What the shadows tell us [PRS]

Fan. Han känner sig som ett vrak. Ellis måste bita sig hårt i underläppen för att inte bryta ihop igen. Han skäms så mycket. Igår stod Edmund här och berättade att hans pojkvän slår honom. Ellis borde vara stark för honom. Borde vara den som håller ihop. Istället står han här och klamrar sig fast vid sin vän som om hans liv hänger på det. Han avskyr sig själv för det. Men han kan inte hjälpa det. För att förlora William var att förlora den enda tryggheten han hade i världen. Den enda som såg honom och accepterade honom för den han var.
Han ler svagt och nickar när Edmund säger att det är en fin bild.
Han har alltid gillat fotografiet. Men leendet försvinner nästan lika snabbt.
”Jag gick aldrig på begravningen,” erkänner han. ”… och jag har aldrig besökt hans grav.” Det är första gången han säger det högt och han vågar inte riktigt möta Edmunds blick efteråt. Är rädd för vad han ska se där. För han vet hur det låter. Som om han inte brydde sig. Men sanningen är att han brydde sig så mycket att det höll på att slita sönder honom.
”Jag klarade det inte,” fortsätter han. ”Alla sa att det skulle ge ett avslut. Men jag ville inte ha ett avslut.” Han måste svälja flera gånger innan han får fram resten. ”Om jag inte gick dit så… …så var det som att det inte var på riktigt. Som att han inte var borta.”
De sista orden är knappt mer än en viskning, och när Edmund sedan säger att han inte ska lämna honom igen, så blir Ellis ögon glansiga igen. Han lägger långsamt tillbaka fotografiet i lådan och ställer den på bordet bredvid dem. Han har byggt upp hela sitt liv kring att inte behöva någon, kring att förvänta sig att människor går, men han tror inte han skulle klara av att förlora sin vän igen. Han klarar mycket. Men inte det...

Medan allt detta pågått har William iakttagit dem i tystnad. Om han fortfarande haft ett hjärta som slog hade det värkt nu. Om han kunnat gråta hade han gjort det. Det är smärtsamt att se Ellis så här. Att höra hans ord. Men han förundras samtidigt över hur mycket hans systerson öppnar sig för Edmund. Och det lugnar något i William. Mitt i allt detta är han uppriktigt glad att Ellis har funnit någon som bryr sig så mycket om honom.
”Edmund…” säger han. ”Kan du berätta för Ellis hur stolt jag är över honom och hur mycket jag älskar honom?”. Han ler mjukt, för nu förstår han varför han är kvar här. ”Och kan du ta med honom till min grav?”

Det är smärtsamt. Kanske Ellis inte tror honom, att han inte kommer lämna honom igen. Edmund hade brutit deras kontakt i ett par månader, visserligen av en anledning, men nu kan han inte alls tänka sig att göra det. Aldrig. Han vill göra det klart för sin vän, men han vet inte hur. Just nu är de bägge två beroende av varandra, och han har saknat honom så himla mycket.. han vill aldrig släppa taget igen, oavsett vad Henry kommer göra mot honom. Han lyssnar noga på det den jämnårige säger, och glider i sängen så att han sitter ner. Så Ellis har aldrig varit vid sin morbrors grav.. Han kan relatera, väldigt mycket.
”Det kan jag förstå Ellis.. att inte gå dit kan göra det lättare att inte tro på det,” instämmer han tyst. Han minns när hans mamma dött. Han hade verkligen inte velat gå. Han ville tro att hans mamma skulle vara nere i vardagsrummet när han gick upp på morgonen. Han kunde fortfarande höra hennes röst. Nu.. nu har han nästan glömt hur den lät, vilket är oerhört smärtsamt. Men Audrey hade tvingat honom att gå på begravningen, att de skulle gå tillsammans. Han hade alltid sin tvillingsyster vid sin sida. Men Ellis hade inte haft någon som tog med honom till morbrorns grav, han hade ingen att gå med. Någon som fanns där som sällskap. Försiktigt tar han tag i sin väns hand, och kramar om den hårt. Snart hör han Williams röst, och hans blick glider mot mannen som står i rummet, mannen som bara han kan se. Det är orättvist.. hur han kan se Ellis morbror, och han inte. Samtidigt så kanske det skulle tära ännu mer på Ellis.
”Ellis.. han är här..” Börjar han försiktigt och kramar om hans hand hårt. Han vet att det William kommer säga kommer slå hårt mot hans vän. ”Han säger att han är så stolt över dig, och att han älskar dig så mycket,” säger han och ser in i vännens ljusblåa ögon, de är glansiga. ”Han vill att vi går till din grav, tillsammans,” fortsätter han.

