Rollspelare & Wolfy prs

"För att jag vill att du ska må bra, jag brukar inte må bra om jag gör något för att jag är tvingad till det. Visst kanske det är något jag inte riktigt vill göra, men jag känner ändå att jag behöver så är det en annan sak." sade han och ryckte på axlarna.

Leah la armarna om honom i en lång kram. Hon älskade hans oändliga tålamod med henne, hans stöd och närhet, hans omtanke och kärleksfullhet. Jason var det bästa som hänt henne.
”Tack.” Han kanske inte förstod vad hon menade men hon ville ändå tacka honom.

"Det betyder inte att du inte ska ta hand om din kost, det betyder bara att jag väljer att titta bort den här gången." sade han lågt och gömde ansiktet i hennes hals. Han slöt ögonen och suckade lågt, längtade otroligt mycket tills hon flyttade hem igen.

Precis som hon trott förstod han inte vad det var hon tackat för, men det gjorde henne ingenting. Hon skulle tala om det för honom. Nu när det inte längre var ett måste att äta blev hon tveksam, hon visste inte vilket val hon skulle fatta och vilket som var rätt. Därför slutade det med att hon bara höll om honom en lång stund.

Jason höll om henne och slöt ögonen, hade inte planerat att släppa taget på ett bra tag. Han lyfte sedan enkelt upp henne i sin famn och log nöjt.
"Så, behöver du äta?" frågade han och kysste hennes kind.

Leah tvekade en stund innan hon leendes skakade på huvudet. Hon ville inte att resten av kvällen skulle gå åt till att han behövde sitta och vänta på att hon skulle få i sig mat, den kunde spenderas på ett mycket bättre sätt.

"Säker? Jag vill att du är självisk nu." sade han och smekte hennes mjuka kinder. Han kysste hennes panna med ett stort leende på läpparna, ville bara att hon skulle vara glad.

"Jag vill inte äta. Frågar du mig tycker jag att den tid vi har kvar kan spenderas på ett bättre sätt." Hon la armarna kring hans nacke för att pussa honom överallt hon kom åt, glad över att han gjorde det här för hennes skull.

"Behöver du äta då?" frågade han envist och skrattade sedan till. Han kramade hårt om henne och knep ihop ögonen, älskade henne mer än något annat. "Min lilla prinsessa."

”Jag behöver dig.” Leah tog hans hand i sin och ledde honom fram till en bänk som hon satte sig på. Hon skulle kunna sitta där hela kvällen och räkna upp saker som hon var tacksam för, men tiden skulle inte räcka till. ”Förlåt,” sa hon uppriktigt efter en stund.