PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

Lennox stänger glasdörren till kontoret och vinkar till grabbarna att sätta sig ned. Själv ställer jag mig bredvid Lex som har suttit sig ned i sin lyxiga kontorsstol. Vanligtvis ska överhuvudet vara stationerad på Pentagon, men med tanke på händelserna, som Ceeth förklarade i bilen var utförda bakom Hagels rygg, med order från Obama, är det inte så konstigt att Lennox är här, även om det är tillfälligt.
Jag sveper med blicken över kontoret och det jag ser är fotoramar av Lex och hans familj (den som övergav honom när han tog sig an mig och Ceeth), oss, och hans bästa barndoms vän, en Golden Retriver vid namn Carl. Annars är rummet ganska kalt, då Lennox inte använder detta rum som sitt huvudkontor.
"Så..." säger Lex och lutar sig framåt. "Ni ska vara glada att de andra i teamet inte kommer ihåg vad ni gjorde mot Emma, och speciellt mot Amanda." Jag ser hur Eric stelnar till som om han blivit slagen i ansiktet; Crystal behåller sin blanka mask på och nickar bara.
"Jag vill att ni ska vara på våran sida, att ni inte ska gå tillbaka till det resterande av Sams gäng. Jag vill att ni ska se er själva som en del utav SKILLS teamet och jag vill att ni ska träna med dem, och bygga upp en ny relation till de andra." Han vänder sig mot Crystal. "Om jag hör ett enda ord om konflikter mellan dig och Nick eller Ceeth pga Emma eller Haz, kommer jag genast se till att du blir dömd för förräderi."
Crystal rätar obekvämt på sig och ska precis kontra med whatever bra kommentar han har på tungan, men blir avbruten då det knackar på dörren. Den som har orsakat avbrottet väntar inte på ett "kom in", utan bara öppnar dörren och kommer in.
"Ni ville se mig, sir." En lång och fotomodell byggd, ung kvinna har kommit in i rummet och ler mot Lex. Hon har blont, axellångt hår, och lex blåa ögon.
Samantha!
Jag inser att jag sagt namnet högt och Samthy ser på mig med ett brett leende. "Hej, Emmy, det var ett tag sedan."
Jag nickar totalt stum.
Lennox harklar sig plötsligt och vi alla vänder oss mot honom. "Emma, du känner henne redan; Chris, Eric, detta är min dotter: Samantha Lennox. Hon är den, tillsammans med Ceeth, som letade upp de i SKILLS teamet som blev ivägskickade."
Hon ler brett och stort mot oss, och lex ser stolt ut.
"I alla fall," säger Lennox, "Samantha kommer att visa er till era rum, det är middag kl 1800, och jag vill se er alla i Skjutrummet vid 0600 timmar imorgon."
Med det lämnar vi kontoret och Samthy visar oss vägen till våra rum.

((Carl? Really?
Also btw I'm not letting f****** anyone coming in between Haz and Peet they keep me alive but do whatever you want with Nick and Em they can handle conflict and also duh meant to be so whatever it'll always get solved lol))

