Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

Ett tag senare kommer Deianeira tillbaka med famnen full av ved och stora, döda harar. Alexis hade i alla fall lyssnat på henne och inte lämnat platsen verkade det som, och hon började att fixa brasan utan ett ord.
Snart fyllde rök och lukten av grillat kött luften.

Alexis stirrar just nu på en punkt uppe i luften, som om han kunde svära på att han just sett något där som inte borde vara där. Lika plötsligt som han sett det första gången dyker "det" upp igen. Vilket råkar vara Hermes och Alex backar genast upp mot bergsväggen.

Luften ändrades. Det började krypa under Deianeira's hud, hennes nackhår reste sig, skvallrade om en gudomlig ankomst. Hon vände sig och såg den bevingande Hermes. Snabbt reste hon sig och neg.

Alexis ser spektiskt på guden, ja... han är fortfarande skeptisk och allt det där om gudar och sånt. Vad kunde han vilja egentligen?
"Vad vill du?" Undrar Alexis irriterat. "Nej, förlåt. Ursäkta. Jag menar. Vad vill du, hedervärde gud av resor... hade jag rätt nu?" Fortsätter han lite tvekande.
"Du verkar inte speciellt välinformerad om gudar för att bo i Grekland.." Svarar Hermes och Alexis himlar med ögonen till svar.

Deianeira kastade Alexis en arg blick som sa tyst om du inte vill bli dödad, och vände sig mot Hermes med ett sött leende.
"Jag är ledsen för min väns beteende. Hans föräldrar lärde honom inte så mycket om Er och resten av gudarna och gudinnorna." Hon hoppades det skulle skyla över det hela. "Men jag hoppas också på att veta anledningen av Er ankomst?"

Alexis ser ursäktande på henne och biter sig själv i läppen för att han inte ska säga något mer. Utan istället bara lyssnar han, egentligen försöker han rättare sagt att inte säga något respektlöst.
"Athena skickade mig för att lämna dig ett meddelande." Säger Hermes och ger Deianeira en pergamentrulle. "Och Asclepius sa till mig att säga till din uppnosiga vän här att ta kontroll över sina impulser."

Deianeira rodnade häftigt, både åt tanken att hennes mor Athena faktiskt hade skickat henne ett meddelande och om Hermes yttrande om Alexis.
Hon tog emot pergamentrullen och neg lite.
"Tack, Lord Hermes. Vi skall ansluta oss till Er på Olympus så fort vi har rett ut några... Saker." Hon kastade Alexis en tveksam blick.
Hermes nickade, log lite och svävade upp högre i luften. Han flög över de två halvgudarnas huvuden och upp bland molnen till bergets osynliga topp.
Så fort han var utom sikte suckade Deianeira lättat och sjönk ner bredvid Alexis.
"Du måste vara mer respektsfull." Sa hon. Orden var menade att vara skarpa och krävande, men hon var själv väldigt uppskakad av det hela att hon inte orkade vara arg. Hon stirrade på pergamentrullen i sin hand. Ett silvrigt band var elegant knutet runt det. Hon knöt upp det, tittade vördnansfullt på det innan hon räckte Alexis rullen och använde bandet till att sätta upp sitt hår.
Sedan stängde Deianeira ögonen och frågade:
"Läs vad det står för mig?"

Alexis ser på rullen, flackar med blicken en aning innan han tar emot den och öppnar upp den. Det står... någonting. Han försöker att inte ser lika nervös ut som han egentligen är. Men vissa ord kan han åtminstone forma. Något om "stolt", "vishet", "mod", "varning" sitt eget namn och han misstänker starkt att han se ordet "profetia" i texten också sedan tittar han upp på henne med ett ursäktande uttryck i ansiktet.
"Jag... alltså... jag kan inte läsa det här." Säger han och räcker tillbaka pergamentet. "Jag kan knappt läsa alls." Fortsätter han förklarande, han skäms och det hör man. Han borde väl kunna läsa åtminstone. Om han hade kunnat läsa skulle han säkert ha vetat mer om gudarna än han vet nu om han lärt sig det.

Deianeira's armar värkte efter att ha skjutit pilbåge så mycket. Hennes huvud smärtade och hennes ben var helt ostödbara efter så mycket springande. Hon var utmattad, utsliten, och det kändes som om inget kunde överraska henne.
I vanliga fall skulle hon gjort en smått elak kommentar till Alexis brist på förmågan att läsa, eller inte trott honom. Eller bestämt sig för att lära honom.
Men som sagt var Deianeira för trött. Hennes ögon kunde inte hålla sig öppna, även om hon inte var sömnig. Hon var trött på sättet då inget spelar någon roll längre, på sättet som gör att man inte orkar röra sig men inte kan sova. Så hon stängde sina ögon och knöt ihop sina händer och vände ansiktet mot himlen.
"Snälla visa honom visdomen i förmågan att kunna tyda tecknen som används till text, Pallas Athena. Låt en bris av lärdom blåsa igenom Alexis huvud och öppna hans ögon för denna konst, och även om det så är bara för denna gång, låt honom kunna läsa ditt meddelande högt för mig, mor."
Hon visste inte om hennes mor hörde henne eller brydde sig. Kanske tyckte Athena att Deianeira var lat. Det var nog hon också.

"Jag tror inte att de uppfyller varje önskan." Säger Alexis som gått tillbaka till att vrida och vända på pappret för att dra upp något mer, samtidigt försöker han koncentera sig runt varningen. "Okej, hon är stolt över dig, något om pilbåge och... något ord som stavas e-x-c-e-l-l-e-n-t runt det, något om vishet och mod - fortfarande om dig. Hon varnar för... tror det är min medverkan i profetian." Alexis lägger huvudet på sned. "Me... Jag... Jag finns på... Olympos?" Läser han hackigt nog. "Undertecknat Athena, varför glöder bläcket förresten? Det var inte praktiskt." Säger Alexis till slut lite kritiskt.