In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon satte sig upp och såg upp på honom efter att flyttat sin första pjäs.
"Varför gjorde ni det?" Frågade hon försiktigt.
"Är maten här bättre än min? Hos mg kunde ni iallafall gå i soldränkta korridorer utan att dö."

"Hm?" Leo såg upp. Han flyttade sin pjäs efter att Alice gjort sitt drag. Han förstod ju att hon menade kidnappningen. Han skämdes och teg i några sekunder för att hitta på ett svar. "Du vet inte vad som hände där i fängelsehålorna med Ivan.. Han.." Han slöt ögonen och såg bekymrad ut. Strax därpå öppnade han ögonen igen. "Det var ett bra liv där, javisst, Alice. Men.. Ivan är vår skapare. Han hjälpte oss se saker på ett annat sätt. I ett nytt sken."

Hon såg på honom och skakade sedan på huvudet.
"Mitt bod återkommer bara i en person vart 500 år. Om jag dör så kommer det inte en ny prästinna på 500 år." Hon såg på Leo.
"Tänk så många som behöver min hjälp medans jag lever. Ni tar det ifrån en hel värld." Hon såg på honom.
"Om jag vinner så kliver jag upp ur sängen."

Leo teg och svalde. Han såg upp mot henne igen. Kände sig beslutsam. "Jag vet att det är själviskt, att det vi gör inte är rätt. Men du verkar inte känna Ivan så som vi gör. Han är vår skapare. Min och Rions." Leo pausade och gjorde sitt drag. "Det var en tid då vi tyckte om varandras sällskap och ville vara en familj. Jag kan inte låta den chansen glida förbi igen. Jag måste ta vara på tiden jag har med min bror och far."
Leo svalde igen. "Cun sa att du inte får lämna sängen så jag är rädd att du inte har något val."

Hon suckade och skakde på huvudet.
"Leo du låter helt dm nu. Du är självisk." Hon flyttade sin ena pjäs.
"Schack." Hon såg på honom.
"Du kan inte vinna över mig. Jag fick spela med Ivan och han är rätt duktig." Hon såg bort.
"Jag gör det jag vill. Ni kidnappade mig. Vad är det värsta som händer?" Hon vände blicken mot honom och skakade sedan på huvudet.
"Om du vinner stannar jag kvar i sängen. Dock tar jag ett tystnatslöfte och kommer aldrig mer att prata med varken dig, Rion eller Ivan. Vinner jag så kliver jag bara ur sängen och går ett varv runt sängen. Mina ben kliar sönder."

Leo sa inget. Han förstod ju att hon var upprörd. Och med all rätt. Han hade inte berättat vad hennes del i Ivans plan varit. Det behövde hon inte veta. Inte än eller kanske aldrig. Han svalde och suckade då spelet började lida mot sitt slut. Han förstod sin förlust och lutade sig tillbaka. "Grattis. Ivan har lärt dig väl." Han reste sig och plockade ihop brädet med pjäserna.

Hon såg på honom med ett svagt leende.
"Men då betyder det att jag inte tar ett tystnadslöfte. Kanske ett haft men inte till dig." Hon reste sig ur sängen och började att gå runt i rummet.
"Och säg inget." Hon satte fingret mot läpparna. Men hon vörjade genast att vackla och såg yr ut.

Leo svalde osäkert och sänkte blicken. Han skämdes. Kändes sig smutsig över att ha dragit hit henne. Att han gått med på det. Så många han ville vara till lags, men det verkade omöjligt.
"Alice!", han rusade upp för att fånga henne i hennes fall. Flera tjänare dök upp efter att ha hört uppståndelsen. "Hon måste vara i sängen.", förklarade Leo för de och flyttade henne till madrassen för att lägga henne ner. "Ta det lugnt, Alice."

Hon såg på honom med en trött blick.
"Du är rätt elak." Viskade hon och vände sig om i sängen.
"Du lovade att jag sulle få röra mig runt i rummet." Hon föll snart i sömn och andningen böev tng.

"Märkte du inte själv vad som hände, dummer! Du var nära att falla till marken om inte jag varit där för att fånga dig.", sa han frustrerat tillbaka och svalde. Han reste sig och kastade henne en sista blick när hon somnat och lämnade sedan rummet för att leta rätt på Rion och Ivan.