Förbjuden kärlek

Egeria vaknade också av hornet men blev bara nertryckt åter i sängen av Lancelot, "Sen när blev du en soldat?" sa han roat och kysste henne, "Sen aldrig." log hon tillbaka.

När de började känna doften av bröd och stekta ägg och bacon, gick de upp ur bädden och tog sig till elden för att få frukost.

Isis såg på Fai när han väckte henne.
"God morgon my queen" sa han och hon skrattade.
"God morgon my lord" sa hon och reste sig upp och Fai ställde sig bredvid henne. De klädde på sig och gick ut till eldstaden för att äta frukost. Fai gav henne lite mat och hon log emot honom. Simon kom fram till dem och slog sig ner. Isis misstänkte att han varit uppe sedan gryningen.

De kom och satte sig vid de andra, "God morgon" ler Egeria och tar frukost till Lancelot och henne och serverar honom. "Tack." säger han och sen äter de alla under tystnad, nu var det inte långt kvar till Lancelots slott.

"God morgon" sa Isis och log emot Egeria.
"Har du varit uppe länge?" frågade hon Simon.
"Ja men det är som vanligt" sa han och slog sig ner bredvid henne och började äta. Simon hade alltid varit uppe tidigt. Hon åt upp och väntade på de andra.

En timme senare var tälten nertagna och Isis satt på sin häst och väntade på de andra.

"Då sätter vi iväg då, inte långt kvar." ler Lancelot stort och ser på dem tre som inte vart där, "Ni kommer älska det och jag ska köra allt för att ni skall trivas." sa han och vände sig mot Isis, "Vill min drottning styra landet med mig tillsammans eller endast vara drottning till namnet men inte sköta landet. Vi anser att även kvinnorna kan styra landet inte enbart männen." log han faktiskt riktigt vänligt mot henne.

Isis tittade förvånat på Lancelot, hon förväntade sig inte att han skulle fråga henne särskilt inte uppriktigt. Isis log emot honom.
"Jag vill gärna vara med att se över vad som sker i landet, men jag behöver inte ge direkta order om det inte krävs" sa hon och han nickade.
"Du har aldrig gillat att bestämma över folk" sa Simon och hon nickade.
"Det är inget som intresserar mig" hon gillade att människor gjorde som hon sa men hon ville inte kräva det.

De satte iväg och snart hade de lämnat den lilla dungen bakom sig och red nu på den utsträckta heden. Hästarna red i maklig takt och skulle de fortsätta såhär så skulle de komma fram till kvällen som planerat.

Isis började känna sig rastlös, hon ville att det skulle hända något. Hon ville inte bara sitta still.
"Hur långt är det kvar?" frågade hon uttråkat och Fai tittade på henne och log.
"En halvdags ritt till" sa Fai och hon nickade.
"Då kan jag låta Namberia springa" sa hon och satte av.

Egeria ser efter Isis och ler hon var verkligen lycklig nu och Simon sätter strax efter sin syster på sitt sto. Hon var glad för Isis skull att Simon levde och inte var död. Men visste han hur ont han gjort henne? Hur mycket hon hade fått lida för att hon trodde att han var död? Fast det kanske inte spelade någon roll längre för Isis?

Isis skrattade när hon for fram över ängen tills Namberia plötsligt stannade och Isis fick hålla sig kvar för att inte ramla av. Hon tittade förvånat upp när hon såg rök från skogen.
"Det brinner" sa hon förfärat och tittade på dem andra. Namberia stegrade sig och Isis försökte lugna ner henne.