Vamäxan Sarah

SUPERBRA

AWESOME! ♥

Ni är bäst! ♥

Men nu måste jag tyvärr berätta att på datorn som jag skriver kapitlen på, så funkar inte internet. Jag har ett klart kapitel tills när det kommer tillbaka.
Och det tog så här lång tid tills nästa kapitel eftersom jag har varit "bort rest" i en vecka.
Hoppas ni inte blir arga nu bara. D:

Neij, såklart inte!

nej då det blir vi ju inte!!
OCH du är bäst ♥

Ni Är Bäst, OKEJ?! ♥

Nu kommer kapitlet ändå, internet funkar igen så. ^^

Kapitel.26
Var ska hon bo egentligen?
En månad senare

Jag gick sömnigt ner till köket och tittade på klockan. Jag hade sovit som en stock! Sängen hade varit så skön, klockan var redan 12!
Jag väntade på att mamma skulle komma in genom dörren som vanligt. Nu för tiden gjorde hon alltid – kom in med dagens tidning med läsglasögonen på. Men efter att ha väntat på henne så länge att jag redan hade hunnit äta upp mina flingor blev jag orolig. JA! Jag, Sarah Amber blev orolig för sin mamma. Men mamma och jag hade faktiskt kommit närmare varandra nu när vi inte behövde tänka lika mycket på Nessie.
Även fast både mamma och pappa var väldigt bekymrade över var Nessie var så var det inte lika farligt som det skulle varit för några månader sedan. Och det som också förvärrade situationen var att mamma trodde att hon var hos Alice – eftersom hon inte fick kontakt med Alice.
När mamma äntligen kom in i köket hade jag redan hunnit äta flera portioner av flingor. Jag såg rynkan mellan hennes ögonbryn so bara kunde betyda en sak – oförståelse. Den där rynkan hade mamma alltid när hon som sagt inte förstod var det var som hände.
”Vad är det?” frågade jag oroligt och sträckte mig efter mitt vattenglas.
”Din moster Alice har bestämt ett möte med mig...” sa mamma och tittade på pappret som hon höll i sin hand. Moster Alice hade alltså skickat en inbjudan med posten – det var därför det hade dröjt så lång tid innan mamma kom.
”När då? Vilken tid?” frågade jag innan jag kunde hejda mig. Det här kunde vara en ”AKUT NESSIE”-möte. Eller också en helt vanlig familjeträff – även fast det hade en liten chans. Mamma och Alice hade aldrig riktigt varit så nära varandra, men ibland brukade de i alla fall träffas. Eller kanske en gång om året då men...
”Idag klockan 14” svarade mamma kort och stoppade bort brevet som om det skulle bli mindre intressant då. Istället började hon läsa dagstidningen. Men jag märkte på henne att hon inte alls följde med på vad hon läste – hennes tankar var antagligen fylla av brevets ord.

”Sarah!” ropade mamma medans jag satte och kliade Snövit bakom öronen – ja, mamma hade faktiskt låtit mig få en katt otroligt nog, en vit och söt en. ”Jag måste fara och träffa Alice nu! Pappa kommer hem vid 16”.
Jag suckade innan jag ropade ”Okej!” till henne. Jag hade i smyg varit och läst hennes brev från moster Alice. Och det som egentligen störde mig var ju att hon hade skrivit ”Och du ska komma ensam!” inom parentes. Som om hon redan visste att jag skulle fråga om jag kunde komma med. Självklart hade jag frågat ändå. Men mamma tyckte tydligen som Alice.

