De utvalda

Hon nickade och suckade, "Måste vi ta oss vidare, kan vi inte stanna här för ikväll?" mumlar hon trött hon orkade inte ta sig vidare och troligtvis inte han heller. "Vi kan rida på natten, gissar att ingen av oss kan sova ändå." mumlar hon fram.

"Det kan vi nog..." sa Ethan och log svagt. Han släppte henne helt och reste sig upp. Han hämtade deras packning och plockade fram lite mat och en varsin filt till de. Han gav hälften till Eletha.
Han åt lite av sin mat och la sig sedan ner och drog filten över sig och stirrade in i elden.

Hon tog av mat och virade in sig i filten, hon stirrade in i elden och såg sedan på Ethan, hon måste få honom att tänka på annat. "Så hur är din familj, jobbar din far på åkern? Har ni en egen?" frågar hon, han brukade bli på bättre humör då han pratade om sin familj.

"Far jobbar på åkern, och vi sparar för att köpa en liten bit egen, den som han jobbar på nu tillhör mjölaren och vi får inte allt vi odlar då...". Ethan tänkte tillbaka. Han brukade vara den som körde det de odlade till mjölaren.
"Mor städar åt en lord i vår by och tar hand om hans tvätt, mina bröder går ärenden och jag gjorde lite allt möjligt...".
Det var tack vare den lorden att kungen fick reda på om honom, lorden såg Ethan ute i skogen då han träffade ett djur på långt avstånd och kom då i kontakt med kungen.

Hon nickade och drog ett djupt andetag, "Det låter fint, att hela familjen jobbar för att överleva." sa hon och log lite, "Själv så såldes jag till kungen av min far då han upptäckte att han kunde tjäna pengar på att sälja mig. Jag var sex år och råkade knäcka revbenen på en av de fulla männen som ville komma innanför kjolarna. Min far ägde, eller kanske äger en krog." sa hon enkelt och fortsatte sedan, "Men han förtjänade det." sa hon bara.

"Du gjorde rätt i att knäcka mannens revben..." sa Ethan även om det lät hemskt. I självförsvar tyckte han man kunde använda våld mot till exempel fulla män. Men det fick de inte för kungen...bara om de försökte skada än.
Han vred sig så han låg med ansiktet mot Eletha. Han sträckte försiktigt fram en hand och smekte hennes kind. "Du har det mycket värre än mig...och du kommer nog alltid ha det..." mumlade han sorgset.

"En femåring slå ner en vuxen man måste varit en road syn." flinade hon som för att få bort allt det tråkiga ur hennes huvud.
Hon ler lite svagt mot honom, "Nej då, jag klarar mig." ler hon, bara för att hon råkat berätta det mesta för honom. Sådant som hon alltid stängt inne med förr, "Därför är det viktigt att du inte blir som jag, att du har din familj kvar och inte blir skadad." säger hon åt honom och sluter lätt ögonen då han smekte hennes kind, sådan ömhet och närhet hade hon aldrig upplevt förr.

"Ganska roande nog" sa Ethan och log lite svagt. Han var glad över att hon log igen. Det gjorde alltid honom glad.
Han lät sin hand sjunk till marken och vände sig så han låg på rygg och stirrade upp i den blåa himmelen. Han kundei nte sova men han var väldigt trött....

Hon kröp närmre honom och la sin arm över honom där de låg för att han skulle känna närhet och vara lugna att hon var där med honom. Men hon var trött och somnar snart tungt. Först verkar allt lugnt men sedan börjar mardrömmarna hon börjar fäktas och skrika genomträngande, hon rullar runt och andas hysteriskt som att mardrömmarna har henne helt i dess våld.

"Tack" mumlade Ethan. Han la en arm om Eletha och höll nästan på att somna då hon började skrika i sömnen.
Han for upp som en pil och ropade "Eletha! Det är bara drömmar!". Han kramade om henne hårt för att hon skulle lugna ner sig.