Vampire lady (privat)

"Han dödade dem. De hade aldrig smittan. Sluta att ljuga. Tala sanningen!" Hon såg på Karl och skakade på huvudet.
"Jag ville leva. Jag var lycklig som människa!"

"De dog av smittan." vidhöll Karl och detta var sant varesig hon ville tro på det eller ej. "Kendra, smittan som ni kallar den gick då, det kan vara mycket väl att de hade den, jag vet många som dog i den." sa Adriana till henne.

"Jag tror dig inte!" Hon såg på honom och slet sig loss och Williham fångade upp henne och höll henne i en tröstande hålning och sa inget utan höll henne nära.

"Det är sant, men jag kan inte övertyga dig." sa Kerl sorgset och såg på henne. "Men gör som du vill gå din väg, gör vad du vill, du vill ju ändå inte tro mig." säger han och lämnar rummet.

"Adrian hämta tillbaka honom." Williham håller om Kendra och tröstar henne och han sätte sig med henne i famnen. "älskling, Karl är lite konstig jag vet." Han smekte hennes kind. "Men han har alltid älskat dig även som barn. Eller han har känt sig överbeskyddande och han älskar dig. Dina föräldrar dog faktiskt av smittad och jag vet att du inte kommer tro mig men märkte du inte hur mycket de hostade sista tiden? De hostade upp blod och måsse illa?" Han såg på henne och smekte hennes kind.
Kendra funderade och såg sen på honom. "Jo.." sa hon efter en lång paus och såg sedan sig om. "Karl?"

Adriana nickar och försvinner ut till en förkrossad Karl, det var ganska roande att se honom så. "Du borde inte försvinna så." sa hon mjukt och tog hans hand. "Hon inser att du har rätt, låt det ta tid." säger hon och långt om länge får hon åter in honom och han ser på Kendra, "Ja?" frågar han.

Hon tar sig ur Willihams famn och snubblar in i Karls famn och hon höll honom hårt och hon såg på honom. "De var sjuka." viskade hon. "de hostade och visade inte att de hostade upp blod." Hon såg bort.

Han säger inget utan bara håller om henne hårt och intensivt, glad och sorgsen på samma gång. Glad att hon förstått det nu men ledsen för hennes skull. "Och jag dödade dem, men bara för att de skulle slippa den smärtsamma långdragna död de skulle få och jag ville inte att du skulle få smittan heller." säger han med tårfyllda ögon, "Förlåt" säger han och borrar i sit tårfyllda ansikte i hennes hår.

Hon känner hans händer om sig och hon darrar lite och hon nickar bara. Lite sorgset nickar hon. "Du gjorde vad du var tvungen till. Men varför tog du mig inte på en gång?"

"För att de bar inte på smittan då och i vissa som Adrianas fall går de över." sa han och Adriana drog efter andan, hade han koll på allt eller? Visserligen hade hennes fall vart lindrigt, men ändå....."Så du var den okända välgöraren som betalade min sjukhusvistelse?" sa hon förvånat och Karl nickade, "För Williams skull." sa han och såg åter på Kendra, "Jag hoppades i det sista att de skulle överleva, jag ville att du skulle får en normal och trygg barndom." sa han mjukt.