prs yehet & kkaebsong

Oj, oj, oj. När såpass många frågor kommer insusandes till Joshuas stackars hjärna blir han genast stressad, känner de ens varandra överhuvudtaget? Visserligen gör de det, men det finns mycket normal och vardaglig information som de faktiskt inte vet om varandra.
"Jag gillar massvis med mat Zihao, men har alltid varit mer förtjust i Asiatiska rätter än typiskt Amerikanska." förklarar Joshua och sjunker ner i badet, gräver ner ansiktet hos nittonåringen. "Jag älskar musik. Kan spela lite gitarr och piano, men är bättre på fiol." blicken vilar i tystnad på den äldre innan huvudet faller på sned. "Min favoritfärg är vinröd, beige, nästintill alla varma färger helt enkelt."

Okej, innan hade Zihao inte haft någon aning om allt det där. Med ett mycket underligt läte, som var någonting mellan en morrning och en suck, sjönk han längre ner i det varma vattnet med blicken fäst på ett av ljusen. De visste med andra ord absolut ingenting om varandra, vilken bra boost för självförtroendet.
”Vi är så sjukt olika”, mumlade nittonåringen och vände de mörka ögonen mot Joshua. ”Alltså jag menar sjukt olika”, upprepade han och lekte lite med den andres fingrar. ”Jag kan inte bestämma IG för om det är en bra eller dålig sak..” Nej, var det något positivt eller negativt att de var så galet olika? Valnötshjärnan hade svårt att lista ut det, hur mycket den än vred och vände på alla faktum som stod radade framför den.

Med ett magert leende ser Joshua upp mot taket, jo mycket riktigt vet de i princip ingenting om varandra.
"Jag tror det är en blandning av båda två, jag menar faktumet att vi älskar varandra är väl det som betyder något?" frågar artonåringen innan han ser ner mot deras händer igen, de är helt olika både fysiskt och psykiskt. "Kan du svara på frågorna du nyss ställde mig?"

Zihao stirrade rakt fram, in i kakelväggen framför dem innan han slutligen sänkte blicken. Jo, det ändå som egentligen spelade någon roll var väl att de älskade varandra. Eller?
”Hm, min favoritmat är baozi, men det vet du ju redan”, började han tyst och vände istället ögonen upp mot taket. ”Jag lyssnar inte på musik speciellt ofta men kan spela pinao, tro det eller ej..och så älskar jag senapsgult och alla toner av rött”, fortsatte han med en svag röst som tynade bort i slutet. Det kändes väldigt dåligt att de visste så lite om varandra. Nittonåringen visste inte varför, då det inte spelade någon större roll..men ändå.

Det tar inte lång stund för Joshua att inse att något är fel hos den äldre, kanske de vet så mycket om varandra, men de förstår den andre mycket mer än någon annan. Dessutom har de bägge två väldigt lätt för att läsa av respektive part.
"Zihao," börjar artonåringen och sätter sig lite mer rakryggad för att sedan ta den andres händer i sina. "Vad tänker du på?"

”Jag vet inte”, erkände han och reste sig upp ur badvattnet så pass hastigt att det skvätte ner på golvet, över kanterna. ”Ehm, jag ska bara..jag vet inte, okej?” Utbrast han och drog frustrerat händerna genom håret. Förlovade vid artonå och nitton års ålder och de var praktiskt taget främlingar. Nej, så fick han inte tänka. Men det gick inte att sluta, ingen nu när hjärnan hick på högvarv. Zihao tog ett kliv ut från det varma vattnet och slet åt sig en handduk, som han virade runt höfterna. Varför kunde han helt plötsligt inte andas? Varför hade rummet blivit tio gånger mindre?

Joshua sänker blicken mot sina egna händer, känner hur hjärtat sjunker för varje liten sekund och huvudet dunkar mot tinningen. Faktumet att den äldre reagerar på ett sådant sätt får artonåringen att bli än mer ångestfylld och stressad.
"Okej," svarar han bara i tystnad, kanske Zihao bara behöver tid för sig själv? Vill han inte vara med honom längre? Nu kanske han försvinner igen.. Joshua vet att det kommer tära något förskräckligt på honom, mer än de två gångerna innan. Han sluter ögonen, försöker få de dumma tankarna borta från sin egna hjärna, nej, han kommer inte få bort dem på ett bra tag nu.

Det var inte många gånger innan som Zihao drabbats av en panikattack. Kanske två, max tre, gånger? Med andan i halsen, trots att han knappt rört sig en meter, började han fumla med låset på dörren. Ut, han behövde verkligen komma ut från badrummet som blivit alldeles fyllt med ånga från badkaret. Men självfallet lyckades han inte få upp dörren, eftersom stackarn hade på tok för mycket panik för att hjärnan skulle fungera. Nittonåringen tog slutligen ett steg tillbaka och sjönk ihop på golvet med händerna knutna. Han kunde inte ens öppna en dörr, så totalt jävla värdelös var han. Det var väl egentligen mer synd om dörren, som hade mer än ett antal djupa skåror i sig. Dumma dörr.

Jo, med tanke på hur nittonåringen agerar är det uppenbart att det är en panikattack i farten igen. Samma panikattack som fick Zihao att lämna dem alla i hela två år. Joshua kommer kvickt upp på fötter, virar en handduk runt sin midja innan han kliver bort från badet fram till Zihao. Nej, han bestämmer sig för att inte säga någonting och sätter sig istället på huk för att slingra armarna om den äldre. Uppenbarligen känner han att han inte kan andas, vilket leder till att artonåringen öppnar dörren som nu har massvis med skåror i sig. Verkar som att Zihao har ett tycke om att förstöra dörrar. Men det struntar Joshua fullkomligt i.

Gud vad fånig han var sin inte kunde hantera någonting. Och så hade han även lyckats förstöra MA Lewis dörr igen. Bra jobbar där, Zihao. Han slöt ögonlocken och lutade sig lite mot Joshua, försökte i ett tappert försök få kontroll över andningen.
”Förlåt”, viskade han efter en stunds tystad och gömde ansiktet i den andres axel samtidigt som han lyckades kväva en snyftning. Vilken barnunge han var. ”Det är bara så komplicerat och min stackars hjärna klarar inte av pressen”, förklarade nittonåringen ynkligt och kurade ihop sig ännu närmare artonåringen. Jo, det där stämde väldigt bra, då hans lilla hjärna redan var tillräckligt överhettad.