Trots att hans vän har sagt det förut är det först nu det verkligen sjunker in hos Ellis: Edmund har talat med hans morbror… och nu är han här. I rummet. Instinktivt låter Ellis blicken svepa runt dem. Som om han bara missat honom. Som om han, om han anstränger sig tillräckligt, ska kunna urskilja en skugga eller en rörelse. Men han ser förstås ingenting. Han känner Edmunds hand om sin egen, och Ellis klamrar sig fast vid den som vid ett ankare. Och när orden kommer – han är så stolt över dig… han älskar dig så mycket… han vill att vi går till hans grav – får han nästan svårt att andas. Han trodde att han inte kunde gråta mer, men de ljusblå ögonen fylls återigen av tårar och han sjunker ner bredvid Edmund på sängen, så nära att deras axlar nästan nuddar varandra. Han lutar pannan mot deras sammanflätade händer och blundar hårt.
”Jag… jag önskar att jag kunde se dig,” andas han ut, osäker på om orden når fram. Men mitt i smärtan finns ändå en liten tröst – att Edmund är där. Att han inte behöver gå igenom det här ensam.

William fortsätter att tala med sin systerson genom Edmund. Det finns så mycket han vill säga, men han väljer det viktigaste, det som måste nå fram först. Han trycker på stoltheten, på hur mycket han älskar sin systerson, på att han alltid har trott på honom, även när Ellis själv har tvivlat. Men han smyger också in små skämt som bara de två förstår och ser till sin lättnad hur pojken skrattar till. Han ber Ellis att inte gå till graven för hans skull, utan för sin egen. Att låta sorgen få finnas, men också att minnas att han alltid är med honom, även om Ellis inte kan se honom.

När William har sagt det han behöver säga försvinner han från rummet, och de unga männen blir ensamma kvar. Ellis håller fortfarande ett fast grepp om vännens hand när han långsamt lyfter blicken, ögonen rödkantade och blanka. Han ser på Edmund som om han försöker förstå vad som just har hänt. Hur det är möjligt att han precis fått höra sin morbrors ord igen.
”Tack…” säger han skakigt, men ordet känns för litet för allt han känner. Tack vare Edmund har han fått tala med sin morbror igen – något han inte ens kunnat drömma om. Han sväljer hårt och låter tummen försiktigt stryka över vännens knogar, nästan som för att försäkra sig om att han verkligen är där. Bara tanken på att behöva besöka Williams grav fyller honom med så mycket ängslan. Men om Edmund är med honom… ja, då kanske han klarar det.

Det är jobbigt. Det är så uppenbart för Edmund hur mycket de två saknar varandra, hur de önskar att de kunde se varandra, prata med varandra som att allt vore bra. Men istället är det han som får berätta vad det är William säger till Ellis, vad han svarar. Han tycker det är orättvist, det är Ellis som borde få se sin morbror, få prata med honom som gamla dagar. Men det här får räcka, det är bättre än ingenting. De skämtar med varandra, om saker som han själv inte har någon aning om, som endast är mellan de två. Och han kan se hur hans vän ler, hur han till och med skrattar ibland. Det är uppenbart hur jobbigt det är för Ellis, hur han klamrar sig fast om Edmunds hand, som att han också ska försvinna. Mycket av det de säger får det att värka i hans bröstkorg. Han önskar att han kunde få dem att se varandra, så att de kan kramas en sista gång. Men det går inte. Det är helt omöjligt. Och han tycker så synd om Ellis. Hans ögon är alldeles rödsprängda, hans kinder våta. Att se honom med sån sorg gör ont, men han kan också se en glädje i honom, som får prata med sin morbror igen. Så att de kan få ett bättre avslut.