Peter hade rätt; deras rum är coola.
Kanske inte coola på samma sätt som de lyxigare, stora rummen de hade på Pentagon, men definitivt coola ändå. Hazel's rum är mindre än hennes gamla, men också mysigare - en stor bokhylla tar över mestadels av en av väggarna, ett skrivbord med ny tech (sprillans ny Mac-dator, troligen en modell som inte kommit ut en, och en telefon som ser lika modern ut som iPhone men, när Peet flinar och kastar ned den i golvet och ignorerar Hazel's flämt, visar sig vara lika hållbar som en Nokia) står i ena hörnet vid ett fönster, en ganska liten garderob (vilket inte är något problem som helst) finns också, med en lagom stor säng och en TV som hänger mittemot. Väggarna är naturvita och möblerna i mörkt, lyxigt trä, vilket ger rummet en mysig och halvt gammaldags känsla som Hazel älskar. Det påminner henne om hennes mormors hus.
"Pga. minskade resurser så får vi nu dela dusch- och badrum," Förklarar Peet medan Hazel provar sängens studs. "SKILLS-tjejerna får ett - jag visar dig var det är strax - och killarna ett. Och oroa dig inte, det är fingeravtryckslås som är omöjligt att hacka. Ceeth bad om det i rädsla för att Nick skulle göra, du vet-"
"-En 'Nick'?" Frågar hon roat.
Peter nickar.
Han visar henne till tjejernas dusch- och badrum och låter henne gå in och utforska själv - det är enormt, rent och generellt fantastiskt (särskilt jämfört med de hon hade på flickskolan). Peter lämnar henne sedan för att leta reda på sin bror, och hon får en chans att duscha och byta om; i hennes garderob hittar hon praktiska, sköna kläder i militärstil (en röd t-shirt med ordet SKILLS stämplat på i svarta, halvt-slitna-för-effektens-skull bokstäver och militärbyxor med fantastiskt många fickor - gud, vad hon har saknat fickor) som hon drar på sig. När hon ser sig själv i spegeln kan hon nästan låtsas att inget har förändrats, förutom hennes ojämnt utväxta hår. Hon påminner sig själv att hon måste göra något åt det, men låter det vara utsläppt för stunden.
En stund senare knackar det på hennes dörr, och hon öppnar för att se Emmony ståendes utanför med en matchande tröja. Faktumet att hon är här, med Hazel, igen, har inte riktigt sjunkit in ännu, och den mörkhåriga tjejen känner en ny blixt av glädje när hon lägger ögonen på det välbekanta ansiktet.
Emmony verkar också på gott humör.
"Kom, vi ska ner till matsalen - klockan är 6," Säger hon muntert. "Och, det är någon jag måste introducera dig till - Samantha, Lex' dotter. Hon möter oss i matsalen."
"Har Lex en dotter?" Frågar Hazel förvånat. "Hur gammal?"
"Äldre än oss," Svarar Em.
"Är han verkligen så gammal?"
"Syns inte, eller hur?" Skrattar hon. "I alla fall, kom. Maten ska vara super."
Hazel ger henne ett leende, reser sig och följer med henne ut.

((Good? Idk how to write Samantha, so you'll have to take care of that too heh))

((Eyo, nesh!!!!!!! Im finally doing this!!!! YEYYYYY!!!!! Have fun, feel free to tell me if you want m0e to change the convos from Hazel!! enjoy!!)

Medan vi går genom korridorerna i The Chicago Base, och Haz pratar om hur hennes senaste två år har varit, kan jag inte hålla tillbaka minnena från min tid här, i Chicago, från mina tankar. Det var här jag och Nick blev tillsammans för första gången, här som jag fick min tatuering, här som vi såg Rebecca komma på fötter igen, och här som vi hade våra första brand- och stressövningar.
Men många dåliga minnen finns också; min första skottskada, Ceeths första ”assassin”-uppdrag, Tom och Klydes ettåriga fejd som kom till ett slut när Klyde hamnade i en koma på tre månader, och…
Och Amanda Stars första och sista ord inför mina öron.
Skuld och ånger kommer som ett knytnävsslag i magen, och jag måste hålla tillbaks känslan av att behöva spy.
”Är du okej?” Hazels röst drar mig tillbaka till verkligheten, och jag sväljer.
”Ja, det är okej, bara… minnen.”
Hon nickar. ”Peet, han berättade att ni varit här mycket, att ni hade mött många… komplikationer här, att ni nog skulle behöva lite tid att vänja er.” Hon håller upp dörren ut åt mig och jag ler tacksamt.
”Så,” säger hon bestämt när vi kommit ut i den svala Marsh-luften, ”vad är det med de nya, tvillingarna, Eric och…?”
”Crystal,” fyller jag i. ”Chris.” När hon är tyst fortsätter jag. ”De… Jag träffade de på ett uppdrag för länge sedan, vi blev inte direkt vänner…” Jag sneglar på Hazel. Ska jag berätta sanningen eller inte? Jag skakar på huvudet. ”Sanningen är att vi, hela SKILLS-teamet har träffat Eric och Crystal många gånger, men de andra kommer inte ihåg det. Deras minnen har blivit utsuddade.”
Hazel rycker till lite. ”Varför då?” frågar hon, och vi närmar oss matsalen som ligger i en separat byggnad.
”Vi hade våra anledningar. Jag lovar jag ska berätta allt…” Allt som behövs. ”…men inte nu. Du måste lova att inte säga ett enda ord till de andra, det var idiotiskt att ta med tvillingarna hit.” Jag lägger en hand på dörrhandtaget, men öppnar inte, utan vänder mig mot Hazel. ”Deal?”
Hennes ansikte har hennes neutrala, jag-ska-låtsas-tänka-på-saken-för-att-stressa-dig min, och jag väntar tyst.
Sedan ler hon. ”Deal, men du måste berätta vad som pågår.”
”Det ska jag.” Jag ler tillbaka mot min ”nyfunna” vän som var så seriös och styv för tre år sedan, men nu är nästan lika chill som vi andra, och öppnar dörren.

