Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Jag får en smäll i ansiktet.
- Det där var väl onödigt! Muttrar jag.
- Så du medger att du skojar? Muttrar mannen lika surt.
- Jag vet inte vad du talar om. Vi har aldrig träffats, okej?

"Prinsessan?" ropar någon.
"Samantha? Jag är i Bitterblues box, kom hit!" ropar jag till henne. "Du är faktiskt personen jag behöver tala med!" tillägger jag.

Manne, tydligen vid namn Lukas, ser misstänksamt på mig.
- Lord Long?
- Nej, yngre Long. Jag är bara sjutton än, så jag kan inte kallas Lord.

"Vad var det prinsessan ville?" undrar Samantha när hon stiger in i boxen och stänger dörren efter sig.
"Skulle du kunna rida ut och hämta en kvinna vid namn Neela och hennes son imorgon? Jag vill minnas att hon spenderade natten på det enda värdshuset där", ler jag. "Hon ska jobba här från och med imorgon. Ta med dig en extra häst är du snäll", tillägger jag.
"Som prinsessan önskar", niger hon och ler. Jag ler stort mot henne.
"Varför kom du?" undrar jag sedan.
"Lord Long", säger hon sedan. "Ska jag hämta Sophie?"
Jag skakar på huvudet. "Han har glömt allt. Tappat minnet. Han är helt tom i huvudet nu, ungefär. Inga vakter eller liknande. Han kommer inte ens ihåg Akira. Och definitivt inte att han tycker om att klippa buskar. Så, kan du göra i ordning ett rum åt honom också?" undrar jag.
"Åh... Ska bli, ers höghet", säger hon och niger innan hon försvinner iväg.
Jag ler och sneglar upp mot Bitterblue. "Jag skulle vara körd utan henne."

Jag suckar. Här står man med en främmande man som hävdar att man tappat minnet, medan pigor av allaa slag förbereder ett rum åt en medan de viskar saker om mig de tror jag inte hör. Som ett liv kan vända...

"Bitterblue?" frågar jag och hon frustar till.
"Prinsessan! Jag ska gå ut en stund så ingen kommer vara i stallet ifall du skulle leta efter någon!" ropar hästskötaren. (heter det så? O.o har tappat ordet... ._. )
"Okej!" ropar jag tillbaka och ser upp mot Bitterblue. När jag hör Hektor gå ut kryper jag ihop med ryggen mot boxdörren och ser upp mot Bitterblue medan tårarna rinner.
"Jag är hemsk... Jag var otrogen. Jag borde inte få leva..." viskar jag. Hon ser sorgset på mig och böjer på huvudet för att försöka muntra upp mig.
"Du förstår inte. Jag var otrogen mot Lukas... Och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag borde inte ha gjort det", säger jag lågt. Bitterblue gnäggar lågt och smeker mig på kinden med sitt huvud. Hennes blick säger att jag inte ska oroa mig. Att det viktigaste är att jag ångrar mig, inte gör om det och vet vem jag älskar.
"Tack, tjejen", viskar jag sedan och klappar henne på huvudet. Hon ler på ett häst vis och sjunker sedan ner på marken bredvid mig. Jag ler och klappar henne över halsen.

(tror det ._.)

Jag visas till mitt nya rum av pigan jag krockade in i, förut.