De sitter där i tystnad en stund när William gått ut ur rummet. Ingen utav dem kommer kunna se honom igen. Hans blick stryker sig över Ellis ansikte, han hör hans skakiga röst. Ett mjukt leende stryker sig över hans läppar och han skakar lite på huvudet.
”Ingen fara... jag är glad att ni kunde prata tillsammans,” säger han tyst och ser ner på deras händer. Edmund kramar om hans hand. Även om det varit riktigt hemska månader på sistone, att se döda, att känna sig galen, att inte ha någon att prata med.. så är han glad över att William dykt upp, att de kom på varför han är kvar, att Ellis kunde få prata med sin morbror en gång till. Med tanke på samtalet som nyss ägt rum, så har nog allt det andra varit värt det. Hur jobbigt det än varit. ”Ellis.. jag tänkte fråga en sak,” säger han och ler lite. ”Vill du kanske följa med mig till min moster på jullovet? Vill väldigt gärna ha dig där.. Och jag skulle slippa att umgås med Audrey och Samuel hela tiden… deras kärlek kan gå mig lite på nerverna.”

Ellis samlar sig till slut. Han torkar kinderna med baksidan av den fria handen, nästan generat, som om hans vän inte precis sett honom bryta ihop fullständigt, och drar sedan ett djupt andetag. Tanken på att gå till morbroderns grav skrämmer honom. Men William har rätt. Han har levt i förnekelsen alldeles för länge nu, för att slippa känna efter. Och kanske … kanske är det här första steget mot att faktiskt kunna gå vidare.
Edmund säger att han vill fråga något, och Ellis lyfter blicken mot honom. Han ser det där försiktiga leendet och vet inte vad han väntar sig, men det är inte det som kommer:
”Vill du kanske följa med mig till min moster på jullovet?
Ellis blinkar till. Han har hört Edmund och Audrey prata om deras julfiranden tidigare. Det har alltid låtit så hemtrevligt och kärleksfullt. Så annorlunda jämfört med hemma hos hans föräldrar, där julen alltid var en föreställning. Ett noggrant regisserat skådespel, så att de skulle framstå som den perfekta rika familjen – när de i själva verket var allt annat än det. Att fira jul med Edmund och hans familj, med en grupp människor som faktiskt bryr sig om varandra, skulle vara en helt ny upplevelse. Och tanken på att Edmund vill ha honom där värmer något inom honom… men den gör honom också livrädd. För han vet vad det kostar Edmund att ens fråga. Ellis är anledningen till att Henry gav sig på honom. Om Henry fick veta att Ellis firat jul med dem … ja, vad skulle han göra då? Men att tacka nej på grund av Henry? Nej. Inte efter allt de gått igenom.
Ellis ser ner på deras sammanflätade fingrar och kramar tillbaka, lite hårdare den här gången.
”Okej …” säger han till slut. Rösten är fortfarande raspig, men stadigare nu. Ett litet, snett leende letar sig fram – en skymt av den vanliga Ellis. ”Jag antar att någon måste rädda dig från Audrey och Samuel.”

