Skriva av sig-tråden

^ Min bästa vän är redan utsett till gudmor till mitt ofödda barn. Jag hoppas bara att hon kommer se den där killen för vad han är till sist - och att hon inte fäster sig för mycket vid honom först.

Hoppas att din vän också får upp ögonen snart!

Blir snubben då gudfar? För om det är så kommer min bästa vän aldrig bli gudmor till mina barn. Dom ska inte komma nära mina barn och deras barn får inte leka med deras barn.

Jag hatar den här killen så mycket så jag behöver nog hjälp .___:

^ Nej, man brukar välja gudfar från en annan familj enligt gammal tradition och man väljer alltid gudfar själv, ingen blir det automatiskt.

Anledningen till att man valde från andra familjer förr var att om föräldrarna dog skulle ju gudmor eller gudfar ta hand om barnet, och då var det bäst om de var från olika familjer eftersom det fanns störst chans att någon av dem hade bäst möjlighet att ge barnet en bra uppväxt.

Känner igen den känslan för övrigt, att hata någon så mycket. Jag hatar alltid alldeles för mycket, så man liksom blir alldeles svart inuti och det nästan ringer i öronen.

Jaha vad bra men hon ska ändå inte bli gudmor om hon blir tillsammans med den här killen. Han är den mest äckligaste fulingen som tror han kan göra allt och komma undan med det -.-

Undra om han är släkt med äcklet jag känner? Det låter nästan så. Själsfränder, annars.

lol familjen Äckelsson kanske?

Jag behöver andrum. Det slog mig nyss. Och antagligen har jag behövt det länge men bara aldrig vetat det. Jag har alltid tänkt mycket, tankarna har alltid snurrat som förvirrade fjärilsflugor i huvudet. Men tanken på mig själv, vem jag är, vad fan jag gör på den här jorden - det är aldrig något som slagit mig. Jag har bara varit, varit ett litet liv med små problem på en liten planet i ett stort stort universum.
På senaste tiden har det varit svårt att bara vara. Allt har blivit så annorlunda fast än allt är detsamma. Jag har gått från att vara en nästintill blind person till att ha fått ögon, riktiga ögon. Ögon det känns som många i min omgivning saknar. Och det var väl där allt blev så annorlunda, jag blev annorlunda. Jag kunde se och plötsligt såg jag alla dom där sprickorna i vår så gott som fläckfria fasad och allt var upp och ner. Så nu betraktar jag. Jag betraktar dom jag brukade kalla mina närmaste och dom ser mig kanske ibland. Oftast tror dom nog att jag är en del av fasaden. Jag låtsas vara en del av den.
Allt går bättre om man låtsas. Andra blir glada och du kan låtsas vara glad. Jag låtsas och ljuger varje dag. När dom ser frågar dom vad det är som är felet och trots att jag egentligen vill utbrista fucking jävla allt är allt som kommer ur munnen ett litet inget. Och dom tror på det. För alla blir glada när man låtsas. Alla blir glada när dom ser att man ler, trots att det syns på långa vägar att allt egentligen är fel. Men det ser inte dom flesta. Dom flesta är fortfarande blinda. Dom flesta ser men kollar inte.
För inte så länge sen var jag som dom flesta. Jag låtsades. Jag låtsas fortfarande. Men det är svårare än någonsin när jag vet att jag låtsas. Bra är fortfarande där och dom normala konversationerna flyter på. Men leendena är färre och tystnaden mer påtaglig. Och jag börjar känna hur trasig jag är, hur trasig jag alltid har varit. Bitarna har skurit längre än jag kan förstå och såren har blivit många.
Jag behöver någon som ser mig i ögonen och får mig att vilja vara ärlig. Som lyssnar på sanningen, känner sanningen och klarar av den. Någon som hjälper mig att pussla ihop dom trasiga bitarna. Någon.


/Anonym

sjukt töntig, jag vet

Jag har bestämt mig. Jag ska sluta skära mig. Eller jag ska iaf försöka så gott jag kan, jag har sagt förut att jag ska sluta, men jag försökte inte på riktigt. Den här gången ska jag verkligen försöka.
Jag är trött på att ha långärmat hela tiden, folk som tittar konstigt på en när man är i ett kokhett rum och så står man där med en tjocktröja. Jag är så himla trött på det.

När mina "nyaste" ärr har bleknat lite mer, då tänker jag sluta bry mig. Inte bry mig ifall folk ser. Jag tänker gå in i gympasalen med mjukisbyxor och en lite förstor t-shirt och inte bry mig ifall folk ser.

Om folk dömer mig för det de ser, fine, jag tänker inte bry mig. Ärren kommer troligtvis vara med mig resten av mitt liv, och någon gång måste jag ju sluta med att bara bära långärmat, right?
Så varför inte nu?

Och om någon frågar ifall jag skär mig vill jag kunna vara ärlig och svara nej. Och om någon idiot i min skola kallar mig för saker så tänker jag be honom/henne att hålla käften.

Det här är mitt nyårslöfte, och jag behövde bara skriva av mig det lite...♥

Jag vill gråta, känna tårarna rinna ner för mina kinder. Jag vill kunna gråta med till andras tårar, jag vill hänga på och göra samma sak. Få ut en del av alla känslor jag bär inombrods. Men jag är stängd, så jävla stängd och får inte ut tårarna ..
Jag orkar inte, jag verkligen inte gör det.
FÖR IN I HELVETE, LÅT MIG GRÅTA. NU, NU, NU. SNÄLLA.

Jag gråter inombords, men utombord's är det ett jävla falskt leende.