Våga erkänna!

SUPER!

Jag tycker du är olagligt bra! Dethär är nästan kriminellt. . ♥ ♥

Sååå grymt!! Jag undrar så mycket vad som kommer hända i nästa avsnitt!!

Först och främst, jag ber om ursäkt för dröjningen!
Har "bara" 29 dagar kvar till studenten idag så det har varit väldigt mycket med skolarbete, nationella prov och liknande men nu är jag ledig och kan ge er det här!

Det här kapitlet kan man se som bryggan inför refrängen, aptitretaren inför huvudrätten eller... ja, ni förstår nog poängen. Det är kort men om ni är snabba med att kommentera så kommer nästa kapitel komma upp kanske idag eller i morgon.
__________________________________
Kapitel 47
Just nu är det kaos i mitt huvud. Det enda jag kan tänka på är Draco. Draco och hans kärleksförklaring. Runt omkring mig känns det som att allting går i slowmotion. Jag rör runt i min tallrik med yoghurt.
- Varför äter du inte? frågar Daphne.
Hon har precis lyckats slita sig från Blaise för att kunna dricka en klunk juice innan deras nästa hångelstund. Sedan festen har de varit ett par och visar gärna upp det så ofta de kan. Daphne berättade för mig att de började träffas efter kyssen. Först var det bara för att…ja…kyssas men sen började de ha ett hemligt förhållande bakom ryggen på oss andra.
- Jag har ingen matlust, suckar jag.
- Det måste vara någonting som går. Draco ligger i sovsalen och sover. Han har tydligen ont i magen och ingen matlust han heller, säger Blaise.
Jag nickar. Säkert. Draco är inte sjuk. Han undviker mig. Precis som han har gjort de senaste dagarna.
- Kan ni förstå att vi bara har en vecka kvar här? Det är riktigt sjukt, säger Crabbe.
- Jag kommer faktiskt sakna Hogwarts, säger Daphne.
Vi tittar förvånat på henne.
- Vad sa du?
- Äsch, kom igen. Jag menar bara att det inte kommer bli samma sak när vi lämnar skolan. Det blir det aldrig, säger hon.
Jag tittar på Blaise.
- Vad har du gjort med min känslokalla bästa vän? frågar jag.
Daphne daskar till mig på armen och jag skrockar.
- Jag tar fram det mjuka i henne, säger Blaise och lägger en arm runt hennes axel.
De börjar gulla med varandra och jag känner hur det känns som att jag får ett knytnävslag i magen varje gång jag tittar på hur kärleksfulla de är mot varandra, så jag ställer mig upp.
- Jag går ner till sällskapsrummet, säger jag.
Det verkar inte vara någon som lyssnar på mig så jag går iväg. Jag hinner gå ett par meter innan jag får syn på honom. Han sitter tillsammans med sina vänner en bit längre fram i korridoren. Det är Padma som ser mig först. Hon slår till Anthony på armen och han vrider på huvudet. Han ställer sig upp.
- Austen! ropar han.
Min blick flackar och jag tittar mig omkring.
- Austen! ropar han igen.
Nu har han även börjat gå mot mig. Istället för att stanna kvar och vänta in honom eller gå fram och möta honom går jag åt andra hållet så snabbt jag kan.
- Austen!
Jag grimaserar och fortsätter att gå. Paniken och förvirringen i hans röst skär i mitt hjärta men jag kan inte stanna. Jag kan inte stanna och ta tag i det här. Inte nu. Inte just nu.
_______________________________
Spänningen stiger

Ooooh!

Jättebra!

Men jag shippar Austhony stenhårt!

Austhonyyy hoppas jag på

Okej, här är ännu ett kapitel. Jag är väldigt snabb och om jag ska erkänna en sak så är det här kapitlet det som jag längtat efter att få skriva. Det är..., jag vill inte avslöja för mycket men jag är säker på att ni alla kommer att avsky mig efter det här.

