Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona såg upp på honom med allvarlig och smått förvirrad blick. "Men...när man slår någon, gör man inte de för att man är missnöjd med de? Försöker lära de sin plats?".

"Din plats är vart du bestämmer att den ska vara, tycker jag i alla fall." svarade Niel enkelt med ett ryck på axlarna.

Mona vart ännu mer förvirrad. "Min plats har alltid varit längst ner...Som leksak på slottet" mumlade hon och såg bort. Minnena var djupa.

Niel skakade på huvudet. "Men är det där du vill vara?"

"Nej..." viskade Mona och fick plötsligt tårar i ögonen. "Jag hatade det...Jag utnyttjades och kastades sedan iväg...Och de slog mig mycket...". Hon böjde på axeln och visade några ärr hon hade.

Niel såg allvarligt på Mona. "Var inte det då. Om du bara låter dig själv kan du få den 'plats' du vill ha. Usch...plats. Jag hatar allt som har att göra med status. Visste du att flickorna i min by brukade kalla mig 'mystisk' och'spännande'?? Löjligare beskrivningar får man leta efter.."

Mona blev ännu mer förvirrad bara. "Nu kanske jag kan göra det..Men aldrig på slottet". På slottet hade kungen straffat henne hårt om hon inte hållit sig till sin plats.
Hon var sedan tvungen att le. "Men du var rätt så mystisk förut...Du sa inte mycket vet du".

Niel såg bara buttert på Mona. "Mystisk??" frågade han misstroget.

"Ja...jag menar..." mumlade Mona, nu osäker över hans buttra blick. "Du sa ju inget...Man visste aldrig vad du menade..."

"Näääe! Jag har alltid varit jätteöppen!" skrattade Niel.