Divergent

"Jaså inte?" sa Sol med ett höjt ögonbryn.
"Jag minns en man som sa något liknande till mig. Jag skulle se honom i ögonen och säga sanningen och det gjorde jag." sa Sol enkelt och kom upp på fötter.
"Du kanske inte ska tvinga folk till saker du inte kan själv." sa hon vara innan hon försvann ut genom dörren. Vilket betydde att hon än tog sig som värdelös och hon ville höra sanningen.

"Tvinga'rej aldrig!" fnyste Kai bara och blundade. Snart sov han igen, men oroligt denna gång. Han mumlade något tyst om och om igen och kramade sig själv hårt.

Sol svarade inte och kom heller inte åter. Hon kom inte åter med en gång. Senare på kvällen var hon där igen, lugn som förr och med det långa håret i snodd de trasiga jeansen hade hon än men hade bytt till den tighta blå tröjan hon fått.

Kai stod vid fönstret, stel som ek pinne och stirrade ut då Sol återvände. Längst bak i huvudet kunde han höra hennes steg, men han kunde ändå inte riktigt uppfatta henne. Han såg hela tiden efter de som passerade stugan, och kunde till och med hitta några av hans tappra vänner hasa fram i blåa och gröna kläder.

Sol kom vid honom.
"Hur är det?" frågade hon med lätt oro i rösten han verkade så konstig. Hon följde hans blick ut genom fönstret, vad stirrade han på ens?

Kai såg oförstående ut i mörkret. Han kunde inte koppla till rösten som hördes. Vem var det? Vart stod personen? Var personen vän eller fiende? Pojke eller flicka? Han orkade inte reda ut saken, så han fortsatte endast att stirra ut genom fönstret såsom han gjort den senaste halvtimmen. Läkaren kom in i rummet och log mot Sol. "Där är du. Du får vara försiktig med armen nu. Han har förresten stått där ett tag så det skulle vara till stor hjälp om du kunde förklara varför."

Sol nickade åt läkaren sa inget men såg oroligt på Kai.
"Kai?" sa Sol mjukt och tog hans hand.
"Det är jag Sol, minns du mig?" sa hon med lätt skälvande röst. Läkaren hade talat om hennes arm men den verkade inte vara något mot detta.

Kai nickade först långsamt men skakade sedan på huvudet. Man märkte att han var helt inne i sina tankar, för han fick inte ut ett ljud när han skulle prata. Han bara fortsatte stirra ut, med tankarna virvlande i huvudet på honom. Det var som om de fångat in honom i en bur och han kundeeinte komma ut.

"Kai." sa Sol nu riktigt orolig och drog ner honom på sängen. Sakta tog hon hans ansikte mellan sina händer och tvinade honom att se på henne.
"Kai, ge mig ett tecken på att du vet att jag är här." sa hon med skärpa och stirrade in i hans ögon.

Kai jämrade sig tyst och lade armarna om sitt huvud, han verkade skydda sig själv från något. Blicken var helt och hållet innåtnd och han hörde inte ett dyft av vad Sol sade. Han bara fortsatte jämra sig sådär.