Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Olivia kommer in i tältet för att se Kol går unt i rummet. Hon torkar bort blodet från munnen.
"Och får man fråga varför du går runt som en osalig ande?" Frågar Olivia honom med halvt som halvt oroligt uttryck in ansiktet.

Kol stannar upp och tittar på Olivia.
"För att jag kanske...jag menar...jag är en helalv", sade han och trodde inte att hon skulle förstå. "Christian är min farbror och han vill ta med mig till Alv-landet."
Kol satte sig ner på ett av borden och tittade på Christal som såg väldigt uttråkad ut.
"Vad ksa jag göra?"sade han och slog sig själv i huvudet.

Olivia satte sig bredvid honom.
"Åka dit?" Svarar Olivia och lägger huvudet på sned. Det smärtar att säga det. Men Olivia kan för en gångs skull hålla masken. "Ja, om det är det du vill. Jag tror inte NÅGON vill vara kvar här." Säger Olivia och pekar menande utåt där något just exploderade. Vilken tajming vissa saker har. "Men..." hon tar ett djupt andetag. "Du kanske har någon anledning till att stanna i något som påstås vara helvetet?"

"Jag vet inte", svarade han och tänkte på Christian. "Fast, det sägs ju att alv-landet är fredslandet väl?"
Han suckade, han ville inte vara kvar här, på samma gång som han ville och Christian verkade insistera på att Kol skulle följa med.

"Jo, det är det." Svarar Olivia och känner sig sjuk igen trots att hon just varit frisk. "Om du har chansen ta den. Det vore elakt att be dig stanna kvar." Fortsätter Olivia utan att låta som Olivia. Hon låter lite fjärran och annorlunda. Men ändå så menar hon det. Hon bryr sig om Kol, mer än hon vill erkänna och därför vill hon inte att han ska vara med i kriget, men hon vill inte att han ska åka heller.

"Ni kan väl följa med mig!"sade Kol och såg på Jacob. "Han behöver vård och det massvis med sådant i fredsvärlden, Aley kan också komma med och du behöver komma bort från din pappa!"
Christal såg på honom om om han vore dum i huvudet.
"Se inte på mig så där", sade han åt henne men hon såg bara ut att himla med ögonen.

Olivia skakar på huvudet.
"Min pappa kommer bli fängslad." Säger hon tonlöst. "Och jag tror inte att jag får komma dit. Jag är en halvmänniska, halvvampyr, som sedan blev till en mutant på grund av att min pappa ville hämnas på sin egen frus död. Jag är inte det minsta fredlig." Säger Olivia och plötsligt märker hon något i ögonvrån. En röd dräkt, fienden.
Hon och försöker se det röda igen men det är försvunnet.

Christian kom fram i tältöppningen, han hade bytt om från sina doktor-kläder.
"Kom nu Kol", sade han med sin melodiska röst. Det var en befallning, ingen fråga. Kol såg på Olivia och sedan på sin farbror.
"Varför?"frågade han stelt.
"Lek inte med mig, kom nu!"sade hans farbror otåligt. "Din far hade velat det här."
Kol kände hur ett sting gick genom hjärtat då han nämnde Kols far.
"Du har gjort vad du behöver i den här världen, fredsvärlden väntar på dig", svarade Christian och såg sedan på Olivia, "din tur kommer också."
"Så det är inte bara alver i den världen?"frågade Kol oförstående.
"Nej, men mest av den sorten, det är alverna som har det högsta befälet där, men andra är också välkomna, bara de gjort sitt i denna värld."svarade Christian vist. Christal hade redan ställt sig bredvid Kols farbror och såg bedjande på Kol.

Olivia har en står lust och säga åt Kol att han inte ska åka, att han ska stanna. Men istället, som hon ofta gjort, så låter hon andra få lyckan.
"Åk du. Ha så kul." Säger Olivia och hon försöker inte ens att le eftersom det gör för ont. Om någon kommenterar ska hon säga att hon har lite ont i armen. Hon hoppas att han inte åker. Hennes hjärna har dock lagt av och det värker inombords. Varför måste det göra så? Kan det inte räcka med den hon redan har?

"Kol", sade Christian allvarligt, "om du inte kommer nu slipper du aldrig mer dit. Olivia, Aley och Jacob kommer snart efter dig."
"Och hur vet du det?"frågade Kol med ens.
"För att jag är en alv, min far, din farfar, kan se in i framtiden", svarade han och Kol suckade.
"Lovar du?"frågade han och Christian nickade. Kol vände sig mot Olivia och kramade snabbt om henne.
"Vi ses snart, jag lovar!"sade han innan han gick efter Christian.


((BRB! äta.. --> ))