”Så, Samantha, vad har du att säga till ditt försvar?” Nick har ställt sig upp på bordet och tittar ned på en småleende Sammy Lennox.
”Jag kan inte minnas frågan, Herr Domare, kan då ta de igen?” Hon får resten utav bordets gäster – jag, Ceeth, Peet, Klyde, Hazel, och Tom – att fnittra och Nicholas Nott grimaserar.
Han kickar upp en sked från bordet och fångar den i handen. Självsäkert pekar han sitt nya vapen mot Sam. ”Du är borta i åtta år, utan att höra av dig, och sedan kommer du tillbaka, out of the blue, och tror att du är en av oss.” Han snurrar ett varv och lägger armarna i kors. ”Nå?”
Samantha rätar på sig och harklar sig. ”Well, Herr Domare, som en icke föräldralös, icke militär, har jag ett liv utanför ert så-kallade team.” Hon lutar sig tillbaka. ”Du vet det är nyttigt att komma bort från uppdrag och pistoler ett tag, va? Personligen tror jag att du skulle behöva det, speciellt efter en liten drogincident?” Hon ler triumferande när alla runt bordet drar efter andan dramatiserat och ”ooo”-ar. Klyde och Tom skrattar – de var trotts allt de som drogat Nick för det som känns som igår, men var två och ett halvt år sedan. Jag ler.
Sam har alltid varit den som vägrat sjunka, den som alltid stått på stadiga ben och holt oss andra uppe. Även om hennes mamma tog Sam med sig när Lex skilde sig – jag var bara 10 då och Samantha 13 – stannade hennes mod och säkerhet kvar med oss. Det är skönt att ha henne tillbaka igen.
Nick fnyser och hoppar ned från bordet för att sätta sig bredvid mig. ”Du, jag har haft nog med pauser och vanligt liv, två år faktiskt.” Han ler mot mig. ”Förresten så tänker jag inte lämna Emma igen.” Han lutar sig mot mig och pussar mig på kinden, vilket får Klyde och Tom att ge ifrån sig kvävnings och kräk ljud, och än en gång skrattar de andra runt bordet.
”Ni, ni sårar mig,” säger Nicholas med ett leende. ”Ni alla bara sårar mig.”
Klyde skrattar. ”Awww, ska du börja gråta?”
Nick kastar skeden mot honom, men Kyde är snabb nog att fånga den. Nick lutar sig tillbaka igen.
Det är tyst runt bordet en stund, men inte länge. ”Så, Hazel Grace, berätta, vem är du och hur hamnade du här med dessa korkskallar?” frågar Samantha nyfiket. Alla blickar vänds mot Haz.

((Tell us your storry!!!!))

