Svart EMO

Nå nog kan jag väl skriva ett innlägg då de finns int nå vettigare att gö ;D

Jättebra! ♥ Mer snart?

Supeeerkapitel! berätta allt nu Nick - ? ♥ ♥ ♥

Hejsan mina kära läsare! Här kommer ett nytt kapitel! Hope you’ll like it!!!!


Kapitel 41

Kimberlie
Jag och Nicholas satt på Dumbledores kontor. Eftersom vi missat typ tre år av Hogwarts undervisning fick vi en kväll i veckan ha extralektioner med Dumbledore. Plus en kväll med Snape, en med McGonagall, en med Flitwick… osv. Man kan säga att vi var ganska upptagna.
Dumbledores lektioner var inte så mycket lektioner, mer information och grejer som vi missat. Vi fick veta jättemycket om Hogwarts historia och sådant. Jag älskade de lektionerna.
Lyckligtvis höll jag och Nick på att komma ikapp resten av eleverna. Inga lärare hade problem med oss (nåja, Snape kanske inte alltid var på sitt godaste humör på extralektionerna) och vi hade inga problem heller. Jag hade redan kommit ikapp i Trolldomshistoria och Trollformellära. Snart också i Förvandlingskonst, men just Trolldryckskonst var jag ganska dålig på.
Det vara bara tur att jag hade Nicholas. Han var en naturbegåvning i Trolldryckskonst, och Snape’s favoritelev (men det visade han för det mesta inte under de vanliga lektionerna). Nick hjälpte mig jätteofta med läxorna, och lärde mig små trick för att få brygderna att bli bättre. Utan honom skulle jag vart körd i ämnet.
”Det räcker för idag” sa Dumbledore till slut. ”Jag tror ni fått nog med information om Helga Hufflepuff för idag.”
Nicholas nickade trött. Jag log mot Dumbledore, men var också ganska trött.
”Samma tid, samma dag?” frågade jag.
Dumbledore rynkade pannan.
”Ja, det går nog bra. Se så, iväg med er nu.”
Jag reste mig, nickade artigt och tog min väska. Klockan var nio på kvällen, och jag ville hinna göra klart McGonagalls läxa innan sovdags, så jag skyndade mig.
Nicholas kom ikapp.
”Springer du iväg från mig?” skämtade han. ”Så ful är jag väl inte?”
Jag log hastigt.
”Måste göra läxan. Öh, vi ses senare.” Jag skyndade bort från honom.
Det hade blivit en konstig vana, att undvika Nick. Det var på grund av kyssen.
Den hade skrämt mig. I början, de första dagarna, hade jag sett det som något lyckligt och fint, något bra. Men i takt med veckorna så såg jag den dåliga sidan av allt.
Jag älskade Nicholas. Det gjorde jag verkligen. Men om vi kysst varandra en gång, var vi tillsammans då? Och om vi var det, skulle Nicholas vilja göra förhållandet officiellt? Jag ville inte ha något officiellt förhållande. Jag hade haft den stora turen att slippa bli retad, men jag tvivlade inte på att jag och Nicholas skulle bli det om vi sågs som ett par. Jag ville inte förstöra det vi redan hade i skolan med en fånig kyss.
Ändå kunde jag inte stoppa den varma känslan som spred sig i kroppen när jag tänkte på den. Det pirrade i magen. Men gång på gång sköt jag ifrån mig känslan.
Det kändes ändå som om mina ögon öppnats nu. Förr hade jag sett Nicholas som en bror, och inte lagt så mycket märke till hans utseende. Nu så var jag riktigt fascinerad av hans släta, ljusa hy, det kritvita håret, de svarta ögonen och den typiska, vältränade pojkkroppen.
Han var jäkligt snygg. Det kunde ingen förneka.
En ganska stor, för stor, del av mig ville dra honom till sig och kyssa honom igen. Jag hade ju faktiskt svarat med en kyss när han undrade om vi var ihop, så var det inte fel att nu undvika honom?
Samtidigt visste jag att det var dumt. Han kanske gillade mig, men om vi blev ihop skulle vi båda bli retade. Och det skulle kännas så…fel. Jag hade sett honom som en bror i flera år. Jag hade sett honom gråta, skratta och skrika. Att vi skulle börja dejta nu… nej. Hur skulle man kunna börja dejta sin (inte riktiga, men ändå) bror?
