Prs med Wolf

Anaid skakade på huvudet.
"Det handlar nog om olika upofostran, jag har fått lära mig att klor och huggtänder och magi är farligt och du har fått lära dig att människor, våra vapen och annat sådant är farligt" Anaid stönade av smärtan i såret, "Men tro inte att jag är för tortyr, för det är jag inte"
Anaid tog emot den nya hamnskiftarklänningen och synade den.
"Korsetten får inte plats under den..." Hon pekade på den hårdare underklädnaden, "Är detta hamnskiftar kläder föresten?"

Norman skar sig i fingret.
Han hade försökt att inte tänka på sina bröder fram tills nu.
"Det beror på hur man ser det..." Norman suckade, "För tillfället har jag lämnat dem ja, men om de någon gång skulle prioritera vår systers liv framför sina poisitioner inom det kungliga rådet skulle jag inte vara sen att gå tillbaka till dem"
Samtidigt kom Minosa och Astrid tillbaka med famnarna fulla av ved och ris till brasan.

"Förmodligen", instämde Aimil. Hon visste inte vad en korsett var, men då hon själv inte använde en kunde den inte vara viktig.
"Sham hämtade den från ett förråd, den är inte ny, men det var den bästa han kunde hitta. Den är gjord av samma material som min kjol", svarade hon och höll ut kanterna på sin kjol för att betrakta den. Hon hade haft den länge och den var både smutsig och sliten.
"...Fast renare", sade hon med ett skratt.

Rascal hummade åt Normans svar.
"Så vad ska du göra nu?" frågade han. Han hoppades att han inte skulle följa med dem. Inte för att han hade något emot Norman egentligen, det var bara det att det skulle bli svårt att komma nära Anaid om hennes äldre bror var med. Sham gillade inte Norman, så han hade inga problem med att säga det som Rascal tänkte.
"Du tänker väl inte hänga med oss?" Innan de fått ett svar kom Astrid och Minosa tillbaka och avbröt dem.
"Åh, ni är tillbaka", sade Rascal mjukt och såg på bränslet de samlat.

Anaid log lite. Hon märkte på Aimil att hon inte visste vad en korsett var.
"Aimil, det här..." Anaid pekade på underklänningen hon bar, "Är en korsett, den...öhm...håller saker på plats och hjälper en att få en snyggare figur"
Anaid snurrade försiktigt runt och visade snörningen på baksidan.
"Det här är hur jag ströp mig själv" hon drog åt ett av banden lite för att visa hur det fungerade. Sedan vände hon sig mot Aimil igen.
"Alla människokvinnor använder såna, men det är inte bekvämt precis..."
Anaid såg på hamnskiftarklänningen i Aimils händer. Hon log.
"Jag antar att det blir lättare att röra mig utan korsett, det är bra, men jag har aldrig haft på mig annat material än siden, linne och väldigt sällan ull" Anaid kände på tyget i klänningen.
"Är det skinn av något slag?"

"Hej!" Astrid slängde in en del av veden i brasan och satte sig ner, "Hur går det?"
Minosa såg äcklat på den döda hinden men satte sig ändå brevid Astrid.
Norman var tyst en kort sekund sedan sade han;
"Jag är där min syster är, jag lämnar henne inte igen, sen om hon väljer att lämna er eller stanna spelar mig ingen roll" med dem orden reste han sig och gick bort för att tvätta sina händer i bäcken.
Minosa och Astrid såg konstigt på honom och sedan förebrående på Sham och Rascal.

Aimil nickade.
"Det är hjortskinn, väldigt bra för kläder", svarade hon. "Nästan alla våra kläder är gjorda av skinn eller päls. Vanligtvis tar vi vara på allt från våra byten, vi låter inget gå till spillo", sade hon och gick runt bakom Anaid för att hjälpa henne knyta upp korsetten.

Rascal höll upp händerna i försvar.
"Jag sade inget, det var Sham." Sham kastade en blick på Rascal och ryckte på axlarna.
"Vadå då? Ni kan ju inte mena att ni vill ha med honom? Har ni glömt hur han för bara några timmar sedan ville döda oss?" sade han. Shams misstänksamhet gentemot Norman var förståelig, men Rascal höll med att han kunde ha gjort det hela mer taktfullt.

Astrid och Minosa blängde på Rascal och Sham.
"För det första var det inte Norman som ville döda er, det var Adam, Norman är inte som sina bröder, han bryr sig, att han slog dig Rascal var just därför, för att han bryr sig" Astrid skakade på huvudet, "Även om du inte menade det så förolämpade du hela Anaids familj, min familj, när du sa det där om Jessa, vad Norman gjorde var precis samma som du, ett slag i ansitet"
Minosa fortsatte.
"Norman är en god person, han använder bara våld för att försvara sin familj och de han älskar. Att han är här är för att han vill skydda Anaid, precis på samma sett som du och Aimil, Sham" Minsoa såg på det döda djuret mellan dem, "Och jo, både jag och Astrid tycker att Norman bör stanna, han är Anaids bror och vill bara hennes bästa, han har precis brutit upp med Adam och Vagn för hennes skull, skulle vi överge honom har han ingenstans att ta vägen, även om han inte skulle erkänna det"
"Och han räddade Anaids liv, försökte rädda din far, vaktade din far, riskerade sitt eget liv under tiden han gjorde allt det där" Det syntes tydligt på Astrid att hon var arg på Sham och Rascal. Hon såg ut att precis ätit en citron när hon såg på dem.

