ORP: The dark war

Isoud ~
Jag ler lite. Orkar inte gå hem än, detta skulle ta ett tag att förklara för mor. "Självklart, tack."

Marie:

Jag sätter upp håret i en hästsvans och dräkten jag precis sytt och tar på mig de grova kängorna som en gång varit Petrus egendom.
Men huvudet högt gräver jag kram min pilbåge som jag fick av far förra året.
En kvinna som du behöver ju också kunna hantera ett sådant vackert vapen, eller hur? hade han sagt.
Jag suckade och satte pilkogern över axeln och slank genom köksutgången.
Jag gick med lätta steg mot skogen med ett bultande hjärta.
Jag hade ju aldrig varit där särskilt länge själv, inte alls faktiskt..
Förutom ett par gånger som barn och när jag följt efter Isoud.
Att jag tänkt att mörda henne.... Det fick mig att nästan äcklas av mig själv.
Att hon jämnförde en människa med ett djur var ganska.. Sjukt. Det var inte rätt vad Petrus gjort, men hon tog i för mycket.
Och jag tänkte inte sänka mig till hennes nivå.
Om jag inte måste.

Amicia
"Låt oss gå då" Sa jag och tog deras händer. Det var både för att ge dem styrka, och lite granna för att ge mig själv styrka. Sakta visade jag vägen till den höga häcken som trädgårdsmästaren nyss trimmat. Vi kom fram till porten, och en vakt öppnade dem åt oss. Jag var alldeles för trött för att känna mig irriterad, annars hade jag antagligen sagt att jag är helt kapabel att öppna dörrar själv.

Grace

Jag kände hur axeln började tappa känsel, men brydde mig inte.
"Wow", viskade jag åt Amicias underbart vackra hus.
Nej, slott.
De vältrimmade häckarna gjorde att man precis såg över och in i trädgården, där det luktade nyklippt gräs och god mat. En stor port var som en ingång i paradiset, som en vakt öppnad för oss. Jag rättade mig själv i tankarna. Han öppnade dörren för Amicia, hon var trots allt prinsessa.
Jag grimaserade knappt märkbart när min skadade axel slog emot ena kanten på porten. Men jag sa inget, bara gick vidare med Amicia, prinsessan av Teldor, och Isoud.

Isoud ~
Jag såg mig omkring och i mitt inre slogs kritiken mot de rika med hänförningen över det vackra slottet.

Marie:

Medan jag gick i den vackra skogen som luktade barr och något annat jag inte kunde sätta ord för - kände jag mig glad.
Plötsligt såg jag något brun-rött gömt bland löven.
Jag tog upp den rund formade saken och flämtade till när jag såg vad det var.
Legenderna var alltså sanna..

Quinn
Solnedgången var vacker från mitt rum. Jag sneglade som vanligt mot Teldor, och tänkte på Isoud, Amicia och Grace. De hade det säkert trevligt nu. Dumt av mig. Jag har precis berättat ett det kommer bli krig. Man kan väl inte vara glad när man vet att det ska bli krig, eller? Efter en stund, då jag förundrats över den vackra trädgården nedanför fönstret, knakade det på dörren. Jag gick fram och öppnade. Där stod min syster Ellie. Hon hade ett tjockt brev i handen.
"Ers majestät vill att du lämnar över detta till kungen av Teldor. Det handlar om... Du vet, det som hände med Petrus", snyftade hon. Ellie hade varit förälskad i Petrus. Jag nickade tyst.
"Vi ses. Jag älskar dig", sa jag och gick ut, mot muren. Vakten suckade.
"Igen?", frågade han och öppnade. Jag flämtade till. Det var vackert, ungefär som hemma. Vakterna sa inget, utan lät mig passera. Jag gick mot slottet, där vakterna hejdade mig.
"Vad håller du på med?", morrade han. Jag visade brevet, och han drog in mig i ett rum där jag möttes av Grace, Isoud och Amicia.
"Öh.. Ett brev till Ers majestät", mumlade jag.

Marie:

Jag stoppade försiktigt ner drakägget i väskan och log från öra till öra.
Woah.. Jag visste att jag inte var galen! skrek jag i mitt huvud och rusade hemåt.
Woah.. ekade det i mitt huvud när jag nästan snubblade in i köket och sprang med snabba steg mot mitt rum.

Amicia
Jag märkte hur Grace ryckte till.
"Är du skadad? Jag kan fixa en helare"sa jag varmt. Jag ledde dem mot matsalen och vi hade just kommit it då Quinn kom inspringandes med ett brev i handen. Jag tittade förvånat på henne.

Quinn

Jag la brevet på ett bord nära mig och rusade ut därifrån.