"Sarah?" hörs Lukas röst. "Vart är du?"
Jag rycker till. Jag måste ha somnat med torkade tårar på kinderna. Tårarna börjar rinna igen när jag hör hans röst.
Bitterblue frustar till. Jag ser på henne med vettskrämd blick.
"Tjejen, mår du bra? Jag har med mig lite mer salva", säger Lukas sedan. Boxdörren öppnas och mitt hjärta stannar känns det som.
"Vad i... Sarah? Hur mår du?" frågar han oroligt och faller ner på knä bredvid mig. Jag skakar på huvudet.
"Jag har gjort något hemskt", viskar jag fram medan han torkar bort mina tårar med tummen.
"Se så. Så dåligt kan det väl inte vara?" undrar han oroligt. Jag nickar.
"Lukas... Du förstår inte hur dåligt det är. Jag var förvisso förvirrad och sökte efter något nytt i mitt liv... Men, det gav mig inte rätten att göra det jag gjorde", viskar jag och tittar bort. "Du kommer aldrig vilja se eller röra mig igen..."
"Berätta nu", ber han mig. Jag skakar på huvudet och kniper igen.
"Sarah, jag förlåter dig aldrig ifall du inte berättar."
Det får mig att tala. "Innan Long förlorade minnet... Vi kysste varandra", viskar jag förfärat och tittar bort medan jag gråter ännu mer. Handen som fortfarande vilar vid min kind stelnar till.
"Ska döda honom", väser han sedan fram.
"Nej!" utbrister jag skräckslaget och ser på Lukas med stora ögon.
"Älskar du honom? Har du känslor för honom?" undrar han.
"Nej, nej... Jag trodde det. Jag trodde verkligen det. Men när jag såg Bitterblue, hörde din röst... Lukas, jag vill dö. Jag vet att du aldrig kommer älska mig eller ens lita på mig igen", får jag fram.
"Säg mig bara varför jag inte får döda honom?"
"För han är oskyldig nu. Han minns inget. Han minns inte mig, och om Neela får reda på det så kommer hon aldrig tala med mig igen, och då kommer Michael inte få utbildningen han förtjänar", säger jag bedjande. "Snälla, Lukas, gör det inte. Döda mig istället, jag förtjänar det. Jag bedrog dig. Jag vet inte hur många gånger jag kallat mig slampa, men det räcker inte... Fast, vad du än gör så döda inte Long. Neela skulle aldrig förlåta mig", viskar jag.
Lukas stänger boxdörren och glider sedan ner bredvid mig. Jag måste ha flyttat mig mot väggen för jag är inte längre lutat mot boxdörren. Han lägger armen om mig.
"Så... är vår 'förlovning' uppbruten? Är vårt förhållande slut?" undrar han och ser på mig med allvarlig blick.
"Det skulle jag vilja veta", får jag fram.
"Om jag får bestämma så är det vid liv. Jag har trots allt haft flera älskarinnor efter mig och du har inte dödat en enda av dem... Du är guld värd, Sarah", säger han leende och ger mig en kyss på hjässan.
"Om det bara var bildligt talat... Mitt huvud skulle säkert få hur många guldmynt som helst ifall man högg av det", säger jag sarkastiskt.
"Så, allt är bra?" undrar han. "Vi kan inte ge upp det här på direkten. Men, om du kysser någon annan man än mig igen så kommer jag försöka döda dig och sedan bli dödad själv sen", säger han varnande.
"Allt är bra. Ifall du kan lita på mig?" frågar jag.
"Hur många vapen har du på dig?"
"Öhm... Åtta?" frågar jag. "Kanske tolv... jag vet inte", medger jag.
"Precis. Och jag kramar fortfarande dig. Tro mig, jag litar på dig och..." Han harklar sig och avbryter sig.
"Jag älskar dig också", säger jag leende.
"Jag tänker då inte säga det förrän vi är gifta", säger han.
"För sent. Du pratar mycket när du är full", flinar jag mot honom.
"Det var väl det jag trodde", stönar han innan han flinar stort och ger mig en kyss innan han börjar tala. "Hjälper du mig med Bitterblue?" undrar han. Jag nickar.

- Tack! Ler jag åt pigan, som bugar kort.
- Om det finns något ni vill ha, Milord...
- Jag är ingen lord, inte vad jag minns i alla fall! Flinar jag lätt.

När vi är färdiga så sitter vi bara där och Lukas mäter mig med blicken.
"Vill du berätta?" undrar han.
"Du skulle aldrig förlåta mig..." mumlar jag.
"Så länge du inte älskar honom kommer jag förlåta dig", lyder hans svar. Jag ler tunt. "Plus, så vill jag veta vem i helvete Neela är", säger han.
"PÅ tal om henne... Jag måste minnas John", mumlar jag sedan.
"Vem?"
Jag och tar ett djupt andetag. Bitterblue frustar till, som för att visa sitt stöd. Utan något mer ord börjar jag berätta.