Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

Vilken är personen som kommer? Superbra kapitel!

Heheh, kanske bäst att jag lägger upp nästa kapitel snart då? ^^
Och, tack! Alltid lika roligt att höra det!



Jadu, det får du veta i nästa kapitel
Tack så mycket!

VAD SKA HÄNDA NU?!?!??!??!??????
Vem står där???
Du ger min hjärna ett allvarligt tankesammanbrott!

Men superbra kapitel!

Hejsan på er!

Vem är det nu som står i Penelopes hall? Vad kommer hända egentligen? JA det får ni veta i detta lite längre kapitlet. ^^
Hoppas ni ska tycka om det!






~Kapitel 27~

I min lilla mysiga hall står inte bara Severus, utan även professor Dumbledore. Båda klädda i samma kläder som de alltid tycks bära som professorer.
”Umh… Professor?” säger jag och står förvånat still halvt i hallen och halvt i entréhallen. Jag hör genast två stolar puttas ut och hastiga steg komma mot mig. Coraline och Joshua sluter upp jämte mig, båda lika förvirrade som jag är att dömma från deras ansiktsuttryck.
”Nämen, Coraline, Joshua, inte förväntade jag mig att se er här.” säger professor Dumbledore och ser föga förvånad ut. Vad är det här?

Severus byter från sina vinterskor till inneskor, Dumbledore torkar bara sina skor med ett enkelt sving av sin stav. Joshua, Coraline och jag står alldeles stilla tills de båda männen passerat oss, vi följer efter dem in till vardagsrummet. Severus tar plats i sin svarta nedsuttna fåtölj, ett stramt och fundersamt uttryck belägger hans ansikte. Dumbledore står upp, jag sätter mig på armstödet bredvid Severus och mina bästa vänner placerar sig i vår tresitsiga soffa.
”Vad förskaffar oss den äran?” frågar jag lite försiktigt och ser på Dumbledore, Severus lägger sin arm om mig. Det känns som om det är mer ett form utav skydd än en kärleksvisning. Det får min mage att snöra ihop sig lite.
”Vi kanske bör tala i enrum först?” säger Dumbledore med ett frågvist ögonkast mot Joshua och Coraline som nu sitter tätt ihop i soffan.
”Allt ni vill tala om kan ni berätta framför min familj.” Min röst är smått ostabil och svag. Att ha Dumbledore i mitt hem känns inte som något bra omen.

Min gamla rektor nickar och jag känner hur Severus grepp om mig lossnar lite, jag ser ner på honom. Han tycks vara djupt inne i sina egna tankar, man kan nästan höra kugghjulen ticka där inne. Dumbledore placerar sig i den andra fåtöljen som är i en mörklila färg med silvriga hörndetaljer. Av någon anledning finner jag mig själv tänka att den passar honom.

”För att göra en väldigt lång historia kort…” börjar Dumbledore, ”jag har anledning att tro att du, Penelope, är nyckeln till en kunskapsbank som innefattar kunskap som ingen har ens kunnat föreställa sig. Jag tror att du är ättling till Rowena Ravenclaw.” Jag känner hur färgen lämnar mitt ansikte, jag känner mig vimmelkantig och rummet ser lite snett ut. Dumbledore verkar inte ha lagt någon eftertanke bakom orden utan bara sagt dem rakt ut.
”Va..?” Är det enda jag lyckas få fram. Att vara ättling till grundaren av Ravenclaw vore otroligt och jag har svårt att smälta det jag nyss hört. Det försätter min kropp i ett tillstånd utav chock.

”Ja, jag tror verkligen det. Kunskapen du uppvisat, hur du hanterar magi, din oändliga kunskapstörst och hur du handskas med kunskap… Allt pekar mot att du är Ravenclaws arvtagerska. För att inte nämna din högst onaturliga hårfärg som bara dokumenterats i Ravenclaw släktet.” Jag hasar försiktigt ner i Severus knä, det tycks rycka honom ur hans tankegång och genast befinner sig hans starka beskyddande armar runt om min midja. Nu en välkommen och försäkrande handling.

”Så, Pene skulle vara en väldigt avlägsen släkting till Rowena?” frågar Coraline med sin blick fäst på mig.
”Ja, om vad jag tror är korrekt så skulle hon vara den trettioförsta ättlingen till Rowena Ravenclaw.” svarar Dumbledore,
”Låter långsökt…” säger Joshua, även han med sin blick på mig. Jag ser på de tre som sitter i soffan och fåtöljen mitt emot mig. Trettioförsta ättlingen till Ravenclaw? Jag håller med Joshua, det låter långsökt… Men, tänk om det är sant? Fast, vad spelar det för roll? Jag håller ingen kunskap gömd inom mig… Allt eftersom jag tänker på det så dras mina ögonbryn ihop och jag får ingen rätsida på mina tankar.