((Haz' convo was great, no need for changes! Ugh this will be hard, let's see how much I remember jfc))

Hazels höjer huvudet från maten, tittar på Samantha med ögonbryn höjda i förvåning.
"Jag?" Hon blinkar. Samantha ler långsamt.
"Ja, du," Säger hon. "Berätta lite om dig själv! Här har vi inga hemligheter."
Haz missar inte hur alla utbyter halvt obekväma blickar, men Samantha bara strålar. Haz skruvar lite på sig.
"Um, jag-vart ska jag börja?" Frågar hon hjälplöst. Peet ler.
"Från början?" Försöker han.
Hazel känner sig hemskt obekväm, och hon harklar sig försiktigt.
"Jag är uppväxt i Houston," Börjar hon tafatt. "När jag var liten dog mina föräldrar, och jag flyttade till min mormor."
Vad lätt det låter, när det bara är ord. Hon har väl sagt de för många gånger för att de ska vara något särskilt längre. Peters hand tar hennes under bordet, men hon ger honom en blick för att säga att allt är okej.
"Jag kom hit för att, um, Mike Thompson ä-var en släkting. Och... Ja. Jag upptäckte min skill - bågskytte - på Pentagon, och sen hamnade jag i teamet, och sen skickades jag iväg, och... nu är jag här igen."
Lamt slut, och hon kände sina kinder bränna, men Peter klämde hennes hand.
"Okej," Klyde nickade långsamt. "Okej. Jag visste att du är halv robot, men gud, jag hade glömt hur dålig du är på att prata."
Tom kväver ett leende, och Peet säger:
"Hey-"
"Han har rätt," Stoppar Hazel med ett litet leende. Hon vänder sig till Samantha. "Förlåt, jag suger på det här. Jag har inte mycket intressant att berätta jämfört med er alla, med era uppdrag och hemligheter och allt."
Tom lutar sig tillbaka i stolen med ett flin.
"Alla kan inte vara lika coola som oss."
Samantha ignorerar honom och ger Hazel ett leende.
"Oroa dig inte. Tro mig, att ha ett läskigt och dramatiskt förflutet är inte lika kul som man skulle tro."
Hazel tänkte på vad hon fick veta om sina föräldrar på Pentagon, och stirrade ner i sitt glas.
"Jag har börjat inse det," Sa hon och tog en lång klunk.

((i dont freaking know man idk))

"Mina damer!" Chuck ser över på Hazel, Samantha och mig. "Och ärade kvinnor. Ni har kallats hit idag för att få era separata uppdrags handvisningar."
Chuck Tennings är CB's uppdragsgivare och kontrollant. Han ser till att alla har något att göra, och att det görs rätt och riktigt. Han togs ur tjänst efter 10 år inom FBI p.g.a. en olycka som kostade honom en arm. Efter det fick han jobb här på CB när vi i SKILLS-teamet blev stationerade här första gången. Nu när vi är tillbaka och i tjänst så är Chuck som ett barn på Julafton.
"Jag ska gå rakt på sak: Vi har tre prioriterade fall; ett här i Chicago, ett i UK, och ett i Japan."
"Japan?" Nick lutar sig fram. "Varför ska vi ta på oss det?"
Chuck skakar på huvudet. "Det var er gamla vän Hinami-san som ringde för några dagar sedan. Hon har tydligen problem med attacker mot henne och hennes familj. Det var tur att vi inte har hållt kontakten superbra - om hon ringt till Penta skulle det ha varit svårt att starta ett uppdrag."
Ceeth reser sig upp och går fram till Chuck. Han räcker över en bunt häften till Tennings.
"Tack Crown." Chuck harklar sig. "Emma, Nicky, ni ska till England." Han ger oss varsitt häfte. "Drog-fall på en skola i Centrala London."
Nick ler brett. "Nice."
"Klyde, Tom..." Chuck ser på Eric och Chris "...Twins... Ni följer med Ceeth till Japan." Han vänder sig till Peter och Hazel som sitter bredvid varandra. "Ni två får stanna här och ta hand om utredningen utav en liga som har specialiserats sig på att snatta." Han ser på Peet. "Jag vet att det inte är stort, men Hazel måste få lite mer... i sitt CV innan hon kan följa med på större uppdrag."

