Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona suckade uppgivet och kom upp med hjälp av Niel. "Förlåt...Jag hatar bara att behöva ha hjälp hela tiden...".

"Du kommer inte behöva hjälp när du läkt."

Mona suckade igen. "Det är nog sant, jag önskar att jag läkte fortare". Hon började sakta rida iväg.

Niel ler. "Om jag ska vara ärlig tycker jag om att få ta hand om dig..." mumlar han och rodnar lätt.

Mona stannade upp och såg på honom med stora ögon. "Niel..." mumlade hon och rodnade lite. Hon hoppade med en aning ansträngdhet ner från hästen och såg upp på honom. "Det var nog det gulligaste jag någonsin hört...Menade du det?" undrade hon lyckligt. Att någon ville ta hand om henne...Hon borde vara mer tacksam.

Niel rodnade kraftigare och lade tvekande armarna om Mona. "Ja, klart jag menade det."

Mona log, hon hade aldrig sett Niel rodna så. "Du får ta hand om mig mer än gärna...Så mycket som du vill" mumlade hon. Hon tyckte om det, att han brydde sig, men hon var frustrerad ibland över att inte kunna klara saker själv.
Hon slöt lätt ögonen och kysste honom. "Som sagt...Du får gärna ta hand om mig".

Niel log lättat åt Monas svar och besvarade kyssen ömt.

Mona kysste honom gång och la armarna om hans nacke. Det var härligt, att stå där ensam med honom, bara hästarna som stod runt dem.

Niel blundade.