andra vände sig mot henne och avbröt henne med en inte-ett-ord-blick.
”Och varför då?” Nu var det Rose som pratade. Rösten var så där hes och skrovlig som den blir när man bara har lyssnat en lång stund och inte sagt något.
”Vad har du med det att göra?” fräste jag, men efter en vädjande blick från Sam fortsatte jag:
”För att få veta.”
”Veta vadå?” De andra lät tydligen Mellie prata för den här gången.
”Det verkar som om ni bara frågar och frågar hela tiden och inte gör något annat”, muttrade jag och stirrade ner i golvet.
”Veta vadå?” upprepade Sam. Jag tittade upp igen.
”Att Annie är ihop med James.” Det blev tyst igen. Om någon hade tappat en knappnål skulle man ha hört hur den dunsat mot marken. Allas munnar stod på vid gavel, förutom Rose som verkade ta det ganska bra. Trodde jag.
”Du ljuger”, väste Rose plötsligt och borrade igenom mig med sin iskalla blick. ”Du ljuger.”
”Fråga henne själv om du inte tror mig!” morrade jag och stirrade hotfullt tillbaka.
Sam ställde sig mellan oss och bröt ögonkontakten.
”Det hjälper inte att bråka.” Hon vände sig till mig. ”Exakt hur mycket hörde du av vårt samtal?”
Alla fyra tittade på mig. Jag tog ett djupt andetag innan jag svarade:
”Slutet.” Sen lämnade jag rummet.

Jättebra!

Super bra ♥

Rose

Jag sprang omkring barfota utanför kråkboet. Gräset kittlade fotsulorna på ett behagligt vis. Jag hade solen stickande i ögonen och friska vindar fläktade mig från söder. Men plötsligt ramlade jag ned i en hemlig gång där det riktigt kryllade av mullvadar som hackade mot väggarna med sina stålspadar skrikande; "Hej å hå!" om och om igen. Jag försökte hålla för öronen och samtidigt desperat klättra upp, men misslyckades och föll ihop bland mullvadarna som började attackera mina ben. Jag skrek på hjälp, ingen hörde mig. Då slog det mig som en blixt från klar himmel att jag hade ett chokladgrodekort i fickan och jag kastade det mot mullvadarna som fångade det, slutade skrika och jag fick möjlighet att klättra upp och fortsätta min promenad. Men där på gräset stor Scorpius Malfoy med en spade i handen. Han höjde spaden och skulle just hugga till när jag...

Jag vaknade skräckslagen och satte mig upp med ett ryck. Pyjamasen var alldeles genomblöt av svett och jag andades flämtande och ryckigt. Bara en dröm, bara en dröm, intalade jag mig själv. Bara en dröm. Bara en supermegajätte hemsk dröm.
Mina tankar var sega, så som de brukar vara på när man är nyvaken och jag kunde inte riktigt minnas vad drömmen handlat om. Något hemskt läskigt hade det varit i alla fall, så mycket kom jag ihåg.
Efter att ha legat och stirrat upp i taket i minst en timme insåg jag att jag inte skulle kunna somna om och tassade ut i uppehållsrummet. Själv tyckte jag att mina fotsteg ekade, men ingen annan verkade dela min åsikt, för alla sov lugnt vidare.
Jag satte mig framför brasan i uppehållsrummet och stirrade in bland lågorna. Det såg vackert ut. Rött, orange, gult, vitt och blått längst in där det var som allra varmast. Jag satt så en stund och kände sömnen och tröttheten komma krypande. Just som mitt huvud föll framåt hörde jag en röst som drog mig tillbaka till verkligheten.
"Förlåt, sir. Totte är mycket ledsen, sir. Det var inte meningen att väcka er, sir", sa en skräckslagen, gäll, nästan pipande röst och jag vände mig om för att möta en husalfs stora, bruna ögon.
"Öhmn... va?" var allt jag i min förvåning kunde få fram.
"Totte skulle bara städa, sir", viskade alfen bedjande. "Fröken får inte vara arg på Totte. Totte skulle bara städa..."
Han såg ut att vara på gränsen till tårar, så jag försäkrade honom vänligt att jag inte alls var arg på honom. Han såg plötsligt så lycklig ut att jag nästan trodde att det var ett gigantiskt paket med namnet "Totte" på etiketten bakom mig.

Azome!

Yey, blev asglad när jag såg att det kommit 2 nya kapitel
Och dom var förstås asbra!!!

Som jag skrev efter ditt förra kapitel åh helt obeskrivligt bra.♥

Jättebra!