I en förändrad värld (Roll för alla)

Ester nickar kort till svar, men så fort den där tjejen försvunnit ut ur grottan ser hon sig om, de övriga kommer inte stoppa henne. Vänta lite, ingen skulle försöka stoppa henne! Ester reser sig, rullar ihop sovsäcken med kniven i bältet och lägger ned sovsäcken i väskan. Det är bara att gå. Ethan drar upp väskan på ryggen med en ledig rörelse och börjar gå ut ur grottan.

Sonia sitter uppe i ett av träden. Hon håller noga uppsikt över grottan och väntar på Jennas återkomst. Plötsligt ser hon personen som satt inne i grottan komma ut. På ryggen sitter en ryggsäck. En våg av igenkännande sköljer över henne. Det är hennes. Hon funderar på vad hon borde göra. Hon bestämmer sig för att följa efter. Hon tar sig från träd till träd. Eftersom de sitter så tätt är det lätt att hoppa från gren till gren. Till slut stannar hon och väntar på att tjuven ska komma.

(Menar du mig nu? xD)

((Ja ))

(Ahkej.)

Ester märker inte att hon tagit fel väska. Hennes egen ligger kvar därinne, men hon märker inget. Ester bara klättrar ned och går vidare med samma lugn som Ethan skulle ha haft om han faktiskt fanns på riktigt. Med hennes ena kniv i hand den här gången. Hon ska bara ta sig därifrån, det kommer fungera utmärkt. Hon är redo för vad hon kan möta på vägen... det är vad hon hoppas på åtminstone.

Sonias ögon smalnar. Hur kan man vara så usel?, undrar hon för sig själv samtidigt som hon skyndar sig för att hinna ikapp tjuven. Han, Sonia misstänker att det är en han på klädseln, går långsamt, som om han inte gjort något fel. Sonia störs av det. Nog måste han vara rädd att någon skulle komma på honom? Hon klättrar tyst från träd till träd, men snart börjar de stå glesare. Sonia tänker över vad hon borde göra, det var hennes fel att ryggsäcken blev lämnad oövervakad, och det är hennes sak att ta den tillbaka. Därför hoppar hon ner på marken och höjer sin revolver, för första gången medvetet mot en människa.

Ester hoppar till en aning, men drar ändå kniven.
"Vad är ditt problem, tjejen?" Säger Ethan irriterat och håller hårt om knivens handtag, han borde ta fram den andra. Jäklar, om han överlever det här kommer han ta fram den. Ester spottar på marken för att liksom understryka att hon inte bryr sig. Hon kommer göra det som krävs. Hon måste vinna, hon måste överleva. Ester motstår att sucka, väntar på svaret, eller på skottet. Hon kommer undvika skottet, hon vet hur man gör.

"Ge tillbaks ryggsäcken!" Morrar Sonia och går närmare. Hon hoppas att det går smärtfritt till och att hon kan spara sina dyrbara kulor. Hon kan fortfarande inte förstå hur tjuven kunde vara så usel.
"Jag vill inte skjuta. Ge mig bara ryggsäcken så låter jag dig gå. Jag har viktiga saker där i." Hur kunde hon vara så dum!? Hon sade att det fanns viktiga saker i ryggsäcken, det var det värsta man kunde säga.

"Huh?" Säger Ester den här gången, faktiska Ester. Hon drar genast av sig väskan och ser att det inte är hennes. Då måste hon ju tillbaka dit. En suck slipper ur hennes läppar. "Får jag ta ut mina saker först, det var inte meningen att blanda ihop våra saker." Säger Ethan den här gången då Ester kommit på att hon inte får avslöja sig riktigt än. Tänk om hon inte går på det, vad ska hon göra då!? Ljuga, hon är usel på att ljuga när hon är rädd, eller nervös. Ethan bryr sig bara inte och drar ur sin sovsäck, det är allt som lagts ned innan han stänger väskan.

((Nu gör Leia någonting random.))

Leia satt inuti den rymliga grottan och slipade en av knivarna.
Den som inte var tillräckligt vass nog, tyckte hon.
Hon fortsatte att dra den platta stenen mot skaftet samtidigt som hon tänkte över situationen.
Alla här verkade vara på samma sida. Sidan där man inte gick säker. Sidan där man flydde.