prs yehet & kkaebsong

"Säg inte förlåt Zihao, det är helt förståeligt." viskar Joshua försäkrande och stryker försiktigt händerna över den andres rygg tröstande. Jo, med tanke på att nittonåringen varit borta i två år, och vant sig vid en helt annan värld, är det inte så konstigt att han får panikattacker. Han låter Zihaos ansikte vila mot hans axel medan han sluter sina egna ögonlock, stryker fingrarna över de röda lockarna. "Du kan inte döma dig själv för det här, du har varit riktigt modig och ensam i hela två år, panikattacker är bara naturligt att få."

”Men jag känner mig så jävla fånig..vet inte ens varför jag har dem, vad det är som stressar mig så mycket”, mumlade nittonåringen och virade armarna omkring Joshua, grävde ner ansiktet i den slanka nacken och tog några djupa andetag. Men trots det lugnade sig inte hjärtslagen ens en gnutta, precis som huvudvärken som slog emot tinningarna och kroppen som rent generellt klagade. Urk, Zihao mådde verkligen skit och inte bara på grund av förkylningen. ”Tror jag måste ta en break”, viskade han och pillade lite med en av den andres händer. ”Det här kommer aldrig att fungera i längden om jag fortsätter att gå mot kroppens egen vilja..”

Huvudet faller lätt på sniskan när Joshua hör den andres ord. Blicken borrar in sig i den andres, men håller den fortfarande varm och välkomnande.
"Det är lätt att tycka det om sig själv, men du skulle inte tycka att någon annan är fånig när hen får en panikattack av samma anledning, inte sant? Jag lovar dig, att majoriteten av alla du träffat har haft minst en panikattack." viskar artonåringen, som mycket väl vet hur hemska panikattacker kan bli. "Anledningen kanske är för att vi inte vet grundläggande faktan om varandra? Helt ärligt Zihao, har jag inte ens tänkt på det förrän nu. Men det har aldrig förstört för vårt förhållande innan, inte sant?" Nej, deras favoritmat, favoritfärg eller tankar om musik har aldrig varit deras samtalsämne, men det har inte förstört för dem. Med ett magert leende lämnar han en kyss på nittonåringens panna. "Okej."

Zihao gnagde sig själv hårt i underläppen och slog upp ögonlocken för att rikta den mörka blicken upp mot taket.
”Det är ju alltid trevligt att veta att resten av mänskligheten är lika psykiskt ostablila som mig”, mumlade nittonåringen och lät ett litet, ynkligt skratt undslippa. ”Och nej, det har det visserligen inte..men det känns ändå grovt fel av någon anledning, väldigt, väldigt fel”, fortsatte han därefter och rynkade lite på ögonbrynen. Det var ingen idé att fortsätta tänka i de banorna. Ibland överreagerade han väl helt enkelt, precis som han gjorde just där och då. Eller rättare sagt, gjort. ”Du får däremot inte gå någonstans”, varnade han avslutande och nickade kort för sig själv. ”Eller, jo det får du men jag kommer att följa efter dig eftersom jag är jävligt efterhängsen.” Hjärnan barn bara lite överhettad. Bara en gnutta.

Med ett bittert leende reser Joshua sig lite upp, jo mänskligheten är psykiskt labila hur mycket man en inte vill medge det.
"Ja, det gör det verkligen. Med tanke på att vi är förlovade, men vi vet dessa saker om varandra nu tillslut, eller hur?" artonåringen ställer sig upp och öppnar dörren från badrummet efter han städat upp det sista geggan över golvet. Ett litet skratt undslipper hans läppar efter det Zihao säger därnäst. "Jag är helt okej med att du följer efter mig, en stor lurvig varg har jag aldrig något emot."

”Jag känner mig så hemsk”, knotade Zihao och följde efter Joshua, lämnade en stor, sliskig puss på en av de puffiga kinderna. ”Fluffigt är däremot mitt andra namn så..” Han sneglade lite på dörren men sänkte snart blicken. Hur fan lyckas man förstöra två badrumsdörrar? Det är inte normalt. Nu var ju nittonåringen inte speciellt normal, vilket ingen i familjen Lewis riktigt verkade vara. De var alldeles för vänliga och förståndiga för att kunna klassas som ordinära. ”Du, jag tror faktiskt att min förkylning redan har blivit bättre..nåja, vindeln har i alla fall försvunnit.” Jo, ett varmt bad, te, lite frisk luft och en panikattack hade tydligen gjort susen.

"Du är allt annat än hemsk ska du veta," påpekar Joshua som dragit ett lager av skönhetsprodukter över både ansiktet och kroppen. Man måste vara noga med att inte glömma bort. När han väl kommer in till rummet kan han äntligen försöka lista ut vad han ska ha på sig för dagen. "Vi kan fixa badrumsdörren, oroa dig inte över det Zihao." Nej, artonåringen själv har förstört en hel del möbler under sina grova panikattacker, så döma Zihao kan han verkligen inte göra. Blicken glider bak mot nittonåringen och ett leende spricker upp över läpparna. "Det är iallafall något positivt då."

Enligt Zihao själv så var han faktiskt ganska hemsk, men han orkade inte påpekade det för tillfället. Istället stirrade han sig blind på allting Joshua börjat kleta över ansiktet. Urk. Bara lukten av alla kemikalier fick honom att vilja fly för sitt liv.
”Min näsa är fortfarande täppt men det där du täckt ansiktet och kroppen med har ändå lyckats tränga sig in..hur fan står du ut med den där stanken?” Halvt om halvt ylade nittonåringen vars nacke våldsamt knäppte till. Okej, aj. Han vände ryggen till mot den yngre och drog händerna genom håret, med en grimas tvärs över ansiktet. Härligt. Alltså, egentligen så var det ju på sätt och vis det samtidigt som det absolut inte var det. Gud vilken inre konflikt.

Alldeles tyst blinkar Joshua dumt mot den äldre ett par gånger innan han skakar på huvudet, sköljer av ansiktet med vatten innan han går till rummet för att öppna garderoben.
"De doftar inte så starkt hörre du. Plus använder jag antingen parfymerade eller sötdoftade produkter." förklarar artonåringen och drar en hand genom det rosa, våta håret innan han tar ut ett par svarta kostymbyxor och en vit silkesskjorta som kramar om kurvorna. Dock stannar han genast till när han hör hur Zihaos nacke knäpps till, Joshua kan verkligen inte föreställa sig hur ont det gör.

”Det luktar visst så starkt”, gnällde Zihao mellan ihopbitna tänder. Även om det gjorde förjävligt ont, var det ingenting i jämförelse med hur det känts innan. Nu kunde han åtmsintone hålla käften stängd och skrek inte som en stucken gris. Men det absolut bästa var att nittonåringen inte längre tyckte speciellt synd om sig själv, utan att han hade accepterat sitt underliga öde. Så länge han fick spendera all sin tid med Joshua gjorde det absolut ingenting. Däremot kanske det gjorde det för artonåringen? Han hade visserligen inte sagt någonting om att det störde honom, men kanske det gjorde det ändå? Dumma tankar.