Anaid kved när korsetten läsgjordes från hennes kropp. Hon såg på såret i sidan och suckade.
"Hur kunde min egen bror skjuta mig? Hur kunde Adam skjuta mig? Jag visste att han avskydde Rascal...men...mig?"
Hon drog med stor möda på sig hamnskiftar klänningen. Det kändes obekvämt att inte ha någon korsett på sig, väldigt ovant.
Hon hostade mera blod på marken innan hon vände sig till Aimil igen.
"Ska vi gå tillbaka?"

Aimil klappade Anaid på ryggen.
"Han menade säkerligen inte att skjuta dig. Han siktade förmodligen på Rascal, men du kom i vägen", sade Aimil innan hon insåg att det troligen inte var mycket bättre. Hon skyndade sig att byta ämne.
"Den passar dig, du ser nästan ut som en hamnskiftare", sade hon varmt och gick tillbaka med Anaid.

Rascal började bli arg.
"Jag sade att jag inte sagt något. Jag har inget emot Norman, jag är skyldig honom, varför tror ni att jag är med på allt som han säger?" sade han ilsket och pekade på Sham som öppnade munnen, men stängde den lika snabbt. Han skakade argt på huvudet.
"Jag börjar tro att vi kanske är fiender trots allt", sade han och stormade iväg precis samtidigt som Aimil och Anaid kom tillbaka.
"Ailean!" utbrast Aimil chockat och skyndade efter för att tala med sin bror, men Rascal stoppade henne.
"Låt honom gå. Han kommer säkert tillbaka när hungern kallar", sade han kyligt och Aimil spanade efter Sham, men han var borta.

Minosa skulle precis säga något spydigt när Sham reste sig upp och gick iväg. Både Astrid och Minosa blängde efter honom och på Rascal.
Anaid såg förbryllat på under hela scenen och föll ihop när Aimils stöttning försvann. Hon hostade upp mer blod och smärtan i sidan fick henne att svimma igen. Men denna gången tog det bara några sekunder att vakna.
"Vad är det som händer?" Anaid såg från sina människovänninor till Rascal från sin plats på marken, "Var är Norman? Vad flög det i Sham? Heter han Ailean?"
Tankarna snurrade i huvudet på Anaid och gjorde henne yr.
"Hallå?"

Rascal hade ingen lust att svara, men synen av Anaid på marken fick honom att göra det ändå.
"Norman gick för att tvätta sig. Han kommer följa med oss framöver. Sham... Han tyckte inte om det, han... Tycker inte om Norman", sade han och släppte taget om Aimil som tog några steg bakåt. Hon rynkade pannan och suckade.
"Jag har sagt det här förut, men Sham är... Han är känslig. Jag tror att han känner sig hotad av Norman. Tro det eller ej, men Sham har alltid varit en rädd kille. När han var liten lämnade han aldrig min sida och han har svårt för att lita på folk. Med Norman här är han nog rädd att han ska bli utbytt eller bortglömd", sade hon och såg på Astrid och Minosa. Sham hade aldrig haft någon mer än hon själv och Rascal som sin familj. De var allt han visste. Tanken på att förlora dem skrämde honom mer än allt annat. Om det fanns den minsta chans att Norman skulle skada dem, skulle Sham aldrig acceptera honom.

Anaid suckade.
"Jag älskar min bror och kommer alltid att göra, han räddade mitt liv och om han har bestämt sig för att stanna med mig har jag inget emot det" Anaid vände på huvudet mot Rascal, "Men om ni har något emot det kan jag be honom hålla sig på avstånd från er, han förstår, han skulle aldrig skada någon jag litade på, eller mig"
Minosa hjälpte Anaid att sätta sig upp. Hon hostade mera blod innan hon fortsatte.
"Jag förstår Sham fullkomlingt, situationen är väldigt speciell och att han litar på mig, Astrid och Minosa -om han nu gör det- är modigt gjort av honom" Anaid blängde på Astrid och Minosa, "Jag vet inte vad ni har sagt men fick det både Norman och Sham att springa iväg sådär antar jag att jag inte vill veta så sluta sura båda tvådet gör inte saken bättre"
Astrid fortsatte att se sur ut men sade inget mer. Minosa däremot reste på sig och gick därifrån. Hon lämnade Anaid att klara sig själv lutad mot en trädstam.

Aimil lutade sig mot trädstammen och gled ner bredvid Anaid.
"Det här är en katastrof. Allt är så absurt", sade hon lågt.
"Vi kommer aldrig ta oss till staden. Vi kommer förmodligen ha ihjäl varandra innan dess." Rascal knep sig mellan ögonbrynen och stönade.
"Kanske borde vi bara sluta. Kanske vore det bäst om vi bara... Jag vet inte, delade på oss." Han såg på Anaid. Alla skador, all smärta... Var det verkligen värt det?
"Du kan flytta, du kan flytta långt härifrån, där ingen känner dig. Du kan skapa ett nytt liv, bland människor. Hitta en partner, skapa en familj", sade han och satte sig uppgivet på marken.
"Inget gott kommer av att vara med oss."