Utan att ha märkt det hade jag kommit til Ravenclawtornet. Jag sa snabbt svaret på frågan för att få komma in, satte mig i en fåtölj och började ta ut mina böcker och fjäderpennor. En stund senare satt jag och försökte koncentrera mig på texten, utan att lyckas. Tanken på att kyssa Nicholas igen distraherade mig, så till slut suckade jag och slängde pergamentet , boken och pennan i min ryggsäck igen.
Jag bara satt och tänkte. Tänkte på allt som Nick och jag gått igenom tillsammans. Var det verkligen så fel att inte bli ihop med honom? Brukade inte personer som gjort stora saker tillsammans bli ihop, som i romantiska filmer?
Nej, tänkte jag. Nej, det blev de inte. Det var bara löjliga filmer.
Jag väcktes ur min tankegång av att någon knackade mig på axeln. Jag hoppade till. Det var en liten flicka som gjort det, och hon såg vettskrämd ut.
Först fattade jag inte varför, sedan kom jag på: 1.Jag var en jäkla ignorerad läskig rymling. 2.Jag hade EMO-smink.
”Ja?” sa jag så trevligt jag kunde.
”Du är väl B-Black?” frågade flickan.
Jag nickade, lite förvirrat.
”Nå-Någon söker dig. Han väntar utanför dörren.”
Jag blev lite rädd. Var det Nicholas? Vad fan skulle jag säga till honom?
Jag reste mig ur fåtöljen och tackade flickan för att ha gett mig meddelandet. Snabbt slätade jag till håret och gick lite osäkert mot dörren.
Utanför stod Nicholas. Han verkade riktigt nervös. Hela ansiktet hade en röd nyans.
”Ja?” sa jag så lugnt jag kunde. Egentligen fick åsynen av honom hjärtat att dunka dubbelt så fort som vanligt.
”Öh… Jag har en sak att berätta.”
Nick såg så allvarlig ut att jag nästan blev rädd.
”Vad?” sa jag lite osäkert.
”Jag…Jag…”
Jag väntade, helt spänd.
”Öh…”
Han tittade desperat omkring sig, som för att hitta något som kunde stoppa honom från att säga vad han skulle säga. Nickholas’ blick föll på ett gäng tjejer. Jag lyssnade inte riktigt på de, men uppfattade några små ord:
”…ja, julbalen…”
”…jag ska gå med killen i…”
”Vem ska du gå med, då..?”
Jag insåg att det var julbal det året, och det kändes som om hjärtat skulle sprängas. Tänkte Nicholas bjuda ut mig?!
Hans ögon vidgades, som om han också just kom på att det var julbal snart.
”Vill du gå på julbalen med mig?”
Jag ville bli glad, kasta armarna om honom och säga ”ja”, som i överdrivna filmer, men något höll mig tillbaka. Det var inte det han skulle säga i början. Det var något annat, något allvarligare. Något sa mig att det var något hemskare också.
”Ja… Ja, gärna.” svarade jag med rynkad panna. ”Visst.”
”Öh… Bra.” Han undvek mina ögon.
”Då… ses vi sen” sa jag lite lamt, och tänkte precis gå in igen.
”Kim.” Nicholas tittade rakt in i mina ögon, och jag blev chockad. De var fulla av rädsla och frustration.
”Ja?” svarade jag.
”T… Ta hand om dig.”
Orden hade en djupare innerbörd, men jag visste inte vad. Det hade nog någonting med vad Nick skulle berätta att göra.
Jag greps av en överväldigande lust att kyssa honom. Jag vågade inte göra det framför alla, men jag gav honom en hård kram.
”Du vet att du kan berätta vad som helst för mig, va?” viskade jag. ”Vad som helst.”
Han verkade tveka, men nickade sedan. Jag släppte honom och gjorde ett tappert försök till leende.
”Det ska bli kul att gå på balen med dig.”
Jag gick in igen, inte alls nöjd med att ha låtit bli att kyssa honom.


Tadaaa!!!
Hände typ inget alls, men ändå... Lite om hur Kimberlie tyckte om kyssen. Ganska viktigt, eftersom man måste ju veta om hon också är kär i Nicholas, som han är kär i henne ♥ Jag måste också ursäkta, jag är ganska dålig på känslor...
Hoppas ni gillade det iallafall!

PS. Som många redan räknat ut, så skulle Nick berätta om att han var spion för Voldemort, men han vågade inte... .DS

UNDERBART Jag börjar ju gråta för tt Nick och Kim har det så bra Du är faktiskt en fantastisk författare Din berättelse får mig alltid på bättre humör

LÄS TIME! xD

Eller hur! Den är verkligen hur bra som helst!

Naw!

Tack allihopa! Ni gör mig såååå glada



(Skriv ett inlägg, tack... xD)