Viktigt Bortglömda[SV]

oh herregud vad bra! jag finner inga ord...
detta kapitel var så bra, spännande, välskrivet GAAH HELT PERFEKT!
vet inte hur jag s klara av att vänta tills nästa kapitel, lägger mig i något hörn i fosterställning eller något, för jag behöver mer xD

Amaanda, du skriver ju som en gudinna! nä, vet du vad, BÄTTRE ÄN DET! :3♥

Omg jag är helt mållös det är så bra. Jag älskar det ♥ är på besök så hinner nt skriva långt men jag älskar det och längtar efter meeer 83 ♥

DU. DU. DU. DU. DU. DU. DU. DU.
DU. GAH. HITTAR INTE ORDEN.
DU. DU ÄR BÄST.
BÄST.
NEJ, DET RÄCKER INTE.
GAH.
ORKAR INTE MIG DIG FÖR ATT DU ÄR SÅ BRA♥
Slutar aldrig läsa denna underbara berättelse. Aldrig.
Blir typ helt förlamad när jag läser, och långt efter också.
Amaanda, tack♥

SHIT VAD BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
AWESOME!!!

AWESOME

Shit vad läskigt att vara så nära dödsätarna! Hur ska de ta sig därifrån?
Men vänta, Amy kan väl göra sig osynlig...

Jättebra!

Tack så mycket, det gör mig verkligen jätteglad ska du veta! ♥
Jag gör mitt allra bästa för uppdateringen här! Det är bara det att jag har så galet mycket att göra just nu. Så när allt lugnat ner sig en aning så ska jag försöka få tid att skriva. Promise! Jag vågar inte riktigt säga exakt när, men förmodligen i helgen eller något. ;3

Kram till dig och alla andra som väntar! ♥

Det är ju bra gjort eftersom nu är det den tiden som alla lärare bestämmer sig för att ha prov...

Väntar alltid, kommer aldrig sluta bevaka denna tråd♥

Tack så jättemycket alla läsare! Allt ni säger och gör, förgyller min dag varje dag. Och ännu ett tack för att ni är så tålmodiga med det här usla uppdaterandet ♥

Här kommer nästa kapitel! Häll en spann med kommentarer över mitt huvud om ni vill. Det gör mig så glad ^__^

Isa, efter att de givit sig iväg

Universum slutar att snurra. Och tiden tycks stanna för evigt.
Jag kan inte sluta se på Freya. Jag ligger platt på marken. Ser hur hennes fingrar trevar efter den tandborste som för bara sekunder sedan försvunnit bort i tomma intet, liksom Ellie, Wera och Amy har. Borta, bara sådär. Ingen av dem finns kvar längre. Det är ofårståeligt.
I ögonvrån kan jag se Bonny. Hennes öron fladdrar och jag kan riktigt känna hur hon försöker möta min blick. Jag undviker den. Det känns som om jag inte kan röra mig längre.
"Vi missade den", säger Freya tillslut. Hennes röst är lågmäld, besviken. Kanske också en gnutta skräckslagen.
Det bryter på något sätt den osynliga förtrollningen av stumhet som kastats över oss.
"Jag kan inte fatta det." Jag skakar på huvudet och kniper ihop ögonen. Vi gjorde det vi inte fick göra. Vi missade vår nyckel till frågorna. Jag har ingen aning om vad det kan ha för konsekvenser.
Jag slänger äntligen en blick åt Bonnys håll. Hon ser sorgsen ut. Inte heller hon vet hur vi ska lösa det här. Om allt är förstört nu.
Jag blundar igen. Bakom ögonlocken kan jag se hur hela hysterin spelas upp i repris. Jag ser paniken i allas ögon då jag faller till marken. Och Wera. Hon är tokig. Skriker och skriker och skriker. Det finns inget slut på ljudet. Sedan, helt utan förvarning, börjar hennes ögon att blixtra. Jag ser inte allt, jag ser bara slutet på det hela. Blomkrukor och prydnar som faller till golvet då hennes armar tjudras av de andra och händer som läggs över hennes ansikte för att dränka ljuden.
Sedan känner jag hur benen försvinner under mig, tandborsten som jag slungar genom luften och som de andra som i ett mirakel lyckas fånga upp. Och jag, jag kan inte komma upp. Mina ben är ihoptrasslade med prylarna som nyss svävade runt i tomma luften.
De andras panikslagna tjut ekar i mitt huvud. Och sedan Freya. Hur hon snabbt och effektivt lösgör sig från de andra för att nå fram till mig. Hur hon sliter upp mig från marken medan de andras skrik överröstar. Vi hinner inte. Jag kan känna det i varenda nerv i min kropp.
Jag faller till marken ännu en gång. En duns och sedan ren hopplöshet.

Jag slår upp ögonen och kryper upp i sittande ställning. Jag ser rakt på Freya. Hennes mörka hår är strött över golvet. Hon ligger utbredd på rygg nu. Rådjursögonen tittar upp i taket.
"Du kunde ha hunnit", säger jag. Min röst är skrovlig av förståelse. Jag har inte inset det förrän nu. Om Freya skulle ha struntat i mig så skulle hon inte vara kvar här nu. Då skulle även hon ha försvunnit bort med de andra.
Freya ser inte på mig, men hennes röst är klar. "Jag vet."
Jag känner ett stick i hjärtat. Jag vet inte vad det är. Men jag känner vagt igen känslan. Kanske är det förmågan att förstå sanningen som satt sina klor i mitt bröst? Jag har ingen aning. Men plötsligt känner jag en djup tacksamhet för Freya. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag var kvar här ensam. Jag vågar inte tänka på hur vilsen jag skulle känna mig då.
"Tack", mumlar jag.
Bonny säger ingenting. Och det gör inte Freya heller.
Jag vet inte vad vi gör under de närmsta minuterna. Jag sitter och stirrar ut i tomma luften, Bonny står intill väggen och Freya tittar bara upp i taket. Vi är kvar här. Något som vi inte borde vara. Vi borde vara där de andra är. Jag undrar var de är just nu. Om något spännande eller hemskt har hänt. Och om de kommer att återvända.
Det finns så många frågor och så få svar.
Plötsligt kommer jag på att tänka på den mest briljanta lösningen som gåt att finna i den här tomheten.
Jag vänder mig upprymt mot Bonny.
"Du kan väl hitta dem? Du kan ju dyka upp var som helst!"
Alfen rycker till. Hon drar lite nervöst i sin klänning innan hon nickar.
Freya sätter sig ögonblickligen upp. Hon lägger armarna kring benen och ser ivrigt på Bonny.
"Kan du hitta dom och sedan komma tillbaka hit?" Frågar hon. Hennes röst är sammetslen. Något säger mig att hon vet hur hon ska hantera den lilla alfen.
Bonny nickar ännu en gång, försiktigt och blygt.
"Bra", säger jag. "Ge dig iväg nu."
"Var försiktig", lägger Freya till.
Alfen blinkar åt oss. "Det lovar Bonny er. Bonny ska inte göra er besvikna!"
Poff.
Ett litet ljud, och nu är det bara två av oss kvar här.
Jag kan inte sluta tänka på de andra.