Den du minst anade [SV]

Klart du får ! Blir jätteglad då ! ♥

Haha, okej. ♥

så sjukt bra!

Fööölåååååt mig finisar för att jag inte skrivit på typ hundra år. Men som sagt så medverkar jag nu i ''Mugglis författare 2012'' och jag måste få klart de texterna till speciella datum, så, jag får ta tag i fanfictionen när jag får tid emellan och sen så kommer allt återgå till det normala när jag åker ut
Puss på er ♥

-

Kapitel 19.
McGonagall och de andra lärarna behövde springa ner till stora salen och hjälpa professor Slughorn, Sprout och Flitwick att evakuera minderåriga elever, så Harry, jag, Hermione och Ron stod bara kvar där på McGonagalls kontor och väntade på vad som skulle komma härnäst.
Hjärtat bankade hårt i bröstet på Harry när han höll om mig. Jag ville säga att allt skulle bli bra, att jag aldrig skulle låta Voldemort få tag i honom, att han kunde evakuera med de andra eleverna, att jag älskade honom. Men jag fick aldrig några ord över läpparna.
Jag stod bara där, i Harry famn och tänkte på min bror, min bror som just nu var någonstans utanför slottet tillsammans med Voldemort.
”Aj, Alice!”
Jag återvände till verkligenheten. Harry tittade konstigt, nästan oroligt, på mig. Varenda muskel i min kropp var spänd och jag hade kramat så hårt om Harry att han hade fått ont.
Nu brast det, för första gången på riktigt. Jag grät och grät och grät. Inte som vanligt, inte tyst och försiktigt så att ingen skulle märka det, högt. Jag grät på ett sätt som jag aldrig gråtigt förut. Jag grät för att Elliot hade gått över till den mörka sidan, för att Harry och jag hade haft det för jävligt, för allt som hade hänt den här terminen, när Malfoy kom, när Harry kysste mig och varje gång jag såg Harry och Ginny kyssas.
Jag kunde inte bära min egen tyngd och mina knän veks så att det slutade med att Harry lyfte upp mig och gick bort med mig till McGonagalls skrivbord där han satte mig och försökte förtvivlat lugna ner mig.
Det hade hänt så mycket den här terminen som varit, så mycket som hade skadat mig och de i min omgivning. Och nu när jag bara kramade Harry för hårt, tror jag att det brast. Jag orkade inte med att göra fler illa. Speciellt inte ’’Pojken som överlevde’’.
Jag grät så mycket att jag inte kunde svara på Harrys oroliga frågor, så tillslut så tryckte han hans läppar mot mina för att få tyst på mitt grinande. Jag blir alltid varm i hela kroppen och den där illa dova stöten i mellangärdet kommer alltid när Harry kysser mig, men den här gången kände jag faktiskt ingenting. När Harry drog sig ifrån mig såg han besviken ut, men han inte säga något innan McGonagalls röst hördes genom hela slottet.
”Nu har vi evakuerat alla minderåriga elever och de som stannar kvar gör det frivilligt. Voldemort räknas ha ungefär 50 dödsätare med sig och fenixorden är på ingång, vi vill be alla att hålla lugnet och inte göra något…” PANG.
Skyddet runt Hogwarts skola för häxkonster och trolldom brast. Dödsätarna var inne.
Med ens slutade jag gråta – eller, slutade gråta högt i alla fall. Jag vet knappt vad jag gjorde när jag hoppade upp på mina fötter och sprang så fort jag kunde ifrån Harry, Hermione och Ron. Jag hörde ingenting annat än Harrys förtvivlande rop att jag skulle komma tillbaka. Jag visste att han skulle följa efter mig. Men jag sprang raka vägen upp till Gryffindortornet, rusade upp i Harrys sovsal och slet åt mig han marodörkarta. Jag lämnade ett tårdränkt brev till honom på hans säng där det stod att jag älskar honom.
Sen halvsprang jag ner till entréhallen och gömde mig i rummet där vi hade stått vårt första år på skolan och väntat på att sorteras. Jag tittade på marodörkartan, jag såg Elliot Hamiltons namn direkt, tillsammans med Bellatrix Lestrange, Fenir Greyback och Tom Riddle.
Jag tittade på de små fotspåren som sakta försvann bakom Elliots namn.
’’Jag väntar, Elliot Hamilton, jag väntar’’ tänkte jag och adrenalinet pumpade i kroppen när jag hörde entrédörren slås upp med en explosion.

jätte braaaaaaa , mer . ♥

ÅH, ERICA! Man kan inte sluta så där! Eller det kan man, för det gjorde du. Men det borde vara brottsligt, eftersom det är för spännande för det!
Erica, du skriver Världens Bästa ff, den är den bästa jag läser på hela Mugglis. Och jag läser väääldigt många, så det ska du vara stolt över. Dock vet jag att kapitlen inte kan komma hela tiden eftersom du är med i en massa tävlingar, men det gör inget. För vad gör man inte för en sån här awesome ff. ♥

Linn, finis, mitt smile som jga har på läpparna nu är lika stort som kanada ♥ Du är fööör underbar ♥

Erica, det är såna här underbara små kommentarer som gör mina dagar. Kommer på mig själv med att sitta och smila jätte stort, och ingen fattar varför! xD Nja, tror du är mycket underbarare. ♥

Vi är lika underbar båda två Men det är folk som bevakar dethär, så, vi tar det någon annanstans xD
Nu ska jag skriva mer bara för att du gjorde min kväll ♥

Super bra, jätte spännande, helt otroligt bra!!