Tre dagar.. tre dagar har Samuel varit borta från skolan, och Audrey har inte hört någonting från honom under hela den tiden. Det är en stor kontrast, tidigare spenderade de nästintill hela dagarna ihop, hade svårt att slita sig från varandra. Men nu har pojkvännen försvunnit, och hon är hemskt orolig för vad det är som har hänt honom.. vad det är som gjort att han inte längre är hos henne. Hon har märkt att hon har oerhört tråkigt under skoldagarna utan honom, och han saknar honom så förskräckligt mycket. Hur de brukade smyga in i tomma klassrum under rasterna, hur de smög in och ut ur varandras rum under kvällar och mornar. Hur hon kunde prata med honom om allt och inget. Åka in till stan och upptäcka nya små platser, prova nya kaféer, barer och jazzklubbar. Hon har fått köra runt mer i hans bil, misslyckat oerhört många gånger, men aldrig tagit sönder hans bil. Eller skadat dem, lyckligtvis. Hon har skrattat mer än hon gjort tidigare, och varit lycklig på ett sätt som hon aldrig varit. Även om de bara varit tillsammans i några månader så ska Samuel fira jul hos familjen Abbot. Eller ja, med henne, hennes bror, deras moster och hennes hundar. Även om det är ett litet sällskap så brukar det alltid vara super mysigt. Hennes moster bor väldigt fint, i en liten herrgård som hon äger efter hennes man gått bort. Audrey har sett framemot att visa Samuel runt, att han ska lära känna tvillingarnas moster som är en unik, varm själ. Men.. hon har ingen aning om vart han är. Varje minut av de senaste tre dagarna så har hon varit förskräckligt orolig.
Audrey vet inte vad hon ska göra. Ska hon be rektorn om att få ringa till hans föräldrar? Borde hon ringa polisen? De har inte varit isär varandra så här länge tidigare, och hon vet inte vad hon ska tänka. Hon har svårt att fokusera på lektionerna, mer än vanligt. Hon väntar alltid på att han ska överraska henne och dyka upp när som helst.
Den här kvällen sitter hon i soffan på sitt rum, hennes smala, bara ben darrar, foten slår mot mattan på golvet. Hon har på sig ett nattlinne och en varm kofta. Hon brukar alltid vara nära Samuel så här på kvällen, hon brukar få värme från honom. Den bästa värmen. Grammofonen spelar lugn musik, medan hon försöker fokusera på boken i hennes händer, men det är svårt. Audrey drar upp sina ben i soffan och kan inte sluta tänka på Samuel och vart kan han tänkas vara. Hon har försökt ta tiden att umgås mer med sin tvillingbror, envist försökt dra undan honom från Henry. Men det har inte gått. Även om hon mår bra på många sätt, så mår hon fruktansvärt dåligt av att se sin bror så miserabel. Alla hans kläder har blivit för stora för honom. Han har börjat få betydligt mer färg i ansiktet efter han börjat umgås mer med Ellis, men det är fortfarande uppenbart att han mår dåligt. Det är något som tynger på henne, och något som hon pratat om med Samuel flera gånger.. men nu tyngs hjärtat av ännu mer saker, om Samuel är skadad, om något hänt honom, och hur hon ska agera för att hjälpa honom.

Tre dagar. Så lång tid har det gått sedan Samuel hittade honom. Tre dagar sedan han släpade ner mannen i källaren och låste dörren bakom dem. Han borde ha sagt något till Audrey. Det vet han. Åtminstone lämnat ett kort meddelande – bara några ord om att han mår bra. Han tycker inte om tanken på att hon kanske går runt i sitt rum och oroar sig för honom, kanske sitter i soffan och lyssnar efter hans steg i korridoren. Men det hade inte funnits tid. Samuel hade bara haft en chans att ta honom. Och han hade tagit den...
Det hade varit betydligt svårare att hitta honom än Andrew. Den här gången hade Samuel inget namn. Knappt ett ansikte. Allt han hade sett i Audreys minnen var två händer, en stor siluett och en manlig röst som sa åt henne att vara tyst. Att inte göra det värre för sig själv medan han gjorde saker mot henne som ingen någonsin borde behöva utstå... Men det hade funnits en tatuering. En svart, enkel symbol på mannens underarm. Det hade varit Samuels första ledtråd. Och nu är den här. Framför honom.
Samuel sitter på huk framför stolen och studerar tatueringen där den sticker fram mellan remmarna som håller mannens armar fastspända. Bläcket är gammalt, något blekt, men symbolen går fortfarande tydligt att urskilja mot huden. Han låter blicken långsamt vandra uppåt. Mannen som bär tatueringen är fortfarande vid liv. Men det är inte mycket kvar av honom nu. Ena ögat är helt igensvullet. Det andra stirrar halvt öppet ner mot Samuel. Andningen kommer i korta, ryckiga stötar. Samuel lutar huvudet lite åt sidan och betraktar honom. Han försöker känna något. Medkänsla, kanske. Men hur skulle det vara möjligt? Inte när han vet vad mannen är kapabel till. Inte efter det han gjort mot kvinnan Samuel älskar. Nej. Det finns ingen medkänsla här. Bara avsky. Samma känsla som fyllde honom innan Andrew föll bakåt över stupkanten och försvann ner i mörkret. Samuel reser sig långsamt och rätar på sig.. Det är dags att avsluta det här.