__________________________________________
Kapitel 48
Fyra dagar kvar. Bara fyra dagar kvar på den här helt magiska platsen. Jag kan inte förstå det riktigt. Klockan är lite efter åtta på kvällen och jag sitter på en bänk ute på klocktorns innegården. Det är lugnt och stilla. Bara ljudet av mina andetag, ljudet från det porlande vattnet i fontänen och i bakgrunden kan jag höra det svaga ljudet av ugglorna i från uggletornet. Allt det här kommer jag sakna. Tystnaden bryts av ljudet av röster och jag vrider på huvudet. Fan. Jag har verkligen otur. Det är Anthony, Michael, Terry och Padma som kommer gåendes på träbron. Alla fyra tystnar när de får syn på mig. Jag håller andan. Anthony tittar på sina vänner.
- Gå ni i förväg. Jag kommer sen.
De nickar sakta och går tysta där ifrån. Han tittar på mig.
- Jag tror att vi behöver prata om varför du undviker mig, säger han.
Jag harklar.
- Jag förstår inte vad du pratar om, säger jag och ställer mig upp.
- Kom igen Austen, du undviker mig. Du har inte pratat med mig sedan festen.
Jag skakar på huvudet och börjar gå därifrån.
- Austen!
Men jag fortsätter att gå. Anthony springer ikapp mig och ställer sig framför mig.
- Nej! Jag tänker inte låta dig gå härifrån förrän vi har pratat.
Jag vrider på huvudet.
- Det finns inget att, börjar jag.
- Jag vet vad du och Draco gjorde inne på toaletten.
Jag tittar på honom. Det syns i hans ansikte att han talar sanning. Hans ögon är sorgsna. Sårade.
- Jag hörde allt, säger Anthony.
Jag biter mig i läppen och vänder ryggen till. Lägger armarna i kors.
- Om jag ska vara ärlig så har jag misstänkt det hela tiden. Det tog ett tag innan jag insåg att Draco var killen som du kysste. Nu i efterhand är det rätt självklart.
- Den där kyssen betydde ingenting, säger jag och tittar på honom.
Anthony ler ett snett leende men det är ett ledset leende.
- Du säger det ja men du har också sagt att du bara kysser någon på grund av kärlek.
Jag tar ett djupt andetag och känner hur jag gråter.
- Anthony, jag vet inte riktigt vad jag ska säga just nu. Allting är bara så komplicerat, säger jag och sätter mig ner på kanten av fontänen.
- För mig är det väldigt enkelt, säger han.
Jag tittar upp på honom. Hans ögon säger allt. Jag skakar på huvudet.
- Nej! Anthony, nej!
- Det finns ingen annan utväg Austen.
Jag ställer mig upp igen går fram till honom. Lägger mina händer på hans kinder.
- Jag älskar dig, snyftar jag.
Anthony ler och tar bort mina händer men han släpper inte taget om dem. Jag kan se hur även hans ögon är glansiga av tårar.
- Jag vet men du älskar också Draco
Jag snyftar. Anthony släpper taget om mina händer och tar ett steg bak.
- Jag vet att du blev tillsammans med mig för att komma över Draco och jag vet att du trodde att du lyckats. Därför fortsatte du med mig men dina känslor för Draco försvann aldrig. Jag har däremot varit kär i dig sedan jag för första gången såg in i dina otroligt vackra ögon. Jag älskade dig redan efter vår första dejt. Jag älskar dig för mycket för att vara ditt andrahandsval, säger han.
Jag skakar på huvudet.
- Du är inte mitt andrahandsval, säger jag.
Nu är det Anthonys tur att skaka på huvudet.
- Du behöver inte säga så Austen. Vi vet båda två att det är så det är och det är därför som jag avslutar det här. Austen, jag..
- Nej, säger det inte! ber jag honom.
Anthony blundar och jag ser hur det rinner tårar ner för hans kinder.
- Austen, jag gör slut.
När han har sagt de där orden vänder han sig om och går därifrån. En del av mig hoppas att han ska vända sig om och komma tillbaka till mig men den andra delen vet att det inte kommer hända. Det är över. Det finns inte längre någon Austen och Anthony. Bara sådär är det vi hade borta. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det har börjat bli lite kyligare och plötsligt känns det lugna och stilla inte lika…lockande längre. Jag torkar mina kinder från tårar och börjar gå. Eftersom det är alldeles snart är utegångsförbud möter jag inte någon. Vilket just nu känns väldigt bra. Mina fotsteg känns tunga. Som om fötterna är gjorda av bly. Det känns som en stor lättnad över att få komma till entrén och inse att min säng inte är särskilt långt borta. Allt jag vill just nu är att krypa ner under mitt täcke och aldrig mer vakna. När jag har kommit ner för den stora trappan och gått halvvägs genom entrén kommer det upp någon från källaren. En blond kille. Fan. Vad har jag gjort mot Gud för att förtjäna det här? Draco och jag har inte heller pratat sedan festen men till skillnad från mig och Anthony så har inte jag undvikit honom. Vi har undvikit varandra. I samma ögonblick som vi passerar varandra tittar han på mig och stannar.
- Austen, vad har hänt?
Jag tittar på honom. Han ser blek ut. Blek och mager. Jag antar att det blir så när man bara håller si inne på sitt rum.
- Anthony har gjort slut, erkänner jag.
Draco ser förvånad ut över det.
- Varför då? frågar han och grimaserar.
Jag vet inte riktigt vad som tar åt mig. Om det är sorgen över att jag precis blivit dumpad eller om det är för att Draco var orsaken.
- Varför? På grund av dig! Anthony hörde vårt samtal inne på toaletten! Förstår du vad du har ställt till med? frågar jag.
Han tittar på mig och grimaserar igen.
- Austen jag…
- Nej, nu är det min tur att prata! Jag var lycklig. Det var precis det som jag var. Lycklig över att jag hittat någon som jag älskade och som älskade mig. Okej, jag erkänner, jag är fortfarande kär i dig men till mitt försvar, hur lätt är det att få känslor som man har samlat på sig i sju år att bara försvinna. Om Anthony och jag bara hade fått ett par månader till så hade jag varit över dig. För jag älskar honom men tack vare att du gav mig en kärleksförklaring så gjorde han precis slut med mig. Varför Draco? Varför?
Draco öppnar munnen för att säga någonting men det som kommer ut är bara ett lågt stön. Han grimaserar igen och lägger en arm för sin mage.
- Draco?
Draco viker sig dubbel och jag skyndar fram till honom. Han öppnar munnen igen men det kommer fortfarande bara ut stön. Den här gången ett mycket högre och kraftigare. Ett som är fyllt med smärta. Ett par sekunder senare faller han ihop i min famn.
- Draco! skriker jag.
Mitt skrik ekar högt i entrén. Om och om skriker jag det och varje gång ekar det lika högt och fyllt av panik.
____________________________________________
Hata mig inte!

Omg!!!!! Så bra! Drausten♥♥♥♥. Anthony är så klok, men jag tycker lite synd om honom..
Vad händer med draco? Hoppas att någon sjukvårdskunnig här bland kommentarerna vet.
Förlåt att jag har varit så sämst på att komentera på senaste tiden.

NEEEEJ ANTHONYYY!!! D: Undrar vad som hände med Draco?! :o Men jag hejar på Austhony.

Så där kan du ju inte avsluta det?!? Suuuperbra, och vill bara ha mer!