Efter tre timmar kom mamma äntligen hem igen. Jag var alldeles för fin för att springa till dörren och fråga vad det var som Alice ville säga – så jag satte mig i köket och väntade på att hon skulle komma dit i stället.
Men hon tittade inte ens in genom dörren till köket, hon gick direkt till vardagsrummet och stängde dörren efter sig. Hon var antagligen upprörd. Jag satte mig modtåligt och väntade på att hon skulle komma till mig och berätta vad det var som var fel. Tillslut kom hon ändå. Med tårögda ögon.
”Vad är det?” frågade jag oroligt. Som tur var verkade det inte så himla farligt, för snart formades ett litet leende på mammas läppar.
”Alice ville bara prata lite om Nessie. Nessie hade hela tiden bott hos Alice nämligen” förklarade mamma. Och bara vid de orden började jag tycka mindre och mindra om den där Alice. ”Och nu ville Nessie varken komma hem igen eller fara till Hogwarts. Hon ska stanna hos Alice en stund, och så får vi se”.
”Men kan hon bara göra så?” undrade jag argt och tittade på mamma som tittade på mig. hon ryckte på axlarna men log.
”Vi skulle ju inte riktigt ha plats till ett till rum till henne heller” sa hon med ett konstigt leende. Jag tänkte efter och förstod att hon hade rätt. Vårt hus var kanske mindre än Malfoys hus ändå. Vi hade bara två sovrum, plus gästrum. Antar att hon skulle fått det i såna fall.

Awesome! ;D

åh, så bra skrivet Linnii ♥ mera !

MER!

Ni är fortfarande bäst. Och... Snart är den här ff:en slut... Vad ska jag göra utan er? D:
Nej men jag har redan en plan för en ny ff. Fast först måste jag göra slut mitt Lills Game och sedan kan jag börja på den nya ff:en.
Fast bara så ni vet, det här är det NÄST sista kapitlet på Vamäxan Sarah. Och sista kapitlet kommer att vara LÅNGT, LÅNGT, VÄLDIGT LÅNGT. Eftersom att jag vill ge er en blick på hur det blev. Hur det mår. Hur allting löste sig, o s v. Och sen är det ju bara för roligt att skriva långa kapitel. Jag har redan skrivit ungefär hälften av det. ^^
Men men, över till saken, nu lägger jag ut kapitlet här och nu, för att internet kan fara typ när som helst.

Kapitel.27
Nu ska hon helt och hållet ut ur familjen också!
Två månader senare

Jag tittade på när Charlotte lekte med Melvins hår och föreställde mig att det skulle vara jag som satte på Charlottes plats i stället för henne.
Charlotte och Melvin hade nämligen kommit hit på påsklovet för at hälsa på mig. Jag hade skickat adressen och det med ett brev. Och som ett plus på allt hade jag till och med kommit över det där med Melvin. Nu var han och jag till och med närmare vänner, eller ibland kunde jag ju drömma lite om honom för mig själv. Men det hände bara... ibland.
Mamma hade också börjat gilla dem båda efter ett tag – men hon kanske bärjade tröttna på att de kom hem till oss ganska ofta.
Och jag själv hade förändrats sjukt mycket. Jag var numera inte lika gärna med på fester – och eftersom de flesta var på Beauxbatons så hade jag inte alltid möjligheten att vara med heller. Jag gillade till och med Nessie lite mer. Vi hade inte direkt hört av henne, och det var det som gjorde att jag gillade henne lite mer.
Och så hade mamma planerat att jag kanske skulle försöka övertala rektorn på Beauxbatons igen, så att jag skulle kunna börja efter sommarlovet. Men jag vet ju inte om det skulle gå, ändå längtade jag mer än någonsin efter Beauxbatons. Alla saker jag inte märkte då. Som hur god maten egentligen var (Mammas mat blev lite tröttsam efter ett tag) och hur roligt det var att komma försent till en lektion.
Jag suckade längtande och log mot Charlotte. Hon var verkligen världens bästa vän, inget kunde ändra det. hon förstod mig alltid, fanns alltid där, var bara bäst liksom.
”Jag kanske ska börja på skolan igen” sa jag och försökte få igång ett muntert samtal.
”På riktigt?” sa Charlotte häpet och slutade att greja med Melvins hår. Istället gick hon mot mig och satte sig brevvid mig i soffan.
”Ja, men jag vet inte om rektorn kommer gå med på det förstås, men man kan ju försöka” log jag mot Charlotte och hon strålade tillbaka. Snart skulle allt bli som vanligt igen.
”Sarah? Kom och hjälp mig med middagen lite” ropade mamma från köket. Jag gav Charlotte en ursäktande blick och gick in i köket.
”Vad är det mamma? Du vet väl att det är oförskämt att lämna gester ensamma?” sa jag och suckade – för det verkade alltid vara det som mamma ville.
”Sarah, det har hänt något väldigt allvarligt...” började hon, men avbröt sig och verkade fundera lite. ”Nessie vill inte att jag ska vara hennes mamma längre, hon vill att Alice ska vara det istället” sa mamma och jag såg hur hon höll sig från att börja gråta floder. Hon räckte fram en darrig hand med et papper i. ”Där står allt, Nessie själv har skrivit under det”.
Förvånat läste jag igenom pappren. Visst, jag hade hela tiden vetat att det skulle ta tid för Nessie att förlåta mamma. Men att inte alls ville kalla henne mamma, eller att nästan ta bort rätten från henne att träffa henne igen. Det hade jag aldrig trott.