Han har kappan tätt dragen runt kroppen när han återvänder till skolan sent den kvällen. Nattluften följer honom några steg innan porten stängs bakom honom med ett dovt ljud. Han stannar ett ögonblick i mörkret och lyssnar. Försäkrar sig om att ingen annan rör sig i korridoren innan han styr stegen mot tjejernas sovrum. Allt han vill är att träffa Audrey. Nu när allt är över känner han en nästan smärtsam längtan efter att få se henne igen. Han vill bara ligga bredvid henne. Hålla henne i sina armar och känna hennes varma andetag mot sin hals. Dra henne närmare och låta sina läppar vila mot hennes hår medan hon sover. Men först måste han vara ärlig mot henne och berätta vad han gjort... Hon hade blivit lättad när han berättade om Andrew. Skulle hon känna samma sak nu? Eller skulle hon bli arg? Kanske till och med rädd? Den tanken får honom att sakta ner. Det är det enda som faktiskt oroar honom.
Med tysta steg fortsätter han fram till Audreys dörr och lyfter ena handen. Inifrån hörs låg musik från grammofonen. Samuel drar in ett djupt andetag. Sedan knackar han.

Varje fotsteg som Audrey hör utanför sitt rum så hoppas hon att det är Samuel. Att han ska knacka på.. men det hörs aldrig någon knackning. Hon känner sig dum, hon borde prata med någon om det, med polisen, eller? Hon har aldrig haft stor tillit till polisen.. nej, aldrig. Mannen som utnyttjat henne när hon var liten i flera år jobbade som polis. När hon och Edmund försökte anmäla Andrew så lyssnade de aldrig. Hon har varit många gånger och knackat på pojkvännens dörr för att se om han är där inne, men hon har inte hört någonting från hans rum. Han kan inte vara där, han brukar alltid öppna när hon knackar på. Tänk om det är något riktigt allvarligt? Att han är i extrem fara? Vad har hon då hållit på med? De senaste två kvällarna så har hon alltid suttit uppe väldigt sent i väntan på att han ska komma tillbaka, hon har inte kunnat sova mer än ett par timmar. Hon vill inte missa ifall han skulle knacka på dörren, men det gör han inte.

Inte förens den tredje kvällen. Audrey försöker att fokusera på gitarren i hennes händer och pappret framför henne på soffbordet. Hon har alltid älskat musik, i alla dess genrer. Hon är väldigt duktig på att spela gitarr och ukulele. Ända sedan hon var liten så har hon sjungit, och det har lett till att hon har en fantastisk sångröst. Hon nynnar tyst medan hon skriver upp några sångtexter i sitt block. Även om hon älskar instrumenten och vill spela, så kan hon inte fokusera. Allt hon tänker på är Samuel..
Så hörs en knackning. Audrey kan höra den över den tysta musiken, och blicken glider genast mot dörren. Hon lägger ifrån sig gitarren och går dit, drar koftan närmre intill sig när hon låser upp dörren och ser vem som står bakom den. Hon ser på Samuel med stora ögon, och hon tar genast tag i hans större hand, och drar in honom till sitt rum, innan hon stänger dörren efter honom.
”Fan.. jag har varit så orolig,” viskar hon och virar armarna om honom i en kram. Hon klamrar fast sig, som att hon aldrig vill släppa honom igen. Och det vill hon egentligen inte. Hon drar honom närmre intill sig, och gömmer ansiktet in mot hans bröstkorg. ”Hur mår du? Är du okej? Har du gjort illa dig?” Undrar artonåringen och ser upp på honom.