”Så, om jag nu är arvtagerska till Ravenclaw, vad spelar det för roll?” frågar jag och ser förvirrat på Dumbledore.
”Jag håller ingen kunskap inom mig som inte redan alla andra har.” fortsätter jag innan Dumbledore hunnit svara på min fråga.
”Det är inte kunskapen du håller inom dig, det är vem du är som är nyckeln Penelope.” svarar Dumbledore, hans svar gör mig bara ännu mer förvirrad och nu ser jag frågande på Severus.
”Vad betyder det?” frågar jag, Severus bara ser på mig. Han stryker bort en lock som fallit ner i mitt ansikte. Han sätter sina fingrar om min haka och ger mina läppar en lätt och hastig kyss. Det chockar mig först eftersom att det finns tre andra, varav en väldigt auktoritär person i båda våras liv, som befinner sig bara någon meter från oss.
”Jag vet inte, Dumbledore ville berätta för oss båda samtidigt eftersom det är ditt beslut.” Severus röst är grov och mörk, men lugnande. Jag känner mig genast mer säker på att vad som än kommer hända så kan vi lösa det.

Fyra par ögon tittar nu på professor Dumbledore, han rätar sig ytterst lite och lägger ihop sina händer. Han ser malplacerad ut i vårt vardagsrum även om fåtöljen passar honom.
”Det finns en hel del hemligheter på Hogwarts, som ni alla säkert vet, som har delats från rektor till rektor i en läder bunden bok. En av de hemligheterna är vad som finns i slutet utav den förbjudna avdelningen i biblioteket. En dörr som varit låst sen Rowena lämnade Hogwarts då hon blev allvarligt sjuk mot slutet utav hennes liv. Det står i boken att bara den värdiga av alla Ravenclaw arvtagerskor kan öppna dörren för att dela den världsliga kunskapen bakom dess låsta dörr med resten utav alla trollkarlar och häxor.” förklarar Dumbledore och jag måste erkänna att det inte var någon större chock att höra om den låsta dörren. Det finns många låsta dörrar på Hogwarts, många hemliga gångar och många hemligheter innanför dess väggar. Men att jag skulle vara nyckeln till sådan värdefull kunskap, det är mer svårsmält.

Jag reser mig upp från Severus knä, fyra par ögon har nu placerat sina blickar på mig. Jag öppnar munnen för att säga något men inget kommer ut så jag stänger munnen igen och vandrar ut ur vardagsrummet. Jag går in i köket och innan jag hunnit korsa tröskeln och ta mig ner för de två små trappstegen är Severus bakom mig.
”Hjärtat… Är du okej?” frågar han medan han greppar tag om min midja. Hans armar känns ljuvligt mjuka och försiktiga då de håller om mig.
”Jag är okej, jag ska bra sätta på te.” mumlar jag och lägger mina händer över hans händer.
”Te, ditt svar på alla situationer.” mumlar Severus och skrockar lite lätt. Jag fnissar lite och nickar. Han släpper taget om mig och jag sysselsätter mig med att plocka fram allt jag behöver.

Jag ställer fram fem koppar på en bricka och ställer tre skålar utav glas bredvid som innehåller tre olika sorters te. Sällskap får dem av en sockerskål, en liten karaff fylld med mjölk och fem skedar. Jag kan känna Severus blick följa mig vart jag än rör mig i köket och det är både försäkrande och lite irriterande. Tekannan tjuter och jag lyfter av den från spisen. Jag ställer den på ett underlägg som jag själv virkat.
”Vill du ta kannan och underlägget Sev?”frågar jag samtidigt som jag tar ett grepp om brickan. Severus nickar och tar kannan, han följer efter mig in i vardagsrummet där Joshua, Coraline och Dumbledore sitter.
”…om hon nu vill det, du kan inte tvinga henne till något.” hör jag Coraline säga till Dumbledore när vi stiger in i rummet.

Dumbledore tittar upp på mig, likaså Joshua och Coraline. Coraline flyttar snabbt på ljusstakarna som står på vardagsrumsbordet då hon ser brickan i mina händer.
”Jag tänkte att vi alla kunde behöva lite te…” säger jag medan jag vandrar in och placerar brickan på bordet.
”Bra idé Pene.” säger Coraline och haffar genast en utav kopparna. Severus placerar tekannan bredvid brickan och alla börjar göra varsin kopp te efter eget behag. Alla har fallit in i stystnad då vi återkommit. Det finns många känslor,viljor och tankar som skickar runt energi mellan väggarna utav vårt vardagsrum. Spänning ligger i luften.