Mrs Amber
Jag heter Annie Rose, och kommer från ett adoptions barnhem. Jag är ansvarig för alla adoptioner som äger rum i detta land. Och just av den orsaken kom Miss Alice till mig.
Miss Alice har bett om att ställa ett möte med er. Gällande en viss sak. Det är nämligen så att Miss Alice har skickat en förfrågan om att adoptera er dotter – Miss Nessie. Nessie och jag har redan talat, mellan 4 ögon. Och barnet själv säger att du inte har så mycket kontakt alls med henne, och lika så säger Alice med.
Just därför verkar det inte vara några problem om de fick adoptera bort barnet, men såklart måste vi ha er underskrift och fråga er först.

Jag tittade på mamma och såg att hon börjat gråta. Jag gick fram till henne med pappret och läste vidare.

Om ni godkänner detta ska ni skriva under här:
_________________________________
Och om ni inte godkänner detta ska ni genast meddela mig, så att vi kan prata du och jag. Och se till så att allting läser sig.
Med vänliga hälsningar
Annie Rose

”Mamma, tänker du faktiskt inte godkänna det här?” frågade jag mamma förvånat. Jag hade trott att hon skulle skriva under det och gå vidare i livet. Jag menar, hon måste ju ha vetat att Nessie inte skulle förlåta henne så lätt. Mamma skadade faktiskt henne, kanske borde mamma få betala sitt pris eller?
”Varför skulle jag det om jag får fråga?” mamma verkade minst sagt arg, men minst lika ledsen över detta. Jag förstår att hon måste vara ledsen, men om jag varit hon skulle jag skriva under det och försöka intala mig själv om att hon kommer ha det bättre där.
”Hon kanske kommer att förlåta dig lättare om du ger henne en chans till ett nytt liv” mumlade jag. Men hörde hur Charlotte ropade på mig, så jag lämnade rummet och lät mamma ta beslutet själv.
”Vad hände?” frågade Charlotte oroligt.
”Vad menar du?” jag hoppades att hon inte hört något som hon kunde misstolka. Som att jag var den skulle adopteras bort eller något liknande.
”Var inte dum, jag kan höra ända hit hur din mamma snyftar” fortsatte Charlotte och slog armarna om mig. Nu när jag själv också hörde efter kunde man lika tydligt höra mammas snyftningar som Charlottes andetag just nu.
”Du vet min syster Nessie” började jag, eftersom jag för länge sedan hade insett att det inte hjälpte något alls att inte berätta något för Charlotte. ”Hon har nu skickat ett brev till mamma där hon ber om att mamma ska tillåta henne adopteras av Alice – min moster” jag förklarade det väldigt snabbt, så att det kanske inte skulle låta lika farligt då.
”Nej vad hemskt!” utbrast Charlotte och Melvin (Som suttit i soffan hela tiden och lyssnat tyst som en mus) kom fram till oss. Nu stod i alla där och kramades. ”Melvin och jag kanske borde fara tillbaka hem igen... Det där låter som en familjesak” sa Charlotte och innan jag hann protestera hade de lämnat huset.
Jag gick in till mamma igen och fann henne stå med en penna i handen, stirrande på pappret.
”Jag skrev under det” mumlade hon med stora ögon. ”Jag skrev under det. Nessie är inte längre mitt barn. Men jag skrev under det”. Jag sprang fram till henne och kramade henne. Hon verkade rätt chockad och kunde nog inte kramas tillbaka.