Rollspel för Snigelklubben

Elvira:
"Är vi klara nu?", frågar jag tonlöst och ställer mig upp.
Jag borstar av sand från byxorna och släpper ut håret så det faller ner på axlarna.

Japp!

July-
Jag går upp mot planet igen och sätter mig under ett träd och lutar mig mot stammen i skuggan.
Mina tankar går kors o h tvärs
" Var e vi egentligen, varför finns det så många konstiga varelser och var är egentligen Ofelia!"
Så många frågor så få svar...

( jag viste inte vad jag skulle skriva )

(skriver som jag skrev men om ni nu inte vill det så kan jag ju ändra)

Lou~

Hon hade vaknat först av alla, eller hade hon ens svimmat? Lou hade inte ens svaret själv. Det enda hon visste var att hon var högt upp och att faror hotade på ön, större och starkare än hon någonsin kunnat ana att världen hade att erbjuda.
Hon hade tittat på kartan, som var en utav sakerna hon snott från planet innan hon rusat därifrån, och hon visste det redan innan hon hade kollat på kartan. Det fanns ingen ö i närheten av var de kraschat som utmärkt på kartan.
Krafterna här på denna ön var, lika väl som ön själv, okända för resten av världen.
Hon visste inte vad någon annan på planet hette eller hur gamla de var. hon visste inte hur många överlevande som fanns kvar heller. det enda hon visste säker var att det faktiskt fanns några överlevande.
Hon hade snott med sig en kikare och hon hade hållt ett öga på dem.
Eftersom att hon befann sig högt, högt ovanför dem andra, som befann sig nere vid strandkanten så kunde hon ganska tydligt se dem med hjälp av kikaren. Dessutom var Lou enormt nöjd med grottan hon hittade eftersom att om man satt precis ovanför den så var det inga blockerande träd så då kunde man se deras läger.
Därför visste hon ungefär vad som hänt, en av tjejerna hade blivit av med en fot. Hon tyckte enormt synd om henne trots att hon inte visste hennes namn.
Men hon ville inte tillbaka. Hon hade klarat sig nästan helskinnad hit till grottan och lärt sig att hitta ätlig mat. Tyvärr hade hon varit tvungen att prova maten på de mutanterade råttor som levt i grottan innan hon sjasade iväg dem.
Men råttorna hade inte varit någon match, de var ett par svävande demonliknande saker hon sett som verkade dubbelt så farliga.
Hon hade kastat en sten men den hade bara flugit igenom dem.
Sedan var det ett par dagar sedan också då hon sett zombies vandra emot stranden. Lou hade förgäves försökt varna de andra genom en signal som endast hon kan åsdakomma med sina läppar.

Lou låg i grottan och tänkte. Hon gjorde alltid det för att lättare kunna somna, tänka självklara tankar. Men hon hade svårt med det eftersom den här ön var utöver hennes kännedom och det enda självsäkra tankarna hon kunde komma på var; De andra mår bäst om jag stannar kvar här. Min familj mår bra. Jag mår bra. Jag kan klara det här. Den sista sa hon högt för sig själv för att smälta det.;"De krafter som finns på ön är övernaturliga och jag måste ta reda på mer om dem".

~

(jo det sista blev inte så bra och den blev lång men det är ju trots allt hela hennes historia. men visst har vi inte övernaturliga krafter eller hur? och om vi inte har det, hur ska vi kunna säga att vi överlever alla faror? eller ska alla dö- är det meningen?)

Jag dyker fram bakom trädet där July sitter.
Jag vet inte varför vi är här. Det tror jag ingen av oss gör.

(Nä det är inte meningen ;D Och nä vi har inte krafter vi får väl... Hålla ihop, lita på varandra och försöka överleva tills hjälp kommer owo men om dem andra vill KANSKE dem skulle kunna hitta... I donno något magiskt vapen elr ngt sånt c: )

(Kimsan, du verkar tycka rätt annorlunda än din karaktär med tanke på vad du nyss sa XD)

(Aa, vet x) Elvira är en surpuppa ibland owo xD Men hon börjar tänka på det lite mer nu c': )

July-
Sweeti kommer och sätter sig bredvid mig & jag kommer på att jag faktiskt aldrig haft en normal konversation med henne. Det har mest varit:
" Akta varulv... SE UPP FÖR ZOMBIE!!"
Jag skrattar till och säger
" Hej Sweeti!"

-Hej själv Julie.
Säger jag med ett leende.
-Vi har aldrig hunnit prata så mycket, så nu undrar jag om jag kan få veta lite om dig? Jag heter alltså Sweetie Belle, jag är 11 år, har en syster som är stylist och två föräldrar. Jag bor i en stor vit villa med min mamma och pappa, för Rarity har ett eget hus.