prs yehet & kkaebsong

Kanske Joshua borde sluta med några av produkterna, med tanke på att Zihaos luktsinne är väldigt mycket skarpare än hans egna.
"Jag kanske slutar lite med min vana för din skull," säger han och biter sig hårt i underläppen. Artonåringen vet inte riktigt hur han ska bete sig i situationer som dessa, om Zihao vill ha någon hjälp eller inte, om han vill bli lämnad ensam. "Du har verkligen tränat upp det där.. det fascinerar mig fortfarande hur du kan välja lite då och då.."

Det var väldigt längesen Zihao slutade bry sig on Joshua stod och glodde på honom eller inte, det verkade ändå inte ha någon som heldt effekt på honom. Artonåringen var defintivt en av de mest underliga och accepterande människorna som han någonsin stött på. Däremot välja? Nej, hade han fått välja helt själv hade han hallåt sig borta från Flügger så gott det bara gick. Dock var det inte mycket av ett alternativ nu när hjärnan kopplats om helt och hållet under de senaste två åren. Nåja, nittonåringen var åtmsintone stolt över att han hade någon slags kontroll över sig själv. Innan hade det hel varit en enda stor röra. Med en gäspning, ruskade han ut pälsen och gick ett varv runt Joshua, för att sedan skutta upp på sängen och se sådär ruskigt söt ut.

Ett leende stryks över läpparna än en gång, ja Joshua har alltid älskat lurviga pälsar. Med snabba steg skuttar han själv upp i sängen och slänger sig över Zihao.
"Du är så söt," gnäller han och gömmer ansiktet i nittonåringens päls med en lätt suck. Gud vad löjlig han är, men hur ska han kunna hindra sig själv? Nej, det går bara inte.

Jodå, Zihao var mycket väl medveten om hur nedrans söt han var. Och den enda anledningen till att han gillade det var för att Joshua verkade tycka om det. Annars hade han mer än gärna sett ond och hemsk ut. Nu var han däremot glad över att generna gett honom tjock och gosig päls, stora svarta ögon och den där yviga svansen. Han påminde sig själv om att tacka föräldrarna för det någon dag, även om han inte hade någon lust att tacka modern för någonting överhuvudtaget. Äsch då, han kunde tacka dem mentalt, konstaterade nittonåringen och började gräva ner den yngre bland alla kuddar och täcket.

Med ett nöjt leende skrikandes över läpparna och låter armarna och benen slingra sig runt Zihao.
"Undrar om jag skulle vara lika söt som dig som varg," viskar Joshua och gräver ner ansiktet i den tjocka pälsen med djupa andetag. Det är en liten rolig tanke, hur han skulle se ut i ett annat djurs form. Dock är det bara önskande, det kommer han aldrig att få veta.

Frågan fick Zihao att spetsa öronen. Inte en chans i helvetet att han skulle bita Joshua bara för att få svar på den frågan. Absolut, hundra procent, nej. Desto mer nittonåringen tänkte på det, desto mer började de tröga kugghjulen i hjärnan arbeta. McGonagall kunde ju förvandla sig till en katt, eller hur. Han lät huvudet falla på sned och stirrade tvärt på artonåringen med ett svävande uttryck över sig. Animagusar, de existerade? Rent tekniskt sett skulle väl det vara det ända sättet för den yngre att få testa på hela gå på fyra ben grejen.

Som sagt, det är i princip komiskt hur väl Joshua kan läsa av dem andres tankar.
"Det finns så många risker att bli animagus." Påpekar han i en viskande ton och rynkar på ögonbryn. "Även om jag bemästrar en del av besvärjelserna som behövs. Jag menar, om jag misslyckas kan jag bli av med vissa mänskliga sinnen, och en del av djurkroppen kan sitta kvar även i mänskligform. Jag vet inte om jag är lika skicklig som McGonagall, plus får jag inte välja vad jag blir, det är inbyggt." Kanske han skulle klara det om han gör det noggrant och eftertänksamt, men har han tid till det?

Hm, jo vid närmare eftertanke var det kanske inte värt det. Joshua skulle nog inte må speciellt bra av att hamna i samma beteenden som Zihao lyckats vänja sig vid. Och som sagt så var det inbyggt, vilket betydde att artonåringen troligen inte skulle ta samma form som han själv. De hade det ändå ganska bra som det var nu, minus osäkerheten inför kriget. Med en liten suck, lade nittonåringen sig tvärs över den yngre och började gnida huvudet utmed den andres kinder. Världens tamaste varg, suck. Åtminstone tills det knackade på dörren, då sprattlade han minsann till och rullade ner på golvet. Smidig som ett kylskåp.
”Får jag komma in?” Urk, inte Yaosu. Han hade faktiskt igen lust att se den äldre brodern för tillfället.

Joshua lutar med läpparna och stirrar på nittonåringen som skuttat ner från sängen.
"Zihao," gnäller han tyst, tillräckligt tyst för att den äldres bror inte ska höra det genom dörren. Nej, han vill ha den lurviga bollen vid sig, nu fryser han bara. Trött sätter Joshua sig upp och kammar försiktigt igenom de rosa lockarna. "Javisst, kom in du." Tvingar han ut sig i ett tappert försök att låta trevlig, lyckligtvis lyckas han. Nej han kommer aldrig kunna glömma bort den där förbaskade kyssen. Usch och fy.

Gud, nu hade han världens konflikt inne i hjärnan igen. Skulle han gömma sig från storebrodern eller lägga sig tvärs över Joshua för att förtydliga gränserna. Inte för att den äldsta av dem skulle få för sig att göra någonting dumt, men det var inte Zihao tillräckligt smart för att förstå. Därför hoppade han upp bland de mjuka kuddarna igen och rullade ihop sig över artonåringens knä, i samma veva som Yaosu steg in i rummet. Dagen till ära hade han tydligen gått tillbaka till sin naturliga hårfärg. Fan, varför var han alltid tvungen att se så jävla bra ut?
”Stör jag eller? Kan komma tillbaka senare..” började han trevande samtidigt som ögonen gled mellan lillebrodern och Joshua.