Efter nästan fem minuter av tystnad då vi alla suttit i våra egna tankar och druckit vårt te bryter Severus tystnaden.
”Du vet att du inte behöver göra något som du inte vill Duvan…” Hans röst är lugnande och nästan tröstande. Han har ställt undan sin kopp, jag rör fortfarande med min sked trots att koppen är nästintill tom nu. Jag nickar, en lock av mitt hår faller ner och Severus stryker mjukt bort den.
”Bra.”
”Jag förstår att det är hastigt, men det är väsentligt att du försöker Penelope.” säger Dumbledore med en sorts auktoritet i sin röst, det hade fått mig att kuva mig genast om jag varit hans elev.
”Du förstår säkerligen att kunskapen som vi kan vinna är ovärderlig. Vi kan inte missa ett sådant tillfälle.” fortsätter Dumbledore och jag känner hur Severus spänner sig under mig.
”Tänk vilka möjligheter.” Dumbledores ord är hastiga och nästan krävande.

”Vad exakt innebär det om jag nu bestämmer mig för att försöka öppna den där dörren?” frågar jag med osäker röst.
”Ingen vet. Men tänk på möjligheterna Penelope, all kunskap. Kanske tusentals böcker.” fortsätter Dumbledore men hans ord har inte lugnat mig, de har väckt min nyfikenhet men också en viss rädsla. Tänk om det finns ett pris att betala för att öppna dörren… Tänk om jag utsätter någon för fara. Man vet ju aldrig med Hogwarts… Eller tänk om jag får upp dörren men inte är värdig och själv kanske… Kanske mister livet eller något annat… Mina tankar går på högvarv och jag missar något då jag är helt inne i dem för helt plötsligt ryter Severus till,
”Hon gör bara det om hon vill. Du håller ingen makt över någon här inne. Om Penelope vill göra det så gör hon det annars inte, du kan inte tvinga henne.” Jag ser på Severus och kan känna ilskan som pulserar inom honom.
”Severus… Sch…” säger jag och lägger min hand ovanpå hans hand där den krampaktigt griper tag om fåtöljens armstöd.
”Ursäkta oss…” säger jag och drar med mig Severus bort från vardagsrummet, ut i köket och ut på bakgården. Vi sätter oss i den hängande soffan under taket.

”Severus… Jag vet inte vad jag ska göra men att du brusar upp sådär hjälper inte.” viskar jag och lägger min hand på hans lår. Severus ser med kalla ögon på mig, de smälter långsamt och börjar dansa, bara för mig.
”Jag vet, men han tror sig ha någon allsmäktig makt över människor som en gång varit under honom. Jag vill inte att du gör något som du inte vill. Du har offrat tillräckligt.” Jag ser frågande på Severus, offrat tillräckligt?
”Severus, vad pratar du om..?” Han tittar upp på mig från sin framåtlutade ställning.
”Du gav upp ditt sista år för min skull, du gav upp din dröm om att ta examen med dina bästa vänner, alla dina drömmar om att studera vidare, din dröm om att äga en egen bokaffär, din hälsa har flera gånger varit något du uppoffrat på grund utav mig, på grund utav andra… Vårt första barn… Du har offrat tillräckligt mitt hjärta. Aldrig igen.”

Severus ord griper ett hårt tag om mitt hjärta, är det det här som du tänker på? Allt jag ’offrat’ för dig och andra… Älskling…
”Severus,” jag lägger mina ben över hans ena och tar hans händer i mina.
”Jag har inte ’offrat’ det, jag har gett det. Tänk på allt jag fått istället. Dig, vårt underbara hus, mitt roliga jobb, all kunskap jag kunnat läsa mig till tack vare alla de fantastiska böckerna du gett mig, ett helt år extra med dig, att jag fått behålla dig. Att vi båda lever och mår bra. Trots allt.” säger jag med lugn röst och stryker Severus över kinden.
”Jag antar att du har rätt, men jag vill inte se dig göra något du inte vill. Men jag stöttar dig i vad du än väljer, jag är bara rädd att detta är större än vad vi vet…” Severus svar går ihop med mina egna farhågor och tankar.
”Men, det finns bara ett sätt att få veta.” mumlar jag och klättrar upp i Severus knä där jag varmt välkomnas av hans armar som skyddar mig mot vinterkylan som omfamnar oss ute på bakgården.

Hej fina du!
Ja shit va längesedan man såg dig här!!! :O Glad att du är tillbaka, just nu iaf?

Och tack så hemskt mycket, är så himla glad att du tycker om det så mycket och är så tacksam över att få höra sådana fina saker om mitt skrivande och att veta att det verkligen är så du tycker ^^Tack så himla mycket och ja, att bli författar (på riktigt, alla som skriver är ju författare men att ha publicerade verk) är verkligen drömmen! ^^Ska kämpa vidare mot den ^^ ♥ ♥ ♥

Va kul ^^ Fast har inte sett att du följer mig? Du menar att du vet vilket mitt konto är och håller koll? ^^ Men ja, jag kommer lägga upp mina ffs där när Förbjuden romans är klar Så denna och Allixandra är de enda två ffsen som jag kommer ha här ♥

Helt fantastiskt bra!

Tack så mycket! Glad att du gillar det!

Så himla bra!

Superduperbra! Och jag undrar var Penelope väljer att göra.