Förändrad värld Lupple & Medi

Hon såg på den och kände hjärtat slå hårt
Den var vacker och hon tog den, höll den i din hand.
"Du går huka dig." Viskade hon.

Han knöt den om henne och placerade händerna på hennes axlar.
"Så vacker."

Hon log och tog emot masken.
"Tack käraste." Sa hon och ställde sig bakom honom. Fäste den och kysste sedan hans nacke.
"Hurra för klackar" viskade hon tyst.

Han hukade sig så hon nådde och väntade in henne.

Hon rös av hans händer och drog ett djupt andetag. "Säkert?" Andades hon.

Han rös av hennes kyss och fick anstränga sig för att bibehålla kontrollen. "Älskar dig." Viskade han.

Hon knöt den mörkblå om hans ansikte och hennes fingrar funkade.
"K... klar. " Viskade hon och drog tillbaka händerna.


"Ja det är säkert. Ska sätta på min så ska vi in. Se på min bror."

"Och jag älskar dig då." Hon höll hans hand
"Vi går in så jag får träffa den här Allan."

Han log. "Tack. "Är du redo? Eller ska vi vänta in Aurora och Theodore?" Undrade han ömt.

Aurora log mjukt och såg Rhiannon och kände sig genast lugnare.

Han kramade hennes hand och kysste den ömt på handryggen. "Låt oss." Sa han lugnt och ledde in henne i huset.

"Ja det är väl det mest artiga?" Frågade hon och kände sig nu klumpig och tafatt.
"Varför är det maskerad?"


Han tog hennes hand efter att ha satt på sig sin.
"Kom vi går tiöö Rhiannon."


Hon kände sig genast varmaree och slappnade av. Nickade mot betjänten.Det var inte hennes ensak att anmäla sig. De skulle säkert vara Dorian Vinther med gäst. Hon gav sin make en blick.
"Ingen alkohol för mig. Jag blir så... konstig av det."

(Är de gifta nu? I denna situation? bara för att vara på samma bana? )

Han log mjukt och flyttade henne lite från ingången så de andra skulle komma förbi enkelt. "För att den som håller i det ville ha det." Sa han lugnt. "Men du är sjukt vacker." Sa han ärligt.

Hon kramade hans hand och nickade sakta. Det kändes som om hennes ben inte skulle kunna hålla sig uppe. Hon skulle ramla ihop, hon var säker på det.

Dorian såg på betjänten. Samlade sig lite och log snett. "Vinther." Sa han kort.

(Ja i det h'r rollet så är det höst. så det är då de gifta.)

Hon såg på honom och nickade. Gick sata vid hans sida och kände det mjuka tyget mot sin hand.
"Lämna inte min sida. inte för någon. För då kommer du bli kallad mästare." Det sista sa hon så tyst som hon bbara kunde.

"Är du okej?" Theodore log ömt och tog ett fastare grepp om hennes arm och höll henne upprätt.


Hon såg på Dorian och gick sedan in.
"Så hur många här vet om att vi..." Hon visade sin hand.
"Och säg inte orde.t Om inte många vet så får jag säga till..."

Rafael såg på henne, roat. Men stannade upp henne och lyfte varsamt upp hennes huvud med två fingrar så deras ögon möttes. "Jag kommer inte lämna dig." Viskade han.

Aurora lutade sig mot honom och svalde hårt. "Jag är bara så nervös." Viskade hon. Huset var obehagligt. Alla var obehagliga.

Dorian log snett. Såg sig omkring i rummet. Det var inte jättemånga från deras krets. "Några kanske." Sa han lugnt.

Hon kände sig nervös. Han var stilig med masken och hjärtat slog fubbla slag om inte trippla slag. Snabbt greppade hon om hans arm.
"Gör inte så. Du får mig att svimma." Sa hon och såg bort.

"Varför det? Det är en fest och på middagen kommer jag och Rafael sitta på var sin sida av dig och Rhiannon. Så ni inte sitter med någon ni inte känner." Han log.
"Är det bättre?"


Hon log och såg Lathan och Maria.
"Oh där är dina föräldrar." Hon kände hur hennes armband dinglade. Hon hade fått minst tre olika smycken som hon kunde byta mellan.
"Och ikväll kanske du får en överaskning."

Han skrattade tyst. "Rhiannon." Viskade han och smekte henne sakta över halsen. "Men jag ska inte retas." Lovade han och pussade henne lätt på käken innan han vände bort blicken från henne och såg efter sin bror.

Aurora nickade sakta. "Okej. Ja det gör det." Viskade hon och försökte andas några gånger innan hon tog några steg framåt igen.

"Jag? Som vad då?" Undrade han nyfiket och ledde henne genom rummet mot Maria och Lathan. Han kände att blickarna följde dem, henne. Han kände också att någon närmade sig. Han ville hinna över rummet men hann inte. Allan kom ikapp dem.

"Dorian." Sa han leendes och höll ut sin hand. Han var ganska lång, och stilig. Men han kändes samtidigt...för hög i energin. Vad hade han fått i sig? Dorian tvingade fram ett leende och tog hans hand. "Allan. Underbar fest." Log han och Allan såg på Halo med stora, hungiriga ögon. "Underbar..."Började han och valde sina ord. "Låt oss prata igen senare." Viskade han och tog Halos hand och kysste den lätt innan han lämnade dem. Dorian såg efter honom innan han med bestämda steg tog med sig Halo mot sin far och mor.