(PM) En mugglare på Hogwarts

Yaay! ;D

Alltså, du måste skriva mer snart, för jag kan verkligen inte sluta!!!

Kapitel 10
Annies synvinkel
När jag kom hem igen stod alla och stirrade nästan skrämt på mig. Det var nästan komiskt hur rädda de såg ut.
”Var inte rädda, jag bits inte.” skämtade jag och försökte lätta upp stämningen men det fick dem bara att titta på mig som om jag var knäpp.
”Jag behövde bara lite tid att tänka, och så råkade jag ramla ner i en grop…” Nu log Fred. Inte ett medlidande leende, utan hans vanliga roliga leende.
”Jag fattar inte hur du kunde missa den!” utbrast han och började skratta.
”Åh skratta lagom du! Bara för att jag inte kan gå normalt just nu betyder inte att jag inte kan nå dig med kryckan.” sa jag och slog honom på axeln med den. Nu log också Ron och George, de kände sig trygga igen, och jag skulle väl behöva gömma min örhängen igen så att de skulle vara säkra från tvillingarnas tjuvaktiga fingrar. Halsbandet behövde jag nog inte oroa mig för. Men det var bäst att ta det lugnt ändå och ha det säkert runt halsen.

Kapitel 11
”ÄNTLIGEN!!!” skrek jag innan Ron ens pratat klart. Hermione skulle komma! Och sedan skulle Harry komma! Jag höll på att få nippran av alla killar som sprang omkring och tog mina saker, jag började förstå varför Ginny så ofta var borta hos en kompis. Men när Hermione kom skulle jag ha någon att prata med. När jag såg Georges och Freds min skrattade jag och sa,
”Ta det inte personligt, men ni gör mig tokig!” det verkade muntra upp dem rätt mycket.
”Du är då inte ensam.” muttrade Percy som jag träffat för första gången utan att han skrek åt mig och tvillingarna att lugna ner oss. Bill och Charlie hade kommit för en vecka sedan också, och blivit otroligt imponerad på hur jag stod ut med dem allihopa. Charlie var otrolig. Han hade blivit bombarderad av frågor om drakar så fort han kom innanför tröskeln. Jag var lite som Hagrid på det sättet. Jag älskade farliga djur. Han hade skrattande jämfört mig med en drake, som jag inte kom ihåg namnet på, när jag bitit tag i Georges arm för att få tag på mina örhängen. Det var tydligen dess starkaste vapen. Biter tag, håller fast, klöser och river tills fienden ger upp och gör vad den vill.
Bill hade från början försökt sära på mig och Fred när han fick fräckheten att riva av mitt halsband från halsen och sprungit iväg med det. Fast han fick en knytnäve på hakan och hade sen dess mest skrattande tittat på medans Fred fick sparkar och slag av mig.
”Så när kommer hon!?” sa jag upphetsat.
”Ehh…” han kollade brevet han fått, ”På söndag.” söndag
”Men det är ju bara…” jag tänkte efter i huvudet, ”tre dagar kvar!”
”Fyra om du räknar med idag matte snille.” sa Fred retsamt och fick ducka för min knytnäve.
Mrs. Weasley suckade men lät det vara.
”Och Harry? Kommer han snart då?” frågade jag.
”Jag har skickat ett brev med mugglarpost till honom, men jag är inte säker på om det kommer fram.” sa Mrs. Weasley oroligt.
”Varför skulle det inte komma fram?” sa jag och rynkade pannan. Sedan log jag stort och försökte att inte brista ut i gapskratt. ”Om du menar frimärkena behöver du inte oroa dig.” hon såg på mig.
”Är du säker på det?” ja svalde ett glas med mjölk för att inte börja skratta. Men det sket sig totalt. Mjölken sprutade ut genom näsan och jag började gapskratta, och det gjorde alla andra också. Fast inte av samma anledning förstås. Skakande av skratt höll jag mig för näsan samtidigt som jag försökte räcka mig efter lite papper. På något sätt lyckades jag slå omkull vatten kannan så att vatten täckte hela bordet. Detta resulterade till en ny skratt attack och jag ramlade av stolen och slog i huvudet. När jag kom upp igen vrålade alla av skratt och till och med Mrs. Weasley och Percy drog på munnen. Jag bugade djupt och låtsades ta emot applåder tills det ringde på dörren och Ron, fortfarande fnissande som en besatt gick för att öppna dörren.
”Jag går och hämtar en trasa.” sa jag och gjorde en ansats mot diskbänken men Mrs. Weasley gjorde en rörelse med trollstaven och mumlade,
”Tergeo.” sedan satte hon sig och sa, ”Du är så rolig, Annie.” suckade hon och log mot mig. Jag försökte le. Men det gick inte. De orden hade jag hört förut. Och de orden skulle aldrig få mig att skratta hjärtligt igen.