Det knackar på dörren i samma stund som jag är klar med att packa det jag behöver för uppdraget vilket är:
Två Shortswords
Ett gäng kastknivar (utifall att)
Stunner och pistol
Kläder (vi får kläder som matchar våra uppdragsbeskrivningar, men vi har en viss frihet)
Böcker (duh..)

Jag hoppar upp från golvet och öppnar dörren där Nick står lutad mot väggen. Hans hår är rakat på sidorna och färgat svart och grönt. Han ler brett.
”Jag ser att du har varit till frissan…” Jag flyttar på mig så att han kan komma in i mitt rum.
Han slänger sig på min säng och skrattar. ”Du med.” Han har rätt. Mitt hår är nu kortare än förut.
Jag sätter mig bredvid honom. ”Vad ville du?”
”Jo… Vi måste ha lite regler.”
Jag höjer på ögonbrynen. ”Regler?”
Han nickar. ”Vår uppdragsbeskrivning säger att vi är adoptivsyskon.” Han ser på mig. ”Jag vill inte att saker ska bli fel mellan oss igen.”
”Yo, inget kommer att gå fel…”
”Emma, regel nummer ett: vi måste båda ha tillåtelse att komma nära till våra uppdragsmål – på en nivå som är mer än vänner.”
Jag nickar. ”Okej, regel numer två: dessa ’förhållanden’ får inte gå längre än till kyssar.”
”Tre: DU får inte göra den där saken du gör med håret när du flörtar.”
Jag lutar på huvudet och tvinnar en utav mina lockar runt mitt pekfinger. ”Vilken sak?”
Han skakar på huvudet. ”Inte sjyst.”
Jag flinar. ”Men då får inte DU inte göra din sak med öron.”
Han stirrar på mig, sedan börjar han gap skratta. Han sätter sig sedan upp. ”Du menar det här?” Han sträcker ut en hand och smeker undan en hårslinga från mitt ansikte och fäster den bakom mitt öra. Sedan låter han sin hand följa siluetten utav mitt öra och nyper sedan lätt i min örsnibb.
Jag lutar mig fram och kysser honom. ”Ja, det…”

När morgonen kommer är vi all klara för våra resor. Nicholas har på sig en punk-utstyrsel, jag jeans och en kofta samt glasögon, Ceeth och de andra; deras vanliga kläder.
Chuck står framför oss tillsammans med Eps och Samantha. ”Ingen utav dessa uppdrag är särskilt svåra; inte svårare än de uppdrag ni redan gått igenom.” Han ger Hazel en ursäktande blick. ”Jag är säker på att vi kommer att ses igen.”
”Aye, kom igen Chuck, de kommer tillbaka, det är inte så allvarligt.” Eps vänder sig mot oss. ”Ni ger oss dagliga uppdateringar om vad som händer. Vi kommer att acceptera en radiotystnad på upp till 10 dagar. Om det överskrider det talet, kommer vi att avbryta uppdraget och skicka hjälp. För er på Japan-uppdraget gäller den dubbla tiden.”
Samantha tar ett steg mot Peter och Hazel. ”Ni två kommer att rapportera till mig.” Hon ler. ”Jag är boss…”

Två bilar lämnar basen den dagen; en till närmaste flygplats – den andra till en annan flygplats längre bort. På ett flyg till Tokyo sitter tre före detta soldater och specialagenter med två förrädare och kriminella. På ett plan till London finns två ungdomar med ett molnigt och mörkt förflutet som dryper i rött.
På båda flighter finns bagage med vapen och förfalskade identiteter till undercover-uppdrag i två världsdelar. På dessa plan finns skuggorna utav barn som aldrig fick livet de förtjänade.