När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Xenia himlade med ögonen åt Fai, men hon förstod honom.
- De är trevliga, de är roliga att umgås med och de beter sig männskligt allihopa även Voldemort, sa Xenia lungt och såg på dem.
- Men om jag vore som ni skulle jag gå min väg och begrunda det ni hört, adjö, sa hon leende och de gick, hon vände sig om och såg på Fai
- Hur är det?, varför är du på så dåligt humör?, det är inte bara det här eller hur?, sa hon lungt till honom.

Fai såg på tjejerna men sa inget. han tittade ut genom fönstret och satt tyst en stund innan han svarade Xenia
"Jag vet faktiskt inte. jag har varit på dåligt humör ett tag utan anledning" sa han och tystnade sen, han visste inte hur mycket han skulle berätta för henne "det är väll lite andra saker med" sa han tillslut, han visste helt enkelt inte vad han skulle säga. han undvek hennes blick, hon skulle ju ändå förstå att det var något. han såg Scorpius ute på området och såg likheten i Draco, och hade hans far brytt sig hade om sin son hade han kidnappat honom för länge sedan

Xenia såg tyst på honom men sa inget.
Hon visste mycket väl var det var, eller hon trodde det.
Men hon ville inte tränga sig på honom, men de hade kännt varandra så pass länge att hon tyckte han borde erkänna det.

Fai undrade vad hon tänkte, men han ville inte rrota i hennes tankar i onödan. han undrad ehur mycket hon visste. han hade aldrig sagt något till nån. så hur kunde hon veta? eller gissade hon bara? tänk om hans mor visste? han ville inte att hon skulle oroa sig för honom. Fai såg på Xenia
"Hur mycket vet du?" sa han tillslut utan att le

- Egentligen vet jag väll ingenting, jag gissar väll bara.
Jag hade hoppas på att du vill berätta själv, men okej då, sa hon och såg på honom.
- Du mår inte bra på grund av det du upplevt med Draco, kan tänka mig att du har mardrömmar om det ibland, sa hon osäkert hon visste inte hur han skulle reagera.

Fai nickade lite och såg ut genom fönstret
"Trodde du verkligen jag skulle berätta något själv?" sa han undrande och blev sen tyst en ra stund innan han sa något "det är väll en del av det" sa han bara. det var lika bra att inte berätta om hämnd planen, han ville inte att någon skulle stoppa honom.

- Nej, det trodde jag väll inte, jag hoppades väll.
Jag har väntat i evigheter på att du skulle säga något, jag vill inte pressa dig, sa Xenia milt och såg på honom.
- Vilken är den andra delen då?, sa Xenia och kröp upp i fönstret vid honom.

"Precis, jag säger det inte till någon" sa han enkelt "jag bara ler. tror du mor misstänker något?" sa han. Fai ville inte ge henne mer bekymmer. han ville inte att Cara skulle oroa sig för honom som hon gjorde när han var liten. han såg på Xenia men sa inget först. "jag vet inte om jag kan berätta det" sa han och såg ut genom fönstret

- Jag vet och dina falska leenden gör mig vansinnig, sa Xenia enkelt och nickade.
- Vad tror du?,vet jag det så vet hon deffenetivt det, eller lite i alla fall, sa Xenia fundersamt och såg på honom.
- Du gör som du vill, men jag lär ju knappast bli förvånad över det, sahon lätt och följde hanns blick ut, ut på skolområdet.

Fai såg på henneoch skrattade torrt "vad ska jag göra då? det är mitt sätt att låtsas att allt är okej" sa han bara, han kunde ha gått runt och varit sur men det hade inte känat något till. han suckade sen "jag hoppades att hon inte skulle få veta, jag vill inte att hon ska oroa sig eller vara ledsen. jag har redan gett henne nog med problem" sa han och skrattade sen "inte? kanske inte men du hade nog försökt stoppa mig" sa han