Snälla mer! Är det typ någon kille som har dumpat henne någon gång eller? I sådana fall ska han få med mig att göra!

nej, det är ingen gammal pojkvän. man får tyvärr inte reda på vad det är förrän jag kommit till femte boken antagligen. fast jag kanske blir tokig av att vilja avslöja det så vi får se lite grann.

jättebra!

Kapitel 12
Jag slog armarna om halsen på en mycket solbränd Hermione.
”Tack o lov att du är här! En dag till och jag hade fått åka till ett dårhus! Inte för att det hade varit mycket skillnad.” sa jag samtidigt som jag pekade på Fred och George. De gav Hermione ett av sina mest tillgjorda oskyldiga leenden. Hermione log osäkert och kramade om Ron som blev alldeles röd om öronen. Jag log och fnissade till. ”Jag antar att du också ska sova i Ginnys rum?” sa jag.
”Jadå.” sa Ginny som plötsligt hade dykt upp bakom mig. Jag hoppade till och fick alla att fnissa. På något sätt verkade det som att vad jag än gjorde så fick det alla att dra på smilbanden. Det var konstigt, men jag klagade inte.
”Eh… Annie? Hur exakt har Fred och George varit jobbiga?”
”Så här!” sa Fred och dinglade med mitt ena örhänge.
”Vad i….?” utbrast jag och kände på mina öron, det vänstra örhänget saknades.
”Du din tjuvaktiga skata!” hann jag ropa innan han försvann ut i vardagsrummet. Jag sprang efter honom. Men när jag kom in i rummet så var han försvunnen. Han skulle omöjligt ha hunnit klättra ut genom något fönster, och någon annan dörr fanns det inte.
”FRED!” skrek jag.
”Ja vad är det.” sa en röst bakom mig. Jag skrek till och snurrade runt. Där stod han. Jag hämtade mig snabbt och innan han hunnit någonstans hade jag hoppat på honom så att han hamnat på rygg och snart var örhänget mitt igen. Hermione stod fortfarande kvar där jag lämnat det.
”Gav han tillbaks det?” sa hon förvånat och stirrade på örhänget som nu hängde på min öronsnibb.
”Inte frivilligt inte.” muttrade jag innan jag och Ginny visade Hermione upp till hennes säng.

AWESOME!

Kapitel 13
”Var är alla?” frågade jag Charlie och Bill när jag kom in i det ovanligt rena köket. Mrs. Weasley var uppe och tvättade antog jag. Men vart var alla andra?
Jag hade precis kommit hem från en lång promenad. Jag hade haft en mardröm som jag inte haft på länge. Det var inte den när jag låg i koma. En annan som jag inte haft på väldigt länge. Och jag behövde tid för att få tankarna att klarna.
”De är och hämtar Harry.” min ögon blev stora. Ojdå! Jag hade glömt och varna dem!
”Skit också!” utbrast jag och slog mig själv i huvudet. Bill höjde ögonbrynen och såg frågande på mig.
”Vad är det?” sa Charlie.
”Jag glömde ju varna dem…” muttrade jag. De båda bröderna ställde sig upp mycket snabbt. Charlie tog tag i min arm så att det nästan gjorde ont.
”Vadå du glömde varna dem? Är de i fara!?” jag skrattade till men slutade genast när jag såg Charlies och Bills näst intill galna min.
”Nejdå, men de kommer få det ganska trångt.” Charlies tryck på min arm lättade inte, snarare hårdnade det. Jag försökte dra loss den men då tryckte han så hårt att jag kved till.
”Mugglarna har en elektiskt spis och de kommer att fastna bakom en vägg vilket kommer att resultera att er pappa spränger halva deras vardagsrum! Men de kommer inte skadas och kommer tillbaks om kanske tjugo minuter, det bror på hur länge de varit där. Aaaaaj! Kan du släppa min arm!” allt detta sa jag väldigt fort och när Charlie väl hade förstått och släppte min arm gjorde han det så fort att jag inte hann förbereda mig. Jag föll ner på golvet, och de båda hjälpte mig genast upp med ovanligt försiktiga och ömma händer. Min arm gjorde ont men jag tittade inte ens på den, jag ville inte visa att de gjort mig illa.
”Förlåt så mycket Annie,” sa Charlie med uppriktig ledsen min, ”jag trodde de var i fara.” fortsatte han.
”Jo jag tackar, jag märkte det på något sätt!” fräste jag. Jag menade inte att vara otrevlig, men när jag hade visat mig svag på något sätt så täckte jag över svagheten med ilska. Det var mitt sätt att gömma min förlägenhet. Jag satte mig surt på en köksstol och väntade tills Fred, George, Ron och Harry kom tillbaks och till sist en mycket arg Arthur.

SUPERAWESOME