Skriva av sig-tråden

Ååååå, varför kommer inte brevet?

psykotiskaoljud
*kram*

Jag vet inte vad jag ska säga...

Det känns skönt att du bor långt ifrån dem nu, men problemet i sig försvinner ju inte för det, jag tycker du ska låta det vara, vänta lite och "lugna ner dig". Men såklart ska du göra det som känns rätt.

Det här med att få ordning på allt är en svår fråga, har du något sätt att avreagera dig? Kanske spela något, lyssna på något, skriva, göra något, slå på något?
Ångest är svårt att kontrolera, i villka samanhang är det värst?

Om du inte vill skriva i tråden så kan du skicka ett meddelande till mig, jag har ändå inget bättre för mig, fast jag är sämst på att hjälpa folk.

hatar dig

Vem hatar du? Hoppas det inte är någon på mugglis..

sätter i spoiler eftersom texten kan verka triggande eller vad man nu säger, och den är ganska lång.

Jag mår ledsamt.
Det är tisdag, och denna veckan har varit helt. Jag vet inte.
En vecka skall jag få tiden att gå, gå och vänta, vara orolig och lite nojjig. Det kommer gå bra. Jag vet, men klumpen i magen finns ändå där. Ni som läst mina ugglor, och lägg ihop ett plus ett så vet ni.

Ikväll efter nio blir det fullt med massa massa massa julgodis och ännu mera frukt och te, film och framförallt kuddkramning.

Jag HATAR killar som är nära och andas i örat och tafsar när man inte vill.

^Slå till dem på käften, eller liknande. Det är din kropp, du bestämmer över den. Om någon kommer nära ska det ske på dina villkor, inte deras. Oki pusss.

Jag stör mig så himla mycket på mig själv, mina impulser och mina humörsvängningar...

Framförallt runt jul. Min trasiga familj som varje år ändå mot min vilja skall försöka fira jul ihop, alltid slutar det i bråk, skrik och tårar. Jag är extra känslig nu runt jul och mår lite extra dåligt. Jag gillar inte julen, det är så himla tufft och jobbigt att behöva försöka låtsas som att allting är bra, för att sedan försöka trösta mamma och ignorera att skit man får slängd mot sig.

Samtidigt har jag problem med en nära vän och minnen och sår från mobbningen i högstadiet rivs upp. Jag orkar inte, mamma kom in till mig två dagar innan julafton och sa att hon vill att jag går till vårdcentralen för att hon tror att jag är deprimerad igen. Hon har rätt tror jag, eller inte riktigt, men jag känner igen mig, jag är på väg in i en depression i varje fall men jag försöker kämpa mig ut, gå åt andra hållet.

Häromdagen rann droppen över och jag tog bort min användare. Något som jag ångrar nu i efterhand(pengarna, +en(tummarna), allt..) men det är ju ingenting som inte går att få igen egentligen. Jag ångrar mitt dåliga beteende också, ibland måste man lära sig att hålla tyst.

Ugh, en stor suck över mig själv.

Om jag s lår till dem på käften får jag skit för det. Och vissa killar verkar tro att de kan göra vad som helst...