PRS Selma...|AlexZz

"I sådana fall måste jag få klar sikt på henne." Dörren var inte vidöppen direkt, men kan kunde se Råttan. Det gör ont i henne att se honom. Varför gick han in först?
"Du har klar sikt." Säger Tríwaña som dykt upp bakom dem lutat mot väggen.
"Ja, det beror väl bara på hur snabb du tror att du är, annars tror jag den lilla gnagaren vill ha sällskap." Flinar en annan kom precis öppnat dörren till rummet. Man kan klart se kniven, som nu dinglar utan någon som håller i den.
"Jag antar att de inte förstår vad magi kan göra än." Säger den som står bakom dem med ett leende på läpparna. Den som står framför ler hon också.
"Allvarligt talat nu, ni två, kan du vara säker på att det ni ser verkligen finns?" Säger en tredje som ställt sig direkt framför Dominick. "Eller kanske det är bara inbillning?" Flinar hon, Hawkeye laddar sin båge och skjuter den rakt mot den som står i dörrhålet. Men det åker rakt igenom och sätter sig i sängen som Celine lägger på.
"Åh, ta det lite lugnt nu, den hade kunnat träffa sessan." Skrattar häxorna och Hawkeye ser förvirrat på dem, hon... hon avskyr verkligen magi.

"Vet du vad, det där svärdet är verkligen intressant. Vad är viktigast egentligen? Sessan eller vapnet?" Frågar häxorna i kör och den framför dem sträcker teatraliskt fram handen.
"Gör det inte, hon kan ändå inte döda Celine." Säger den äckliga höghybriden snabbt.
"Ska vi slå vad?" Säger häxan som står bakom dem och låter ovanligt självsäker.

[JAG VET INTE VAD JAG SKA GÖRA, HEJDUK! D: HUR I HELSKOTTA KOMMER MAN UR EN SÅDAN SITUATION UTAN ATT DÖ?! O.O ]

[HAHAHAHAHA I LOVE MY LIFE. MUAHAHAHAHAHA! Nej, men cool it. I fix it.]

[ XD Thank you x3 But... I liked the sword... o.o Får jag bara spetsa henne och köra på att magi besegrar magi och att kärleken segrar? x3 ]

[No. You'll get it back. I promise. ♥ ^^]

[Aw :c ]

Varenda muskel i hela min kropp är spänn på direkten och hjärnan går på högvarv, försöker komma på en lösning. En lösning på helvetes dilemma. Jag vill inte ge upp svärdet, det vill jag verkligen inte, men samtidigt är inget mer värt än Celines liv... Är det fel att vilja ha båda?
Ja. Ja, det är det, säger en röst i mitt huvud. Ett liv är aldrig värt mer än ett objekt, Dominick, fortsätter rösten och det är först nu jag kan placera den. Anastasia. Hon sade något liknande vid något tillfälle när jag gjorde någonting jag inte minns. Även om jag inte minns vad jag hade gjort så minns jag att jag blev förbannad på hennes ord som liten.
Så, allt jag kan göra är att ta ett djupt andetag, se häxan i ögonen och tala med stadig stämma. "Är den en överenskommelse du vill ha?" frågar jag henne och har lust att spetsa henne men vet att det inte är värt det, att det är omöjligt.

[You do realize att jag tar av honom svärdet för att jag anser att han är overpower som det är visst? So the lack of a weapon would just create interesting scenarios.

AND WITH THE POWER OF BEING ALL THE SIDE-CHARACTERS I SHALL DEVOUR EVERYTHING.]

"Ja, men du kan ju ta en risk." Flinar häxan glatt.
"Förresten, Hawkeye, du behövs nog en våning ned." Säger dem av häxorna som står bakom dem och Hawkeye hinner inte ens reagera innan hon försvunnit genom golvet. Inte för att det finns något mer speciellt än fängelser därnere.

[Aw... Jag tyckte det var ganska värdelöst i den här situationen och försöker minnas hur i helskotta jag tänkte när jag skapade det... Han kommer ju inte kunna döda henne om vi säger det så... *suck* ]

Jag har lust att backa, backa från allt. Backa tiden. Börja om allt. Jag orkar inte med det här. Aldrig igen. Varför skulle kärleken komma tillbaka till mitt liv? Varför skulle jag få ha henne i mina armar en endaste gång?! Hur kunde livet låta det ske? Om hon aldrig hade varit i mina armar så skulle jag inte kunna sakna det. Jag skulle inte sakna det på det vis som jag gör nu. Vad ska jag göra? Varför fungerar inte det här fördömda svärdet till något? Varför? Varför skedde allt det här? Kunde jag ha blivit bortlovad till någon som jag inte hade känslor för? Det skulle bli mycket lättare...
Utan att säga ett enda ord så släpper jag svärdet. Låter det falla till marken och känner hur jag blir lämnad ensam. Helt ensam. Aldrig mer det i min hand... Det smärtar mer än jag trodde att det skulle göra. Varför känner jag mig så tom?
Jag biter ihop, försöker låtsas som om tomrummet som skapades inte existerar, försöker gömma mig för sanningen som om det skulle gå.

"Åh, inte tappar du väl kämparglöden än? Det är ju inte roligt." Suckar häxan som fångat upp svärdet. "Jag lämnar kniven åt dig, du behöver den väl för minnesstunden." Fortsätter hon och försvinner med ett ekande skratt. Dörren står fortfarande öppen och dolken faller till golvet med ett skramlande ljud.

Celine hör det, hon hör alltihop men kan inte förstå det, hon saknar bitar av det. Som om vissa saker faller bort på grund av att hon inte kan koncentrera sig. Men hon är fullt medveten om kniven som faller till marken. Dessutom lyckas hon öppna ögonen.

Jag står kvar, förstår inte vad som sker. Vad hände?
Mer än så hinner jag inte tänka förrän jag rusar fram till Celine och tanken "Jag lär ångra det här senare. Ett helvete kommer rasa loss" går runt i huvudet. Hon ville ha svärdet. Varför? Varför skulle hon vilja ha det?
När jag rusar fram till Celine går jag förbi råttpojkens döda kropp och känner hur det sticker till i hjärtat av skuld. Samtidigt hör jag hunden komma efter mig, in i rummet och lägga sig vid pojkens kropp.
Väl framme vid Celine så ser jag att hennes ögon är öppna och det är då jag börjar gråta, gråta av sorg och lättnad. Jag trodde att jag har förlorat henne, det trodde jag, även om jag ignorerade det och försökte hitta henne trots det.
"Förlåt för det här, älskade", viskar jag sedan när jag böjer mig och tar upp dolken, sedan skär jag ett snitt över hennes hand samtidigt som hela min kropp vill slå till mig själv för att jag gör illa. När jag är klar med snittet kastar jag förskräckt bort det och försöker att inte klandra mig.
"Förlåt", viskar jag. "Jag ville inte... förlåt", säger jag igen och ger henne sedan en blick. "Kronprins", säger jag sedan och faller utmattat ihop. Samtidigt som tårarna rinner. Nu även av skam och skuld.