World War II

Anne log svagt mot sin vän och kramade om henne, var så glad att se henne på benen igen.
Isabells far kom in och såg på dem, Anne drog sig undan då han kramade om Isabell. Hon klarade inte av att någon rörde henne, inte mer än Isabell.

Isabell kramade både Anne och sin far tillbaka. "Igår när jag var i byn talades det om att Amerikanerna skulle komma när som helst, och befria oss" sa han och log och släppte henne. "Så jag tyckte att ni kunde vara lite fina ifall ni träffade dem". Han pekade på en stol där två fina klänningar hängde, han hade lyckats få dem i ett byte mot mat.

Anne log av tacksamhet och hoppades att det var sant. Fast om det var så var hon tvungen att återvända till en krävande far som styrde över sin dotter som en militär och aldrig få träffa dem igen.

Isabell log hon med och kramade om Anne. "Jag hoppas de kommer snart, men du får nog prata med dem mest, du kan bäst engelska" sa hon och förstod inte att hon inte skulle kunna se henne då.

Annes leende försvann, hon kunde visst tala med dem. Men det betydde slutet av allt, förvisso kanske slutet på kriget? Men även på detta, fast så snabbt kanske det inte skulle ta?

Isabell såg med rynkad panna på henne. "Vad är det? Är du inte glad?" undrade hon och kramade om henne igen. "Nu får du äntligen komma hem" mumlade hon. Och förhoppningsvis fick hon också åka till Amerika någon gång.

"Tror du jag önskar mig hem?" sa Anne med låg röst och tårar i ögonen. Hennes första ord och de lät ynkliga. Hon hade inte berättat mycket om sina hemförhållanden, något hon aldrig nämnde. Det var ett känsligt kapittel och hon hatade det.

Isabell såg förvånad ut att hon sa något, och över vad du sa. "Ja...önskar inte alla att de ska få komma hem?" sa hon mjukt och torkade hennes tårar. "Det måste vara underbart i Amerika".

"Amerika ja....men.........." sa hon och tystnade sedan, höll tillbaka gråten och vände bort blicken. Hon såg på Olof i köket, han verkade skratta åt något, sedan såg hon på Isabell igen.
"Var glad över din far." sa hon bara lågt.

Isabell såg frågande på henne och la en hand på hennes axel. "Min far? Men jag förstår inte...". Annes far var inte död? Så vad kunde det vara? Hon tog hennes hand. "Kom, du måste tvätta dig" log hon svagt.