Ur ett annat perspektiv [SV]

funderar på ett inlägg imorrgon kvälll, men det beror på om vi får nån läxa från skolan

hoppas inte!

11. Allahelgonaafton del 2

Lektionen i Örtlära och Trolldryckskonst smög sakta framåt och när klockan äntligen ringde ut så kände Olive att hon inte ville göra annat än att gå och lägga sig. Men eftersom att det var allahelgonaafton så kände hon att hon var tvungen att följa med sina vänner ner till den stora salen för att avnjuta festmåltiden.

När allesammans var halvvägs genom middagen så blev det bara för mycket för Olive. Enda anledningen till att hon egentligen hade gått dit var för att hon ville se om Dumbledore hade någon mer information om hennes föräldrar, och eftersom han inte ens satt på sin plats längst fram i rummet så antog hon att han inte hade tänkt säga något. ''Jag går och lägger mig nu.'' sa Olive tyst till Will och Alice som nickade väldigt bekymrat. När hon reste sig upp och började gå ut från stora salen så kunde hon inte låta bli att uppskatta sina vänner som alltid var så väldigt snälla och förstående mot henne. De gjorde alltid så att allting blev mycket bättre. Även om det i just detta fallet inte kunde bli så särskilt bra. Hon kände hur det högg till i hjärtat, och hon började genast att försöka tänka på annat, vilket inte var så lätt. Korridorerna över hela slottet var tomma, förutom Olive själv, vilket hon inte alls hade något emot. Hon hade kommit ändå upp till tredje våningen innan hon hörde nått som hellst tecken på människor. Det hon hörde var två människor som samtalade vilt. Hon kunde utskilja att det var Dumbledores röst, samt någon annans. Trots att hon kände på sig att hon inte borde lystna så kunde hon verkligen inte låta bli. Hon sjönk tyst ner bakom en rustning utan för dörren till tredje våninger där ljudet kom från. ''... med dessa omständigheter Albus? Du måste vara tokig som ens tänker tanken. Redan alla andra mördade och du vill att flickan och hennes bröder ska följa med? Vid Merlins skägg, hon är ju bara ett barn och bröderna är inte så gamla de heller!'' ''Jag är mycket medveten om hennes ålder Minerva...'' (aha, det var professor McGonagall) ''...men trots det tycker jag att det är bäst om de följer med. Det är många elever som har mist sina föräldrar ikväll, så även om det är väldigt farligt så måste jag säga att jag inte har något annat val än att ta med mig Olive, och samma sak gäller hennes bröder, jag tror faktiskt att de är tillräckligt stora för att kunna kämpa med oss. Så länge vi är säkra på att deras föräldrar lever så tycker jag faktiskt att de både har rätt att få veta det, och dessutom borde de få följa med oss. Det vore inte annat än rättvist. Även om de skulle bli dödad under tiden där, vilket jag förstås ska se till att de inte blir. Så tror jag att de skulle vilja följa med för att få se sina föräldrar en sista gång.'' Olives hjärta sjönk i bröstet på henne. Döda, döda? hade alla hennes kamraters föräldrar blivit mördade? Stog henner på tur? ''Albus.'' suckade McGonagall hjälplöst. ''Jag är rädd att jag inte har nått annat val Minerva.'' svarade Dumbledore. ''Jag tänker förstås inte tvinga dem att följa, det är någonting som de måste få bestämma själv.'' Olive hade fått nog. Hon reste sig upp från sitt gömställe och satte i illfart iväg upp mot uppehålls rummet med gråten i halsen. På femte våningen stötte hon ihop med några hånglande sjätte års elever, men hon brydde sig inte om att ursäkta sig utan hon sprang bara vidare med deras ilskna skrik i ryggen.

När hon väl var framme i sällskapsrummet så slängde hon sig i den största soffan framför elden och brast ut i storgråt. Hon kunde knappt andas mellan de häftiga snyftningarna och än mindre se nånting genom de tårfyllda ögonen. Hennes hjärna var bara som ett enda stort ludd och hon låg där och grät konstant i minst tjuga minuter. När hon hade lugnat ner sig så pass att hon kunde andas ordentligt så satte hon sig upp i soffan, drog upp knäna mot magen och satt bara där och gungade fram och tillbaka med rödgråtna, uppspärrade ögon som hon tittade i elden med. Det här var bara för mycket. Hon var inte äldre än 11 år och hon hade redan varit med om värre saker än många av de äldre eleverna på skolan. Varför var hennes föräldrar tvungna att bli aurorer? Varför kunde de inte bara vara som andra vanliga föräldrar? Hon böjde sig hastigt ner och knöt av sig skorna som hon snörde väg till andra sidan rummet så att de smällde i en tavla som började klaga nått så förfärligt. Hon ville bara ha någon att krama om, någon som kunde övertyga henne om att allt skulle bli bra. Någon som Alice, eller Will.

Plötsligt helt utan förvarning så sköts porträtt hålet upp, Olive frös till is för en sekund men när hon märkte att det var Will som steg in, tätt följd av Alice så brast hon återigen ut i storgråt. Båda vännerna rusade snabbt fram till henne, Will lade armen och Alice började torka bort alla de tårar som gjorde att hennes ansikte var helt blött. ''Vad har hänt?'' frågade de båda två med en mun. Medan Olive försökte sluta gråta så började Alice istället att pyssla om hennes hår medan Will ömt strök henne över ryggen. Hon tog ett djupt andetag och började berätta.

När hon snyftandes slutade att prata så stirrade de båda lamslaget på henne. Det dröjde en lång tystnad innan Alice med en bestämd röst sa ''Du måste vila, och det är nu!'' ''Will, hjälp mig att ta med henne upp till sovsalen.'' Att be Will om hjälp hade nog varit en väldigt bra idé eftersom att Olives ben knappt kunde bära henne. De båda två halvt släpade henne upp till sovsalen. Väl inne i rummet så sa Alice '' Håll henne här så bäddar jag upp sängen åt henne.'' Olive och Will stod (eller, ja Will stod och Olive hölls upp) mitt i rummet och såg på när Alice slet av överkastet och vek ner täcket i Olives säng, för att sedan åtter komma tillbaka och med hjälp av Will få Olive i säng. ''Lyssna på mig nu. Du behöver sova, jag vet att det förmodligen kommer att vara väldigt väldigt svårt. Men du måste!'' sa Alice. ''Godnatt'' sa hon sedan och gav henne en välbehövlig kram. Will följde hennes exempel och kramde snabbt om henne och sa ''Godnatt'' han med. När de båda två hade lämnat henne ensam i rummet så började Olive sin kamp för att somna.


Ni fick ett lite extralågnt kapitel den här gången, bara för att ni är så fina :' ♥

Asså du skriver magiskt! Så underbart,, älskar din ff♥

^ Tack söta du! ♥

Super bra, !

Tack!

meeer jätteba

meer!

TANKELÄSARE!!! Nej, men det är precis vad jag tycker! I ♥ your fanfic!
♥♥♥