Dörren öppnas. Och där står Audrey. Hennes ögon är stora, mörka av trötthet och oro, och Samuel förstår genast att hon inte har sovit mycket. Att hon har väntat på honom.
”Audrey…” börjar han, men hinner inte säga mer innan hennes hand sluter sig runt hans och hon drar in honom i rummet. Dörren stängs snabbt bakom dem och Audrey virar armarna om honom i en kram. Samuel reagerar omedelbart och drar henne tätt intill sig. Han känner hur hon klamrar sig fast, hur hennes fingrar greppar tag i tyget på hans kappa, som om hon är rädd att han ska försvinna igen om hon släpper.
”Jag mår bra,” svarar Samuel lågt. ”Jag är oskadd.” Han lägger kinden mot hennes hjässa och sluter ögonen en kort stund. Doften av hennes hår är varm och välbekant, och allt annat – mörkret, källaren, blodet – känns plötsligt avlägset. Det enda som betyder något finns här i hans armar…
”Förlåt. Jag vet att jag borde ha sagt något. Jag borde ha låtit dig veta att jag var okej, men jag…” Orden fastnar i halsen. För hur börjar man ens förklara att man tillbringat tre dagar i ett mörkt källarrum med mannen som förstörde hennes barndom? Samuel drar henne närmare igen, och låter handen vila i hennes hår. Fingrarna glider genom de mjuka lockarna innan de stannar mot hennes nacke.
”Jag behövde göra något…” säger han till slut.

Det är en stor lättnad att Audrey kan krama om honom nu igen. Hon förstår inte vart han varit, vad det är som hänt, men hon är så lättad över att han är här hos henne nu. Oskadd. Hon sluter ögonlocken en kort stund medan hon vilar sitt huvud mot hans bröstkorg. Hans jacka är lätt blöt och kall från snön som dalar ner från himlen, men hon bryr sig inte. Visserligen har hon oerhört många frågor i sitt huvud som kämpar över att få komma först, men hon fortsätter att vara tyst. För engångsskull så håller hon sin käft, något hon inte brukar göra. Den unga kvinnan har en tendens att prata för mycket, men i just den här stunden kanske det skulle löna sig av att hon faktiskt ställer alla sina frågor. Hon känner hur han kramar om henne tillbaka, hur hans kind vilar mot hennes hjässa. Audrey vill aldrig släppa honom igen, herregud vad orolig hon varit.. men nu är han här igen, hos henne.
Hon lyssnar på det han säger, hennes ögon fortfarande slutna. Hon höjer lätt på huvudet och backar bakåt så att hon kan se Samuel i ögonen. Hon ser hur han kämpar med att säga det han vill ha sagt, att han inte vet hur han ska formulera sig, vart han ska börja. Hennes blick stryker sig över hans ansikte. Jag behövde göra något… Audrey rynkar lite lätt på ögonbrynen och går till soffan i hennes rum, hon sjunker ner i den och drar till sig en filt, innan hon låter blicken landa på pojkvännen igen. Vad kan det här handla om?
”Kom, du kan nog behöva värma dig lite du också,” säger hon. Ja, det är fruktansvärt kallt ute nu, med snön och blåsten. Tidigare under veckan hade de kastat snöbollar på varandra, lekt i snön som att de var barn igen. Men nu på kvällen är det mörkare, kallare, och mer blåsigt.
”Vad behövde du göra?” Undrar hon med ett svagt leende, osäker men med en nyfiken röst. Hon är aningen nervös över det hela.. hon vet inte varför. Sättet han inte riktigt vet hur han ska formulera sig gör henne nervös över att någonting kanske verkligen står fel till.